Johan Floderus om svåra uppväxten: ”Längtade därifrån”
I april 2022 greps Johan Floderus på flygplatsen i Irans huvudstad Teheran och fördes till det ökända Evinfängelset. När en domare förklarade att han var misstänkt för spioneri och han placerades i en liten isoleringscell av betong – utan ens en liten pall att sitta på – svartnade hela tillvaron.
Men hur hamnade en vanlig svensk kille som Johan i ett iranskt fängelse?
Vare sig man tror på ödet, slumpen eller högre makters förutbestämda vägar, hade Johan inte hamnat i Evin om han inte som ung sökt sig bort från sin lilla hemstad.
Tuffa uppväxten
Som grabb växte Johan upp i Kungälv i Bohuslän.
– Jag längtade därifrån, vilket är lite bitterljuvt för jag var nyss och hälsade på mina föräldrar och nu älskar jag att vara där, men som barn kände jag mig så annorlunda, säger Johan som öppenhjärtigt berättar att han som barn hade problem med vikten, var datorspelsberoende och hade svårt att få vänner.
– Och sedan hjälpte det ju inte att inse att man är homosexuell, säger Johan som var barn på 90-talet när epitetet ”bögjävel” frekvent kastades runt mellan killarna på skolgården.
Så Johan ville långt bort från sin hemstad och efter studenten fick han upp ögonen för Försvarsmaktens mytomspunna tolkskola. Han kom in och tilldelades det persiska språket dari som talas i Afghanistan och är nära besläktat (lite som svenska och danska) med farsi som talas i Iran.
Samhället – ett fängelse
När vi nåddes av nyheten att en svensk medborgare fängslats i Iran, var det många som undrade vad en svensk över huvud taget gjorde i diktaturen.
Johan förklarar att för det första fanns ingen reseavrådan från UD vid den tidpunkten och för det andra hade han åkt till Iran i tjänsten flera gånger. Johan arbetade som EU-tjänsteman med utvecklingsbistånd till gagn för afghanska flyktingar i Iran.
– Jag hade rest runt flera gånger i landet och träffat FN-organ, civilsamhället och iranska myndigheter, berättar han.
Hade du någonsin varit rädd då?
– Nej, bara de gånger jag skulle flyga deras uråldriga inrikesflygplan. Från taket dinglade kablar och flera säten hade ryckts ut. Då var jag skraj.
Hur upplevde du Iran?
– Den officiella bilden av Iran är att det är en religiöst teokrati där man dyrkar sina martyrer och islamiska helgon från 600-talet. Men skrapar man under ytan är folk öppna, nyfikna, välutbildade, gästvänliga – och mycket missnöjda. De är frihetstörstande, känner sig maktlösa och är fångade i det här systemet. Många som jag träffade i fängelset sa att det inte var någon skillnad om man var innanför murarna eller utanför, hela samhället är som ett stort fängelse.
Det här är Johan Floderus
Ålder: 34 år.
Gör: EU-tjänsteman.
Bor: I Bryssel.
Familj: Maken Johnathan och familj och vänner hemma i Sverige.
Aktuell: Med boken Gisslan i Iran – Mina 790 dagar i fångenskap (Forum). Den 22 juni sommarpratar han i P1.
Greps på flygplatsen
På våren 2022 åkte Johan ännu en gång till Iran, inte i jobbet utan privat för att hälsa på vänner som jobbade på svenska ambassaden i Teheran. Semestern var trevlig, men när Johan skulle tillbaka till Bryssel greps han på flygplatsen. Till en början tog han det med ro.
– Iran är en polisstat, det är inte ovanligt att folk tas in på förhör, där får de sitta ett tag och dricka en kopp te, säger Johan som 2012, i samband med med en sex veckors språkutbildning på ett språkinstitut i Iran råkade ut för att ”en herre med portfölj” dök upp för att ställa frågor som ”Vad tycker du om Iran? och ”Vad tycker du om Israel?” .
Men när Johan tvingades in i en bil som körde bort från flygplatsen kom oron och den växte när de körde i rasande fart på motorvägen mot stadsdelen Evin, som det ökända fängelset ligger i. In i det sista hoppades Johan att bilen skulle svänga in till hotellet mittemot, som ironiskt nog heter hotell Friheten. Men det gjorde den inte.
Johan skickades in i en liten cell utan varken fönster och möbler. Det enda som gick att ta på var betongen som täckte både väggar, golv och tak.
– Jag var övertygad om att jag skulle behöva sitta där i ett, två max tre dygn. Det var bra att jag inte visste då hur länge det skulle bli, för jag skulle inte önska min värsta fiende att få uppleva det.
En inre resa
Att inte kunna prata med någon, inte kunna hålla i något fysiskt föremål, att inte ha något att fästa blicken på var plågsamt. Johan drabbades av en chock av att hamna i den lilla cellen. Han började gå fram och tillbaka på den lilla golvytan, men hade ingen aning om han hade gått i en halvtimme eller i flera timmar. Glödlampan i taket var ständigt tänd och tiden och dagarna flöt ihop till en mörk massa av förtvivlan där varje sekund var outhärdlig.
Det fanns så mycket Johan saknade. Så klart sin pojkvän Johnathan, som han träffat i Bryssel fyra år tidigare, och resten av familjen hemma i Sverige, men också vardagliga saker som böcker och musik. En kram från sina systrar och syskonbarn, sin mammas matlagning och Johnathans söta bakverk. Även natur och grönska – i cellen fanns ingen skönhet omkring honom.
