Matilda: Min mammas ord gav mig men för livet
I dag är det den internationella ätstörningsdagen. En dag som får mig att tänka tillbaka på det helvetet jag levt i, men också inse hur lyckligt lottad jag är att jag överlevde och i dag är frisk och fri från mina ätstörda demoner.
Kampen var utdragen – jag och ätstörningsdemonen möttes för första gången redan när jag var tolv år gammal. Då gick jag i sexan och det var sommarlov. Jag skulle börja en ny skola till hösten och jag ville vara "fin".
Jag visste vad fin var, det hade mamma alltid berättat för mig sedan jag var liten. Fin var att vara smal.
Min mamma var smal och hon åt lite mat. Och när hon unnade sig en extra portion mat eller en pinnglass en solig dag, fick vi i familjen höra om det i timmar efteråt.
– Ush, vad glupsk jag är nu! sa hon medan hon åt.
Jag kunde se vilken ångest mamma fick. Och senare på kvällen skulle hon dessutom kompensera genom att gå en extra lång promenad med hunden.
– Nu har jag bränt bort glassen! sa hon från hallen när hon kom tillbaka ett par timmar senare.
Mamma verkade aldrig vila och bara äta och slappna av. Hon tyckte att man alltid kunde bli smalare – hon var också avundsjuk på sina väninnor som var smalare. Hon kommenterade alltid hur de såg ut, ibland till dem: "Oj, vad smal och snygg du har blivit", och ibland bakom deras ryggar. "Har du sett vad fet Ulla har blivit?" kunde hon säga till pappa när de kom hem på kvällen efter att ha varit hemma hos Ulla och hennes man Per och ätit.
Det var inte bara sin egen och sina väninnors kroppar som mamma hade åsikter om, utan även min ...
Min mamma sa att jag var knubbig
Jag var ett knubbigt barn, och det var något som mamma hade mycket svårt att hantera och acceptera. Så länge som jag kan minnas har hon kommenterat min kropp och också hur mycket jag åt och vad jag åt.
Jag vet att mamma ville väl, för henne var lyckliga lika med smalhet. Men för mig fick det förödande konsekvenser.
Och det var ju då att jag började banta när jag skulle börja i högstadiet.
Hela den sommaren åt jag bara gröt, det var så jag minns det i alla fall. Mamma hurrade på och tyckte att jag var så nyttig som avstod från glassen och valde att äta något så nyttigt som gröt dagarna i ända.
Ännu mer påhejad blev jag när jag började gå ner i vikt.
– Vad snygg du är! sa hon och verkade så lättad över att hennes knubbiga barn äntligen hade rättat till sig och blivit mager.
När jag började i högstadiet fick jag en del komplimanger från mina kompisar, en del kände knappt ens igen mig.
– Gud va smal du har blivit! sa min bästa vän Elin och tittade på mig oroat.
Hon var den enda som började ana att något inte stämde. Och det gjorde det ju inte heller. Jag hade fått en ätstörning. Allt jag tänkte på hela dagarna var hur jag skulle kunna bränna mer kalorier.
Jag åt knappt något och tränade hela tiden. Mitt huvud vad som kidnappat. Och mensen som jag precis hade fått där i sexan, försvann.
Min mamma borde få vård
Jag fortsatte att gå ner i vikt, påhejad av min mamma. Hon var lyrisk över hur smal jag var och skröt inför sina väninnor.
– Min dotter så slank, så slank, hon har mina gener, sa hon och fnissade.
Det var inte förrän min farbror, som var läkare, påpekade till min pappa att något var fel, som mina föräldrar började tänka om.
Då hade jag inte haft mens på över ett år och hade ett extremt lågt BMI. Jag hade inget underhudsfett och kroppen hade börjat producera mer hår på mina armar för att jag frös så mycket.
Nu när jag ser bilder på mig själv kan jag inte förstå hur mina föräldrar inte reagerade. Jag såg ut som ett vandrande spöke!
Men mamma tyckte väl att jag bara såg ut som en modell.
Jag skrevs in på ätstörningsvård och blev inlagd. Jag fick ta ledigt från skolan och hamnade ett år efter.
Först ville jag inte bli frisk, jag ville ju inte bli "tjock igen". För då skulle mamma ju inte tycka lika mycket om mig längre. Då skulle jag inte duga.
Det var en lång väg att bli frisk. Ätstörningsdemonerna var i mitt huvud, och mammas röst likaså. Rösterna som sa åt mig att fortsätta räkna kalorier, fortsätta hålla vikten nere.
Men tack vare ätstörningsvården och den psykologen jag träffade där blev jag till slut frisk. Hos dem började jag lära mig att värdet inte sitter i min kropp. Att jag är lika mycket värd oavsett hur mycket fett jag har på kroppen eller vilken siffra jag ser på vågen.
Älska min dotter som hon är
I dag är jag i trettioårsåldern och frisk sedan tio år tillbaka. Jag fick nyligen barn, och graviditeten var tuff och jag fick ett återfall när min dotter föddes. Det var jobbigare än väntat att gå upp alla kilon i samband med graviditeten.
Så jag hörde av mig till ätstörningsvården igen och frågade om jag kunde få hjälp. Tyvärr kunde jag inte det, väntetiden var nästan ett år sa de. Det är sorgligt, att ätstörningsvården inte har mer resurser i dag och bara kan ta emot de som är jättesjuka, och inte jag som bara kände att jag var nära att få ett återfall.
Som tur var lyckades jag hjälpa mig själv och i dag mår jag bättre igen, och känner mig frisk och fri.
Min relation med mamma är ganska dålig, vi hörs och ses ibland, men för mig är det svårt att ta in henne i mitt liv. Hon kan fortfarande inte se vilken skada hon gjorde.
Och än i dag handlar alla hennes samtal om hennes vikt och kropp. Det är så sorgligt, hon borde få ätstörningsvård, även om det kanske inte är så vanligt att en sextioåring får hjälp.
Jag är i alla fall tacksam över att min mamma har lärt mig hur man INTE ska göra. Tack vare min mammas fixering vid sin vikt, vet jag hur jag ska vara med min dotter. Jag kommer aldrig prata om bantning framför henne. Jag kommer aldrig klaga på hur jag ser ut framför henne. Och viktigast av allt: Jag kommer älska min dotter – precis som hon är.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.