Lova var gravid – och led av anorexi: ”Monstret ger sig aldrig”

Efter reklamen: 5 saker du bör göra för din psykiska hälsa

Nyligen flyttade Lova Necksten till nytt boende i ­Ronneby tillsammans med sin nya sambo, ­Roger Fredriksson.

Huset ligger vackert, bara ett par hundra meter från Östersjöns glittrande vatten.

– Står jag i sonen Minos rum är det till och med havsutsikt, säger Lova och tar upp den snart ett år gamla dvärgpudeln Ville i famnen, ­hennes ständige följeslagare som hjälpt henne hitta ett lugn och skingra tankarna.

När vi träffas har paret, tillsammans med Lovas fyra barn från tidigare förhållande, precis flyttat in i huset och en del flyttkartonger står fortfarande ouppackade.

Nytt förhållande, nytt hus – och framförallt ett nytt liv, utan ätstörningarna som förföljt Lova sedan tonåren.

– Helt fri bli man aldrig, men så länge jag kan hålla det i schack och leva ett normalt liv är jag nöjd.

Att lida av anorexi eller ätstörningar är som att vara nykter ­alkoholist, menar Lova.

Eftersom anorexia nervosa är en delvis ärftlig sjukdom håller hon ett vakande öga på sina barn, beredd att ingripa om anorexilarmet ljuder.

Sjukdomen kommer att lura under ytan resten av ­hennes liv, och det är det bara att förhålla sig till.

”Hon har lärt mig hur man INTE ska göra”

relationerMatilda: Min mammas ord gav mig men för livet

Besatt av vikten

Det finns ett nyckelord som hon ständigt återkommer till under intervjun – vikten.

– Vikten har alltid varit viktig för mig. När det var som värst tänkte jag på vikten var femte minut och jag vägde mig minst en gång om dagen, ibland mer.

Vikten blev central redan på låg- och mellanstadiet när skolsköterskan vägde och mätte eleverna.

– För mig var det viktigt att vara den i klassen som vägde minst, säger hon.

I tonåren låg mycket fokus på maten, och ännu större fokus på träningen som gjorde att kalorierna försvann.

– Jag höll på med ridning och tränade väldigt mycket tillsammans med min häst, och en del utöver det. Jag tränade till exempel på mitt rum när ingen såg mig, och när jag åkte skolbussen hoppade jag av några hållplatser tidigare för att få den extra promenaden som förbrände kalorier. Jag hittade på alla möjliga sätt att hålla mig i rörelse. Många tyckte jag var duktig, men egentligen var det ett problem.

Lovas föräldrar såg att hon inte mådde bra och blev oroliga. Men de kunde inte få henne att träna mindre och äta mer.

Det var första gången det som hon kallar ”anoreximonstret” trängde in i hennes huvud.

Till slut blev det för mycket och hon fick åka in till sjukhuset vid två tillfällen när hon var 16 år. Första gången för att hon hade problem med njurarna och andra gången efter att hon tuppat av hemma. Då vägde hon bara 39 kilo.

Den egentliga förklaringen till hennes dåliga mående var enligt sjukvården stress, att hon ville vara ­högpresterande både inom ridningen och i skolan.

– Om sjukvården då förstått att jag led av anorexi, hade jag kanske sluppit leva med det i ­ytterligare 20 år, funderar hon.

Hon uppmanades att äta mer så att hon gick upp i vikt, några kilo i alla fall. Och hon skulle dra ned på träningen. Därför skulle hon gå på kontroller och väga sig.

Lurade alla

Men anorektiker är skickliga på att manipulera.

– Jag fortsatte som tidigare och tränade i smyg. Inför invägningen drack jag stora mängder vatten och smugglade med mig tyngder som jag höll i när jag stod på vågen, berättar hon.

Efter två år ansågs hon vara färdigbehandlad, men själva roten till problemet hade ­aldrig utretts.

– I efterhand tror jag det berodde på att det fanns för lite kunskap om sjukdomen. Under den här tiden mådde jag ibland så dåligt att jag var sjukskriven från ­skolan.

