Joakim Medin och Sofie Axelsson snart föräldrar – paret om tuffa tiden: ”Skräckscenario”
Det var när Sofie Axelsson kom till redaktionen på tidningen Dagens ETC som sommarvikarie år 2020 som hon för första gången träffade Joakim Medin. Hon hade läst hans böcker och kände mycket väl till författaren och journalisten som skrev böcker och reportage om liknande ämnen som hon själv brann för.
– Jag var precis i början av min karriär och kan väl inte säga att jag blev direkt starstruck, men visst tyckte jag att han var spännande, säger Sofie när alla tre slår sig ner kring bordet i vardagsrummet i lägenheten på Stora Essingen i Stockholm.
Kollegorna lärde känna varandra och de föll för varandras omtänksamhet och värme, men Sofie förklarar att det var främst Joakim som var den uppvaktande och den som ”låg på”.
Två år senare blev de ett par. Joakim uppskattade att han hade hittat en jämnlike, någon som brann för omvärlden, politik och samhällsfrågor, precis som han själv.
– Vi har väldigt mycket gemensamt, inte minst när det kommer till språk och intresset för resor. Jag minns också att jag fastnade för hennes omtänksamma sätt mot de äldre i samhället och att hon har goda sunda värderingar. Samtidigt är det en kittlande känsla att det finns en hel del som vi inte är lika i.
Joakim Medin och Sofie Axelsson
Ålder: 40 respektive 33 år.
Yrken: Journalister och författare.
Bor: I Stockholm.
Ingen av dem har egentligen haft journalistiken som ett drömyrke utan något, som tack vare deras intresse, bara blev. Sofie bestämde sig för att bli skrivande journalist i samband med en fältstudie hon gjorde i Colombia när hon läste global utveckling.
– Jag gjorde en hel del djupintervjuer och kände att det var något som jag ville fortsätta med. Det har visat sig vara helt rätt yrke för mig, jag kan inte tänka mig att göra något annat, säger Sofie.
Joakims största intressen som ung var djur och natur, samtidigt som han främst ville bli arkeolog, men i stället utbildade han sig till gymnasielärare och har under flera år undervisat i historia och samhällskunskap.
– Ju mer jag började resa desto mer skrev jag om det jag var med om och de människomöten jag gjorde.
Joakim Medin blir snart pappa
När den här intervjun görs är Sofie höggravid. Hon håller handen på magen.
– Senast i går var jag och hämtade en sådan där åkpåse hos en kompis och nu har vi nog fått ihop nästan allt vi behöver, säger Joakim och tar en klunk ur den drejade keramikkoppen.
Att Joakim nu sitter här intill sin höggravida fru var för någon månad sedan inget han vågade drömma om.
– Jag hoppades såklart, men jag kunde inte undgå att tänka på hur det skulle vara att behöva vara fängslad i många år och inte kunna se min dotter för första gången förrän hon är till exempel sju år. Det var verkligen både mitt och Sofies skräckscenario.
Den 27 mars åkte Joakim på uppdrag av tidningen Dagens ETC till Istanbul för att rapportera om omfattande protester i landet, sedan Istanbuls överborgmästare Ekrem Imamoglu hade gripits anklagad för terror- och korruptionsbrott. Detta endast två dagar innan han skulle ha valts till oppositionens presidentkandidat.
Han är alltså den främsta ledarfiguren i oppostionspartiet, president Erdogans främsta politiska rival.
Att Erdogan lät fängsla Ekrem var enligt Joakim något oerhört, sådana dramatiska auktoritära grepp har man inte sett på väldigt länge i Turkiet. Detta blev därför något som alla världsmedier kastade sig över, inte minst på grund av de kolossalt stora oppositionella protester som utbröt på gatorna, människor som presidenten kallade för ”gatuterrorister”.
