Monir: Jag vill bara leva och vara fri

Efter reklamen: 23 viktiga politiska händelser för jämställdheten i Sverige

Jag heter Karin och är ordförande för föreningen Stöttepelaren. Jag är också en av dem som sköter Facebook­gruppen ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan”. I juni 2018 postades detta nödrop i gruppen – jag skriver om detta för att nu, 2025, fortsätter människor att lida:

”Jag heter Monir och är 20 år. Jag kom ifrån Afghanistan för fyra år sedan. Jag behöver akut hjälp med nån advokat som kan stoppa min utvisning eller nån snäll person som vill hjälpa mig. Jag befinner mig i Flens förvar och har fått beslut om att skickas tillbaka till Afghanistan. Hela min familj blev mördad av talibanerna, och jag har bevis som visar att de kommer döda mig också. Jag kan verkligen inte åka tillbaka och är livrädd just nu.” Många svarade Monir och försökte stötta honom, men när svenska migrations­myndigheter har bestämt sig är det inte lätt att få till en ­ändring. Samtidigt kom det hela tiden rapporter om självmordsdåd, bombningar och andra våldsdåd i Afghanistan. Monir skrev på Facebook om sin sorg och rädsla: ”Hej kära Gud. Vad har vi gjort så du arg på oss? Alltid vi förlorar våra hjärtan, ­varför, vad är våra fel? Vi bara förlorar våra familjer och ­vänner varför? Så ont är mitt hjärta just nu, ingen förstår oss, vi alla afghaner bara ­förlorar vänner, familjer, landet. Varför, vad har vi gjort? Våra hjärtan krossas, kära Gud snälla snälla hjälp oss!”

Prisbelönta journalisten låter sig inte tystas

samhälleInas Hamdan om hoten: ”Jag kan inte längre bo kvar”

”Jag är så ledsen, jag orkar inte mer”

Monir hade kommit ensam till Sverige från Afghanistan när han var 16 år. Då kunde han inte läsa eller skriva, ­varken sitt eget språk dari ­eller något annat. Efter några år i svensk skola kunde han uttrycka sig väl på svenska, men hans eget språk skrivs med persiska bokstäver och dem har han aldrig lärt sig.

Hela tiden fanns rädslan för att skickas iväg till ­Afghanistan:

”Jag sitter i en inlåst plats, och jag vet inte varför. Jag har aldrig gjort något brott, mitt fel är bara att jag sökte asyl och jag vill bara vara fri fri fri som alla andra människor. Det som ni kallar förvar är ett fängelse. Det finns kameror överallt. De som jobbar här har inte har någon respekt för oss, kanske tänker de att vi är kriminella. Min kompis som sitter i ­förvar med mig har blivit satt i häkte för att han vill ha mer mat.

Jag är så ledsen, jag orkar inte mer och jag vill bara att min kompis kommer ut från häktet för han har gjort ingenting, han bara vill ha mat. Snälla människor hjälp oss! Jag har så ont i mitt hjärta för mina afghaner som varje dag dör. Det är krig i Afghanistan, varför skulle vi annars komma på en svår flykt till Europas länder? Vi vill ­fortsätta leva och vi hatar att döda, vi vill leva som andra människor. Vi förlorar våra familjer och vänner och ingen bryr sig. Och vi dör varje dag i Sverige eftersom ni inte låter oss leva. Vi är inte ­farliga, vi vill bara fortsätta leva. Vi hatar krig och död.”

Fick inte stanna

Så kom beskedet som Monir fruktat:

”I dag fick jag ett samtal från gränspolisen. De har bestämt sig att skicka mig tillbaka till Afghanistan. Men jag har inte gjort något brott och mitt liv är i fara där. Jag har flera papper med hot mot mig, men de bryr sig inte. De säger alltid att jag är vuxen och jag kan leva i ­Afghanistan. Jag är inte terrorist men kommer från det där landet som heter Afghanistan, och därför behandlar de mig som att jag är terrorist. Jag försöker bara leva mitt liv som alla andra människor. Snälla Gud hjälp mig, jag vill inte dö, jag vill fortsätta leva här i Sverige. Det var här som jag fick gå i skolan och lärde mig allt i världen, och jag vill lära mig mera.