– Efter ett halvår fick jag för första gången se natthimlen och det var otroligt att se månen och stjärnorna.
Han saknade att åka skidor i Norrbotten och paddla kajak på västkusten. En kram från sina systrar och syskonbarn, sin mammas matlagning och Johnathans söta bakverk.
Hur ofta bröt du ihop?
– De första månaderna hade jag sammanbrott hela tiden. Det var få ögonblick under de första nio veckorna som jag kunde känna något annat än förtvivlan.
Men med tiden började Johans hjärna att kompensera bristen på yttre stimuli med inre.
– Jag började bege mig på en inre resa, säger Johan och förklarar hur han kunde gå långa promenader i Kungälv, Uppsala, Oxford, Bryssel och andra platser han bott på eller har besökt. Han gick i timmar, gata upp och ner.
Han ägnade även mycket tid att grubbla över sitt liv, minnas tillbaka på barndomen, sjunga och fantisera ihop filmmanus.
Blev du förvånad över dig själv?
– Ja, absolut. Jag är tacksam över de här krafterna och resurserna som jag kunde plocka fram, men jag hittade inte den här styrkan som Johan utan som människa. Vi kan alla minnas mycket mer än vi tror, det finns en sådan detaljrikedom inom oss. Som barn ägnade man sig ju mycket åt att dagdrömma men i dag kollar vi mobilen i stället.
Gjorde fångutväxling
Ibland fick Johan Floderus lämna isoleringen. Då hamnade han i en större häktescell som han delade med andra män från alla skikt av samhället.
– Det var alltifrån en afghansk gatusopare till en ”saffranskung” som enligt egen utsago kontrollerade 70 procent av all saffran i världen, berättar Johan.
Många var godtyckligt frihetsberövade, precis som Johan.
– De var åtalade för sådant som de kallar för politiska eller religiösa brott, och som vi kallar för mänskliga rättigheter.
Männen kom och gick, några stannade i ett par timmar medan andra var där i flera månader. Johan däremot, blev kvar. Han stod grundlöst åtalad för att bland annat ha konspirerat med Israel, och åklagaren yrkade på dödsstraff. Allt var ett spel för kulisserna – han var en bricka i regimens politiska spel.
Johan om sin bok
– Valet att skriva bok om mina 790 dagar som gisslan i Iran var långt ifrån självklart. Varför skulle jag vilja återbesöka mitt livs svåraste period när jag nyss blivit frigiven och getts chansen att leva på nytt? säger Johan Floderus som skrivit boken tillsammans med grävande journalisten Sara Recabarren.
Valet av medförfattare kändes given. Inte bara har Sara iransk bakgrund, hon var även redaktör på TV4:s Kalla Fakta och den första journalisten Johans familj vände sig till för att berätta om sitt fall.
Samtidigt i Stockholm pågick nämligen rättegången mot den iranske tjänstemannen Hamid Noury som stod åtalad vid Stockholms tingsrätt för folkrättsbrott efter att ha medverkat vid massavrättningar i Iran på 1980-talet. Och honom ville Iran ha hem.
Så framtiden för Johan var mycket oviss, ingen visste om han någonsin skulle komma ut levande från Iran.
Hur orkade du överleva detta?
– Mycket handlar om att byta inställning och omförhandla vad man upplever till något annat. Kan jag betrakta det här på något annat sätt? Ofta går det. Så när jag upplevde lidande försökte jag övertala mig själv till att tänka att det var stärkande.
Sverige och Iran förhandlade och efter 790 dagar i iranskt fängelse släpptes till slut Johan Floderus tillsammans med svensk-iraniern Saeed Azizi, som också fängslats i landet på oklara grunder. Ahmadreza Djalali, den svensk-iranske forskaren på Karolinska institutet, som suttit fängslad sedan 2016, kom däremot inte med i fångutväxlingen och sitter fortfarande kvar. Iran i sin tur fick Hamid Noury.
Det första Johan gjorde när han landade på Arlanda var att gå ner på knä och fria till sin älskade pojkvän.
Gifte sig med pojkvännen Johnathan – vill ha barn
Livet har sakta börjat återgå till det normala. Hemma i Bryssel njuter Johan av små saker i vardagen som att äta en croissant på morgonen, ta ett glas vin med vänner, få besök av en syster.
Intresset för blommor har växt efter tiden i fängelset där han inte såg en enda. Varje vecka köper han färska snittblommor på torget och tankarna för honom till mormors trädgård i Blekinge och hur han som liten gick runt i den vilda trädgården.
Och tidigare i somras, ganska precis ett år efter frigivningen, gifte sig Johan och Johnathan. Bröllopet ägde rum i Karlskrona, där Johans mamma tillbringade sin barndom. Där sa Johan och Johnathan ja till varandra i Barockträdgården på Blekinge Museum inför 120 gäster. Därefter firade de långt in på morgonen på Skärva Herrgård.
– Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag gick som på moln. Det blev precis som jag drömde om när jag var i min cell.
I framtiden drömmer Johan och Johnathan om att skaffa barn, men först ska de njuta av vardagen och bara vara tillsammans. De har två år att ta igen och kärleken har bara blivit starkare.
Om Johan inte hade sökt sig till tolkskolan och studerat dari och därefter börjat jobba för EU, hade han visserligen inte hamnat i fängelset i Iran. Men han hade heller inte träffat sitt livs kärlek Johnathan. Livet är fullt av tillfälligheter, ödet, eller vad man nu tror på …