– Dagen innan min resa hade jag varit på konsert med The Plan i Uppsala och samma dag jag skulle resa vaknade jag trött, men innan flyget skulle gå åkte jag och Sofie till hennes bästis i Tyresö för att hämta upp lite bebisgrejer. Det blev stressigt och jag hann bara hem för att hämta packningen innan jag satte mig i taxin till Arlanda, säger Joakim.
Väl framme kom Joakim, som till skillnad från sin fru aldrig glömmer eller tappar bort saker, på att han glömt sin plånbok hemma. Sofie fick då skicka plånboken i egen taxi till flygplatsen.
Det var ett dåligt omen, ett tecken på att något inte stod rätt till, skojade Sofie senare efter att Joakim hade kommit hem.
Eftersom Joakim befunnit sig på jobb i Turkiet minst tjugo gånger innan fanns det ingen oro vare sig hos honom eller Sofie. Hon kände sig däremot mer orolig för att han under samma resa senare skulle vidare till Israel och Palestina under pågående krig.
– Där fanns det en tydligare risk med att hamna i skottlinjen vilket gav mig mer oro.
Joakim greps direkt på flygplatsen, något som kom som en total överraskning.
– Precis som borgmästaren blev även jag anklagad för att vara terrorist. Eftersom jag vet och förstår att detta är en väldigt allvarlig anklagelse blev jag väldigt rädd.
Men Joakim blev också förbannad för att han tyckte att situationen kändes så absurd, inte minst för att han i så många artiklar och även böcker skrivit om att det är just så här det ser ut för journalister, människorättsförsvarare och politiker.
– Alla som är någon form av regeringskritiker eller som vågar granska makthavare anklagas för att vara terrorister, säger Joakim och menar att det nästan kändes ironiskt att det nu var hans tur.
Satt i isoleringscell
Efter en natt på polisstationen fördes Joakim till Maltepe, ett fängelse som är avsett främst för utlänningar. Efter ytterligare två dagar förflyttades han till högsäkerhetsfängelset Marmara i Silivri utanför Istanbul, där många av Turkiets politiska fångar sitter eller har suttit. Joakim delade avdelning med bland annat den fängslade borgmästaren.
Sofie och deras gemensamma chefredaktör fick ett sms av Joakim när han hade blivit gripen, detta precis innan hans telefon och dator beslagtogs.
– Det stod ”Nu plockar de in mig på förhör”. Vi förstod då att Joakim hade blivit gripen och hölls fången någonstans. Ganska omedelbart kontaktade vi utrikesdepartementet och bad dem om hjälp att lokalisera honom. Ett dygn senare gick vi ut offentligt med att Joakim hade blivit gripen, säger Sofie som menar att det inte var ett lätt beslut att ta eftersom varken hon eller någon hon känner varit med om en sådan här situation tidigare.
Sofie kände direkt en oro för Joakim eftersom hon vet att hennes man får panik av att vara instängd i trånga utrymmen, vilket grundar sig i att han, för exakt tio år sedan greps av säkerhetstjänsten i Syrien och fick sitta fängslad i åtta dagar. Den gången bevittnade han systematisk tortyr av andra fångar och anklagades för att vara en spion för Israel.
Alla minnesbilder från den lilla källarhålan gjorde sig påminda
Joakim MedinSofie berättar hur han tidigare beskrivit stanken av fukt, mögel, cigarettrök och otvättade människokroppar.
– Ja, det i kombination av att bli fängslad av män i uniformer. Alla minnesbilder från den två gånger två meter lilla källarhålan gjorde sig nu påminda, säger Joakim med förvånansvärt, efter vad han genomgått, sansad ton.
Maramara är Europas största fängelsekomplex där en ganska stor del av de personer som hålls instängda har fått politiskt motiverade domar.
– Många i det här fängelset hålls kollektivt instängda, kanske ett trettiotal personer i samma cell, där man inte har någon möjlighet alls till minsta privatliv. Man måste dela på allt från måltider till toalett, vilket inte minst påverkar ens hygien.