Hon lyckades efter detta hitta en hanterbar nivå för sina ätstörningar, som i hennes värld inte var ett ­problem.

Lova träffade ­tidigt mannen hon skulle gifta sig med och som blev far till hennes fyra barn. Det första kom när hon var 21 år. Att se gravidmagen växa var dock ingen lycklig upplevelse, snarare en mardröm.

– Det har varit motstridiga känslor under mina graviditeter. Jag ville egentligen inte äta, men visste att jag var tvungen eftersom barnet jag bar inom mig ­behövde näring. När jag väntade sista barnet var det oerhört jobbigt, och då öppnade jag faktiskt upp mig för barnmorskan. Jag berättade om mina problem i tonåren, och hur jobbigt jag tyckte det var att gå upp i vikt. Men det blev inte så mycket mer av det.

Att hon valt att skaffa fyra barn, hur jobbigt det än har varit, har sin enkla förklaring:

– Det man får ut av det är värt så mycket mer än att ­plågas av viktökningen, säger hon.

Efter varje graviditet såg hon till att gå ned det hon hade gått upp.

Efter reklamen: 4 steg mot en hälsosammare inställning till din kropp

Tog mycket energi

Att vara anorektiker innebär mycket planering för att kunna dölja sjukdomen för omgivningen. I vissa sammanhang var Lova tvungen att äta normalt och sådant som var onyttigt, till exempel på kalas.

– Jag åt inget innan och inget efter. Jag räknade ut hur mycket jag var tvungen att kompensera för det jag hade ätit på kalaset.

Hon förstår i efterhand hur mycket energi hon gjorde av med för att dölja sin sjukdom för omgivningen.

– Jag hittade på en massa saker för att undvika kalorier. Jag påstod till exempel att jag inte mådde bra av mjöl­produkter, och började äta sådant som var glutenfritt. Jag blev vegetarian av samma anledning. Jag kunde lägga upp en stor portion sallad på tallriken för det skulle se bra ut, men det mesta var sådant som inte innehöll några ­kalorier. Gick jag upp ett halvt kilo var jag tvungen att se till att gå ned det igen. Det pågick en evig kamp mot ­vågen. Såg jag en spegel eller ett fönster tittade jag för att se så jag inte såg för tjock ut.

hälsaLäkaren Nina har anorexi: "Det handlade om ångest"

Drog in familjen

Det fanns en oändlig massa knep för att lura omgivningen, och precis som med ­alkoholism blir de närmaste med­beroende och ser inte problemet.

Hennes sätt att dölja, och till och med involvera ­familjen, blev det som till slut väckte liv i det gamla anorexi­monstret.

– Det var för drygt fyra år sedan, när coronapandemin brutit ut. Jag påbörjade en diet och föreslog övriga ­familjen en utmaning i att göra en runstreak, det vill säga springa varje dag.

En rolig familjegrej ­lanserade hon det som, men hennes egen agenda var förstås en annan.

Lovas ätstörningar accelererade. Hon tappade helt kontrollen och mådde allt sämre. Hunger kändes som en belöning, att hon gjort något bra. Mättnadskänsla var ett misslyckande. Hon blev allt svagare och fick både fysiska och psykiska problem.

– Jag kunde inte somna ­eftersom jag var hungrig och visste inte om jag ens skulle orka stiga upp på morgonen. Jag kände hur hjärtklappningen och ångesten tilltog. Men jag kunde inte förmå mig att gå upp och äta, det andra alternativet kändes bättre. Jag kände mig ­likgiltig inför livet, berättar hon.

På dagarna var Lova märkbart trött och tankarna for runt som ett virrvarr i huvudet. Att koncentrera sig på en arbetsuppgift på kontoret var svårt.

– Det var stunder då jag helt glömde bort vad jag höll på med. Och ibland kom jag inte ens ihåg namnet på den som satt jämte mig. Det var hemskt! När jag kom hem var jag helt slut. Men i stället för att äta la jag mig och vilade.