Jag förstår inte era regler. Jag sökte asyl här för att jag har många problem i mitt land. Jag har många bevispapper som visar att talibaner hotar mig och min familj, och att talibaner har dödat min pappa. Jag lämnade pappren och mitt ­ID-kort hos Migrationsverket men de tror inte på någonting. Jag fick bara avslag. Jag är ­jätterädd, jag vill inte dö.”

Den 14 augusti samlades en grupp flyktingar och flyktingstödjare på Arlanda för att protestera mot utvisningen av Monir och en annan afghansk kille. Monir såg aldrig demonstrationen men läste om den på Facebook och tackade för stödet. När planet ­lyfte var Monir inte ombord:

”Känner mig otrygg”

relationerJessica: Rädd för min mammas liv – hemtjänsten funkar inte

”När jag satt i flygplanet på Arlanda började jag skrika. Polisen slog mig men jag hade inte gjort något brott bara jag försökte att fortsätta leva mitt liv. Och de som jobbar i flygplanet sa att vi måste av flyget för att folk blev rädda. Polisen körde mig till Märstaförvaret och hotade mig i bilen att jag måste hålla tyst om att de har slagit mig. Jag var jätterädd och hade jättemycket ont i hela kroppen och ansiktet. Personalen frågade varför jag var så ledsen och jag berättade och visade allt som polisen hade gjort mot mig.

De körde mig till akuten och doktorn kontrollerade hela min kropp. Han sa att jag kunde anmäla vad polisen hade gjort, men personalen på förvaret sa att jag först måste prata med min advokat. Advokaten sökte sex månaders uppehållstillstånd för mig, och efter några dagar släppte de ut mig från förvaret. Men sedan hände ingenting. Jag sökte om hjälp med pengar och boende men fick inget svar.

Nu har jag varit ute i snart två månader, och jag är så trött på mitt liv. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är svårt att bo hos kompisar eller i parken eller nån annanstans och vad ska man göra när man har inte har plats att bo och inte några matpengar? Sen säger folket att vi alla ungdomar tjuvar kläder eller mat och inte betalar för våra biljetter. Men när man inte har några pengar hur ska man klara sig med allt? Jag hittade ett jobb men Migrationsverket säger att jag inte får jobba men varför? Det var inte ett svart jobb, jag vill jobba vitt och betala skatt men de säger nej jag får inte jobba. Och jag får inte gå i skolan. Vad ska jag göra?”

Så gick det för Monir

Monir fick aldrig någon ny prövning av sitt asylärende. Efter några månader fick han i stället ett nytt utvisningsbeslut.

Många afghanska killar i samma förtvivlade situation tog sina egna liv, men Monir lyckades med hjälp av asylrättsrörelsen ta sig till Frankrike. Där finns föreningen ”De svensktalande migranternas vänner”, som under åren har stöttat ­åtskilliga tusen ­afghanska ungdomar som flytt från Sverige. I Frankrike blev ­Monir trodd, och efter fyra månader hade han uppehållstillstånd.

Efter reklamen: Dödliga protester efter Mahsa Jina Aminis död – det här har hänt

Nu jobbar han på en konservfabrik och är nöjd med sitt liv. Sverige är fortfarande det land där han fick lära sig hur världen fungerar, men Frankrike är det land som blev hans hem.

I dag, 2025, fattar Sverige fortfarande beslut om att utvisa människor till Afghani­stan. Många av dem har jobb och bostad, men förbjuds att fortsätta jobba och förlorar allt. Men utvisningarna kan inte genomföras eftersom Sverige inte har något avtal med talibanerna, som tog makten 2021. De som får utvisningsbeslut tvingas till ett liv som papperslösa i Sverige. Många flyr vidare till Frankrike eller Tyskland, där det fortfarande går att få asyl. Men många skickas också tillbaka till ­Sverige.

I dag finns i Sverige ungefär 2000 afghanska ­flyktingar som fått nej. De kan få lite hjälp från kyrkor och ­organisationer som Stöttepelaren. Men ett liv utan jobb, utan pengar, utan hem, utan rättigheter – hur länge orkar någon ha det så?