– Vi som är politiska fångar fick däremot varsin isoleringscell där vi hölls inlåsta konstant. Å ena sidan jobbigt för jag var socialt isolerad, å andra sidan skönt då jag fick en privat sfär och slapp människor som klättrade på mig, egen tillgång till toalett och mat.
Joakim menar att politiska fångar, till skillnad från ”vanliga kriminella”, oftast har omvärldens blickar på sig. Blir man illa behandlad som känd samvetsfånge, journalist eller författare så kommer ju det avslöjas för hela världen, vilket är pinsamt.
– Därför får vi, trots att vi anses vara den allra största fienden, bättre förhållanden.
Joakim berättar att som fånge i ett turkiskt fängelse kan man skapa sig ett konto som anhöriga kan sätta in pengar på.
– På så vis kan man bygga upp en hanterbar situation i sin cell. Det man får gratis är en limpa bröd, en lunch och en middag som serveras genom en lucka i ens celldörr. Allt annat, som kläder, tallrik, bestick, dricksvatten, toalettpapper eller tvål är sådant man själv måste betala.
– Till och med elektriciteten måste man betala, säger Joakim som under sina 51 dagar i cellen hann få två elräkningar.
Tack vare Sofies hjälp kunde Joakim köpa det han behövde genom den interna affären.
Samtalen med andra intagna
Joakim beskriver de första dagarna som de allra mörkaste, allt var då så nytt, främmande och otryggt. Han funderade på hur han skulle klara av en vardag därinne och framför allt, hur länge skulle han behöva bli kvar?
Redan från början försökte han göra sådant som fick honom att inte bli galen, som att skriva om det han var med om eller att, med hjälp av vattendunkar, träna för att alla sig i form.
Det som främst gjorde att han inte blev helt knäckt och som blev hans stora räddning var hans grannar i cellerna intill, fångar som av en händelse pratade engelska och svenska.
– Samtalen med dem var ovärdeliga. Varje dag låg jag på golvet och pratade genom springan mellan golvet och dörren med alla mina grannar, en i taget. Alla var väldigt artiga och detta var en rutin som blev dagens höjdpunkt.
Joakim berättar att de flesta av dem han lärde känna i fängelset sitter fortfarande kvar, några av dem dömda till livstids fängelse.
– En kurdisk man som blivit deporterad från Sverige var dömd till 25 år och en annan kurd vad dömd till sju och ett halvt år, båda anklagade för terrorism precis som jag.
Den 23 april åtalades Joakim för deltagande i terrororganisation, spridning av terroristpropaganda samt för förolämpning av presidenten. Eftersom han skrivit om demokratiförsvarare som suttit inne väldigt länge visste Joakim, att med alla dessa tre anklagelserna mot sig, skulle det bli svårt att få ut honom.
Allt tydde på att jag skulle bli kvar i åratal
Joakim MedinFanns det någonsin en känsla av att du aldrig skulle komma hem igen?
– Definitivt, särskilt med tanke på att jag blev inlåst på avdelningen där många kända politiska, oskyldiga, fångar suttit i åratal.
– Dessutom sa advokaterna till mig att regimen verkligen tog mitt fall på allvar. Allt tydde på att jag skulle bli kvar i åratal och min ångest handlade om att eventuellt behöva dyka upp som en gubben i lådan och träffa min dotter för första gången när hon redan hunnit börja gå och kanske till och med börjat skolan, säger Joakim och fortsätter:
– Jag har funderat mycket på hur det hade blivit för oss som familj att behöva skapa en relation med ett barn som redan är flera år gammalt.
Sofie peppade Joakim över telefon
Joakim och Sofie fick prata ungefär i tio minuter i telefon varje torsdag. Eftersom de båda visste att deras samtal blev avlyssnade och bandade fanns det vissa ämnen de inte vågade prata om.
Sofie säger att hon brukade berätta om sådant som hände på hemmaplan, främst glada nyheter, sådant som skulle peppa och göra Joakim glad. Till exempel berättade hon om när hon fick en systerson, men också om det enorma stöd han hade hemma från hela svenska folket.
