Prisbelönta journalisten Inas Hamdan om hoten: ”Jag kan inte längre bo kvar”
– Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.
Journalistik är ett drömyrke för många, men det var det aldrig för Inas Hamdan.
– Som barn var jag knappt ens i kontakt med svensk media. Jag läste inte tidningen, säger Inas som kom till Sverige från Syrien som spädbarn.
Hon hamnade i Holma-Kroksbäck. Ett område som ligger geografiskt centralt i Malmö, men som ändå är socioekonomiskt långt utanför.
– I min skola var det väldigt homogent. Det var palestinier och libaneser, och en del irakier och afghaner, alltså en snarlik kultur som den jag kommer från. De enda etniskt svenska jag mötte var lärarna.
Inas beskriver sin uppväxt som bra, men eftersom knappt någon hade svenska som modersmål var det svårt att lära sig språket.
– Jag känner av konsekvenserna än i dag. Jag gör grammatiska fel när jag pratar och ibland hittar jag inte orden. Att jag ändå pratar så bra som jag gör, är för att jag läste jättemycket böcker, säger Inas och hennes ansikte spricker upp i ett stort leende när hon berättar om böckernas betydelse.
– Tack vare dem fick jag utveckla mitt språk, men också empati för andra människor. Att läsa om andra är som att gå i deras skor, så det var genom böckerna som jag fick upp ögonen för HBTQ-rättigheter.
Oro över svenskt uppehållstillstånd
Inas uppväxt präglades också av avsaknaden av svenskt pass. Under sina åtta första år i Sverige hade hon inte permanent uppehållstillstånd och det fanns ständigt en oro hos familjen att inte få stanna kvar. Familjen Hamdan, fyra barn och två föräldrar, trängde de första åren ihop sig i en liten tvåa tillsammans med Inas mormor.
När Inas nämner sin mormor blir hon påtagligt rörd och berättar att mormodern föddes i början av 1940-talet i det som då hette Brittiska Palestinamandatet där hon tillbringade sina första år. År 1948 tvingades hennes familj att lämna sitt hem och hamnade i ett flyktingläger i Libanon. Där förbjöds palestinier att arbeta och utbilda sig – trots detta såg mormodern möjligheter.
– Mormor hade en väninna vars mamma var skräddare och hon lärde sig att sy genom att iaktta henne. Hon började sedan själv att sy kläder inspirerat av filmindustrin i Egypten, som hon sålde till sina vänner, berättar Inas.
Det här är Inas
Namn: Inas Hamdan.
Ålder: 26 år.
Gör: Journalist på Expressen. Skriver också på en bok som kommer ut på förlaget Polaris våren 2026.
Bor: I Stockholm.
Utbildning: Politik, filosofi och ekonomi (PPE-programmet) vid Lunds universitet.
Priser: Inas Hamdan har bland annat belönats med Elsa- priset som delas ut av Svenska kommittén mot antisemitism. 2023 fick hon Stora journalistpriset i kategorin ”Årets för-nyare” för sin granskning av Al-Jazeeras Sverigebevakning. Året dessförinnan nominerades hon för avslöjanden om partiet Nyans. Hon fick Gyllene Bjällran 2024, ett pris som delas ut av Medieinstitutet Fojo för att uppmärksamma framstående insatser för att säkerställa korrekt fakta.
Sedan träffade hon kärleken, Inas morfar.
– Det var verkligen kärlek från sagorna. De var så kära. Och min morfar var den snyggaste i flyktinglägret så många blev svartsjuka på mormor. Hon höll nästan på att bli överkörd av en kvinna på sin bröllopsdag! utbrister Inas och skrattar.
De fick sex barn tillsammans. Morfadern var i väg i långa perioder och jobbade i kolgruvor i Afrika, innan han dog, alldeles för ung, i lungsjukdomen KOL. Kvar lämnades Inas mormor med alla barnen, men återigen, i denna mörka tillvaro såg hon möjligheter.
– Hon började sy blåa påsar för FN-organisationen UNRWA, sådana som man ger mat i. Det var tufft och man tjänade inte mycket, men hon jobbade så hårt att hon ändå lyckades få in alla sina barn på universitet. Syrien var det enda landet som lät palestinier studera och min mamma studerade engelsk litteratur i Damaskus. Där träffade hon min pappa.
Inas mamma och pappa sökte sig sedan till Sverige, dit mormodern redan hade flyttat i hopp om att på ålderns höst få leva ett bättre liv, vilket hon har fått göra.
– Vi har släktingar kvar i Libanon. Det är fjärde generationen som bor i flyktingläger och de har fortfarande inga rättigheter, säger Inas.
