Katarina: Min dotter skyllde hela skilsmässan på mig – trodde det var mitt fel

3 tips: Så lotsar ni barnen genom skilsmässan

Jag har just gjort min sista arbetsdag före semestern. Min jobb­dator är nedsläckt och jag lämnar kontoret bakom mig med en känsla av förväntan. Men inte enbart för att jag nu går på semester – utan för att jag ska ha en semestervecka med min dotter.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är faktiskt flera år sedan jag tillbringade en semestervecka med Natalie. Under lång tid hade vi otroligt lite kontakt. Valet var inte mitt utan ­hennes, och jag valde att ­respektera och acceptera det.

Våra problem började när hon var 16 år och min man Robert träffade en annan kvinna. Vi gick igenom en tuff skilsmässa och ­Natalie tog sin pappas parti mot mig. Hon visste inte hela sanningen och jag valde att inte heller belasta henne med den. I stället ­trodde hon att det var jag som ­drivit bort hennes far och därför ville hon bo hos honom.

Ville inte träffa mig alls

Första tiden kom hon till mig på helgerna, men hon blev mer och mer arg på mig. Till sist ville hon knappt träffa mig över huvud taget, bara kort på allmänna ­släktsammankomster, eftersom hon tyckte att jag hade gjort hennes pappa så illa.

Det kändes oerhört hårt. Jag älskade ju min dotter över allt annat och längtade efter henne. Men jag ville heller inte förstöra hennes relation med Robert. Jag tänkte också att hon förr eller ­senare själv skulle förstå hur skilsmässan hade gått till och förstå att det inte var jag som var orsaken. Så jag väntade och väntade. Men jag hade inte anat att det skulle ta så lång tid.

Förra året, efter att hon blivit myndig, började hon trots allt skicka mejl och sms till mig ibland. Jag märkte på henne att hon hade saker hon ville fråga om, och en dag frågade jag henne om vi inte skulle träffas och prata ordentligt.

Första mötet kändes märkligt

Till min förvåning svarade hon redan nästa dag att hon ville ses. Vi bestämde att träffas i en park för att kunna promenera och kanske sätta oss och ta en fika om det ­kändes rätt.

Det kändes oerhört märkligt att träffa henne ensam efter så lång tid, utan att hon snabbt skyllde på att hon skulle iväg någonstans. Genom släkt och vänner hade jag förstås fått veta hur hon hade det, och jag följde henne på hennes sociala medier, men att sitta öga mot öga med henne var ovant och underligt.

Det märktes att hon kände likadant och vårt första möte blev ganska kort och lite tafatt. Vi gick ganska direkt till ett kafé där jag bjöd på kaffe och kardemummabulle, som hon gillade när hon var liten.

Hon berättade inte mycket om sig själv, utan vi pratade mest om barndomsminnen och hur det var på hennes jobb. Jag vågade absolut inte ta upp något om tiden kring skilsmässan eller om Robert, utan lät henne bestämma samtalsämnen. Även om samtalet inte blev så djupt njöt jag verkligen av att vara med min dotter igen!

La band på mig

När vi sa hejdå var jag orolig att hon skulle nöja sig med att ha träffat mig där i parken, men hon skickade ett sms redan samma kväll och sa att det var kul att ses. Det tyckte jag också! Jag ville inte skrämma bort henne genom att vara för ivrig, så jag la band på mig och väntade tills hon hörde av sig igen och frågade om vi skulle träffas, kanske ta en fika igen.

Efter det började vi ses regelbundet och jag insåg att hon börjat förstå att skilsmässan kom efter Roberts initiativ och inte mitt.

I dag har vi en jättefin kontakt och nu ska vi alltså åka på semester tillsammans. Vi har hyrt ett litet torp i skärgården och där ska vi umgås och njuta av livet under veckan som kommer. Det känns som början på ett helt nytt liv, och som jag längtar!