En förändring måste till för våra flickor!

relationerEva-Lena: Magra influencers och skådespelerskor på Tiktok skadar mitt barnbarn

Blev inlagd

Våren 2021 kände hon att det inte gick längre. Hon vände sig till vuxenpsykiatrin och berättade om hur hon ­mådde. Då fick hon äntligen diagnosen anorexia nervosa och berättade för familjen.

Hösten 2022 blev hon inskriven på ätstörningsenheten och samtals­terapi varje vecka. Men det behövdes mer och våren 2023 övertalades hon av både vården och familjen att bli ­inlagd.

– Jag hade nog blivit tvångsinlagd om jag inte gått med på det. Men just då gjorde jag det för att slippa tjatet från omgivningen. Jag skulle för dem bevisa att jag gjorde något åt saken och jag trodde det skulle vara en ”quickfix”. Jag skulle vara inlagd en vecka, bli av med mina jobbiga tankar sedan fortsätta som vanligt igen.

Nu blev det inte så. En vecka blev fyra veckor och ett brutalt uppvaknande.

– Efter den tiden sa jag till mig själv att här vill jag aldrig hamna igen. Jag kände mig omyndigförklarad under de veckorna.

– Jag var kontrollerad hela tiden. Det fanns någon med mig när jag åt, det fanns någon som kontrollerade att jag inte tränade. I början skulle jag äta 1 000 kalorier om dagen, vilket i normalfallet är väldigt lite. Under perioden ökade jag successivt till 3 000 kalorier om dagen. Den enda rörelse jag fick göra var lugna promenader. Jag minns att jag vid ett tillfälle frågade om jag fick gå och titta på en fotbollsmatch som min dotter skulle spela. Det innebar att jag skulle stå jämte planen, men det fick jag inte. Anledningen var att jag då skulle stå för länge och förbränna för mycket kalorier.

Tog bort alla speglar i hemmet

En jobbig del var att hon saknade sina barn oerhört mycket under behandlings­tiden.

Men med facit i hand var det värt priset eftersom det har förändrat hennes liv. Hon hade tryckt tillbaka monstret.

– Jag har lärt mig att anoreximonstret aldrig ger sig. Det flyttar hela tiden fram gränsen. Bestämmer du dig för att 40 kilo är en bra vikt, så sätter du upp 39 kilo som en bättre vikt när du kommer dit och så fortsätter det – tills du är död. Det är inte konstigt att anorexi är en av de psykiska sjukdomarna med högst dödlighet.

Innan hon lämnade ätstörningsenheten bad hon sin familj att slänga ut alla hennes gamla kläder, slänga vågen och ta bort speglarna i huset.

– Att komma tillbaka och ta på mig kläder som satt tajt visste jag skulle bli en trigger för att falla tillbaka, likaså skulle jag ha svårt hålla mig borta från både vågen och spegeln.

Efter reklamen: Bianca Ingrosso berättar om bulimi - se klippet från Wahlgrens värld här

Fann kärleken

Lova har jobbat politiskt för Miljöpartiet i Ronneby i tolv år och sitter både i kommunfullmäktige och kommun­styrelsen. För sina politiska kollegor har hon förstås hemlighållit sina ätstörningar.

Utom för en – kommunalrådet Roger Fredriksson (M).

– Vi skulle på en vänorts­resa och då öppnade jag faktiskt upp mig för honom. Och han visade sig då vara en människa som verkligen lyssnade och förstod mina problem. Han till och med kände ånger för de gånger han hånat mig för mina veganska soppor jag ätit.

Så, inget ont utan att det har något gott med sig. För plötsligt lärde hon känna människan bakom den tuffe politikern som hon haft åtskilliga verbala duster med.

När hon sedan skilde sig blev hon och Roger ett par.

– Politiskt har vi ­fortfarande våra duster. Men det ­gäller att skilja på politik och privatliv.

Lova tittar ut genom ­fönstret och ser hur solstrålarna träffar Östersjöns böljor. Hon känner sig tillfreds med sitt nya liv, utan att tänka på vågen och vikten.

Anoreximonstret får stanna i underjorden.