Flera kulturkrockar med svenska samhället
Inas valde ett gymnasium i innerstan. Det var då hon insåg hur annorlunda uppväxten i förorten var jämfört med de flesta svenskars.
– Bara en sån sak som att mina kompisar satt på lunchen och pratade om Tinderdejter de varit på. Jag blev helt förskräckt! För mig var det tabu att prata om sex, särskilt sex som sker före äktenskap.
Krockarna var många mellan de två världarna och Inas beslöt sig för att skriva om det.
– Jag ville skildra verkligheten, men inte på ett politiskt sätt. Jag ville bara förklara hur det var.
Niklas Orrenius frågade varför jag inte blev journalist?
Inas kom i kontakt med journalisten Niklas Orrenius som hjälpte henne att få en krönika publicerad i Sydsvenskan. Den handlade om Inas lillebror.
– Jag skrev att jag var tryggare än min lillebror i förorten för att jag är kvinna. En kvinna i förorten är visserligen mer instängd, men inne på sitt rum kan hon ändå växa intellektuellt. Killarna tvingas i stället att välja våld. Jag har flera gamla klasskompisar som har blivit ihjälskjutna. Begåvade killar. Jag tävlade med dem om betyg. Det är så fruktansvärt sorgligt och gör mig otroligt ledsen, säger Inas.
Niklas Orrenius var den första att ställa henne frågan: ”Varför blir du inte journalist?”
Inas började jobba på Sydsvenskan
Efter gymnasiet började Inas vikariera på Sydsvenskan. Då granskade hon partiet Nyans, som framför allt vänder sig till Sveriges muslimer, och för detta blev hon och kollegan Dan Ivarsson nominerade till Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande.
Dan Ivarsson har i tidningen Journalisten beskrivit sin kollega som en ”superstjärna” – ett passande epitet på en person som vid 22 års ålder är den yngsta någonsin att nomineras till det prestigefulla priset.
Samtidigt som Inas skrev sin C-uppsats på universitet fick hon fast anställning på tidningen och redan året därpå var det dags igen – nu nominerades hon i kategorin Årets förnyare för sitt avslöjande att Al Jazeera, en av världens största mediekanaler, spred vilseledande information om Sverige, som att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn.
Inas vann och blev därmed den yngsta vinnaren av Stora journalistpriset.
Men framgångarna har kommit med ett högt pris …
– Jag har tänkt att det är ett pris jag som ung kvinna med utländsk bakgrund får betala, säger Inas när hon berättar om allt hat och alla hot hon fått utstå från rasistiskt håll.
Svårare att hantera har varit hatet som kommit från människor med samma bakgrund som hon själv – sådana som anser att hon ”svikit den egna gruppen” genom sina journalistiska gärningar.
När kriget i Gaza bröt ut blev tonläget ännu högre. Inas granskade Palestinademonstrationerna i Malmö och efteråt kontaktades hennes familj med uppmaningen att ”tysta er dotter, annars …” Och en kväll i juli förra året ställde sig en samling människor utanför hennes bostad. De skanderade hotfulla ramsor som riktade sig direkt mot henne.
Nyligen värvades Inas till Expressen där hon ska fortsätta med grävande journalistik. Även om det känns vemodigt att lämna sin familj, sin hemstad och Sydsvenskan som hon lärdes upp på, kom jobberbjudandet lägligt. Staden har blivit för otrygg för henne att leva i.
Inas Hamdan är oroad över ungas framtid
Trots hoten tänker Inas inte låta sig tystas.
– Jag bryr mig för mycket om svensk demokrati, säger Inas och precis som när hon pratar om sin mormor, blir hon känslosam.
– Som tredje generationens flykting vet jag hur det är att växa upp utan demokrati, säger Inas och berättar att desinformation och konspirationsteorier är sådant som gör demokratin svagare, och mycket av detta frodas i sociala medier.
I sitt arbete tillbringar Inas mycket tid på TikTok, och hon är orolig över vad den unga generationen matas med där.
– 70 till 80 procent av alla unga använder Tiktok varje dag, det är deras primära nyhetskälla. Men scrollar du i max ett par minuter dyker det upp allt ifrån rysk propaganda till extremism inom såväl vit makt-rörelsen som islamism, säger Inas som ser den oberoende journalistiken som en viktig motvikt.
– Demokrati är värt att kämpa för, annars går vi miste om det bästa som hänt mänskligheten.
Din mormor måste vara stolt över dig?
– Ja, men första gången som jag sa att jag skulle vara med i tidningen blev hon rädd. Där hon kommer ifrån är man bara med i tidningen om man är var politisk fånge eller död. Men i dag är hon jättestolt, hon är mitt största fan.