Sofie, i media här hemma kändes du så lugn i intervjuer. Men vad hände inom dig här hemma i lägenheten när du visste att din man satt i fängelse och med vetskapen att ni snart skulle få en dotter?
– Lugn kan jag inte säga att jag var. Men dels hade jag ett jättestort stöd från kollegor, vänner och familj som var med mig konstant, vilket är ovanligt eftersom jag är ganska introvert som person. Samtidigt förstod jag att jag behövde deras sällskap i denna svåra period av ovisshet.
– Att vara samlad och stark var också en ren överlevnadsinstinkt från min sida. Jag kände att nu behöver jag hålla ihop det här för att klara det här och för att få hem Joakim, det fanns liksom inga alternativ. Jag är i grund och botten en obotlig optimist, men det är klart jag hade många mörka stunder, speciellt när experter uttalade sig om att Joakim i värsta fall kunde bli kvar i 20 år.
Hade du en plan B om vem du ville ha med dig på förlossningen?
– Om än väldigt motvilligt, så ja, det hade jag. Jag hade frågat mina två bästa väninnor och sa till dem att inte vara uppbokade kring det datum hon är beräknad.
”Hello we have great news. We are going to prison to take him now”, var meddelandet som Sofie plötsligt fick om att Joakim skulle bli frigiven.
– Min första reaktion var chock. Oförståelse för vad det här innebär och en stark förvirring helt enkelt, sa Sofie till Dagens ETC strax efter att hon hörde om nyheten.
Sofie vågade inte tro att det var sant förrän Joakim satt på planet och ringde och sa att han var på väg hem.
– ”Vi ses om några timmar. Jag landar vid midnatt på Arlanda,” sa Joakim i telefonen från flyget och först då vågade både han och jag andas ut, berättar Sofie.
Skulle du våga åka tillbaka till Turkiet?
– Det är ett fantastiskt land med intressant och fascinerande historia, kultur och samhällsliv, men med en fruktansvärt auktoritär utveckling. Jag vill, men tror inte att jag någonsin kan. Jag har återreseförbud i fem år. Har man en gång blivit utsedd som en fiende för det här systemet går man inte säker.
Nytt kapitel i livet
Snart kommer dottern Esme till världen och Joakim och Sofie ser nästa kapitel som ett nytt äventyr i livet.
– Jag har missat nästan två månader av att snart bli pappa. Jag älskar äventyr och ser fram emot detta oerhört mycket. Jag är dessutom en livslång lärare som aktivt söker efter elever. Nu får jag en ny elev och jag ser fram emot att lära henne allt jag kan. Hoppas också att hon vill lyssna …
Rättsprocessen i Turkiet fortsätter mot Joakim och ska tas upp igen den 25 september. Då ska anklagelserna om deltagande i terrororganisation och spridande av terrorpropaganda prövas.
– Detta kommer pågå i flera år. Det första president Erdogans advokat gjorde var att överklaga den villkorliga dom jag fick för att ha förolämpat honom. De ger sig inte.
Tillsammans vill också Joakim och Sofie skriva en bok om det de gått igenom, framför allt tänker de att det skulle vara en bra bearbetning för dem. Joakim ser det som en unik möjlighet att faktiskt få lov att rapportera direkt inifrån regimens fängelse för politiska fångar.
Ni tror att ni kan tysta mig – men ni lyckas inte
Joakim MedinAtt skriva och prata med de andra fångarna var också ett sätt för Joakim att behålla sin mentala fattning och ha ett slags målbild.
– Det var dessutom ett sätt för mig att aktivt utöva ett motstånd. De anklagar mig för att vara en terrorist och presidentförolämpare. Men jag är bara en journalist, inget annat och jag fortsätter att vara en journalist även om de låser in mig. Så tji, ni tror att ni kan tysta mig – men ni lyckas inte.