Annelie känner oro och maktlöshet: Mitt barnbarn far illa

Mormor kramar barnbarn
Annelies dotter fick barn alldeles för tidigt. Hon kan inte behärska sig och låter sina aggressioner gå ut över sitt barn. Annelie lider alla helvetes kval. Hon känner sig helt maktlös.

Annelie, 63 år bor i en större stad på västkusten, hon öppnar dörren på första signalen och bjuder in i sitt trevliga kök och serverar kaffe med gott fikabröd och börjar berätta om sin förtvivlade situation.

– Att ordet barn kommer från ”att vara buren” är inget som min dotter Fredrika som nu är tjugotre år riktigt har insett. För fem år sedan träffade hon en kille och det tog bara ett par månader innan de blev gravida. Jag tyckte i mitt inre att det var alldeles för tidigt.

– Jag blev osäker på hur det skulle fungera för Fredrika har alltid haft alldeles för nära till ilskan och svårt för att behärska sig. Och jag var orolig för hur hon skulle bli som mamma. Farhågor som besannades.

Annons

Extrema utbrott

Annelie vill berätta lite om bakgrunden till sin dotters ilska och säger att Fredrikas och hennes relation var bra tills hon var runt sexton år då dottern började få extrema utbrott som kom från ingenstans. Hon bad Annelie dra åt helvete och tyckte att hon bara gjorde livet surt för henne.

– Vi bråkade väldigt mycket men jag gick på tå och anpassade mig för att slippa de förfärliga bråken. Jag trodde att det handlade om normala tonårsproblem.

Annons

En mormor tröstar sitt lilla barnbarn.
”Lisa har blivit en tyst flicka, fast hon är glad då jag kommer på besök eller hon får bo hos mig några dagar”, säger Annelie.

Annelie och Fredrikas pappa skiljde sig när dottern knappt var tre år och de delade på vårdnaden.

– När hon varit hos sin pappa sa hon ofta att hon att blev tillsagd att gå in på sitt rum och skämmas. Han byggde på hennes känslor av skam, dessutom var han en väldigt principfast person som aldrig ruckade på sina regler.

Arg på sin pappa

När Fredrika blev äldre tränade hon mycket och behövde äta ordentligt, något som hon inte fick göra hos sin pappa.

– Han hade bara yoghurt och bröd hemma, det serverades aldrig mat. Och det räckte ju inte för en hårt tränande tonåring.

Annons

Allteftersom Fredrika blev äldre blev det svårare för pappan att styra hennes ilska. Hon var så fruktansvärt arg på sin pappas rigida kontrollbehov. Då släppte han i stället taget helt och tog mindre och mindre ansvar, berättar Annelie.

Fredrika ville bo oftare hos henne.

– Jag var ensamstående, hade dålig ekonomi men levde sparsamt så att jag skulle kunna ge Fredrika vad hon ville ha när hon äntligen kom till mig. Som jag längtade efter henne.

Som förvuxna tonåringar

Annelie är säker på att Fredrika ärvt pappans humör som kunde svänga ofantligt mellan att vara glad till en ofantlig ilska.

– Han var totalt oberäknelig och hon påminner om honom. Det gick väl an när hon var själv, nu är hon en mamma som saknar förmåga att behärska sig. Hon och hennes kille är som förvuxna tonåringar, säger Annelie med förtvivlad röst.

När hon inte kan behärska sig är det som ett krig inom henne

Annelie anar att det ligger en stor rädsla bakom sin dotters aggressionsutbrott. Hon är rädd för sina starka känslor och har svårt att sätta ord på sina känslor som bara drar iväg.

– När hon inte kan behärska sig är det som ett krig inom henne och ibland stänger hon av och går inte att få kontakt med.

Fredrika började själv undra varför hon ständigt blev osams med alla, hon sökte hjälp och fick diagnosen adhd.

– Men vad skulle hon med den till så länge hon inte åt medicin?

Fredrika ville verkligen ha barn men hon förstod inte vad det innebar. När lilla bebisen kom till världen blev det alldeles för överväldigande och svårt för Fredrika, hon fick en förlossningsdepression och kunde inte knyta an till Lisa trots hjälp från barnavårdscentralen.

– Hon hade hembesök från bvc, men sköterskan var rätt så lam vad jag förstått och Fredrika är en fena på att manipulera så hon lurade nog henne. Som jag önskar att jag tagit ledigt så jag hade kunnat vara hos dem, men det går ju att vara efterklok, säger Annelie och suckar. Jag bor nästan tjugo mil ifrån dem och kan inte hälsa på mer än ett par gånger i månaden.

Barnbarnet är en tyst flicka

Redan från start var Fredrika burdus mot sin bebis, hon ringde ofta och berättade för Annelie att hon inte orkade med henne och klagade på att allt var så jobbigt med den lilla.

– Jag försökte trösta så gott kunde och blev helt förstörd över hennes oförmåga. Ett par gånger såg jag med egna ögon hur burdust hon behandlade sin bebis och sa förstås till.

Så snart Lisa börjat gå och uttryckte en egen vilja blev det värre.

– Fredrika har inget som helst tålamod utan slänger henne bryskt i sängen eller i vagnen så fort hon tycker att Lisa blir gnällig. Snart fyller hon fyra år och hon har blivit en tyst flicka, fast hon är glad när jag kommer på besök eller hon får bo hos mig några dagar.

Har dåligt samvete

Varje gång Fredrika beter sig illa mot sin dotter får hon dåligt samvete och ringer till Annelie.

– Även om jag lider av hennes samtal så känns det ändå bra att ha lite koll på vad som händer. Jag försöker trösta och tala henne tillrätta men det är föga framgångsrikt.

Den lilla familjen har inte många vänner så det är få som har insikt i förhållandena. På förskolan funkar det fint så där har inte haft något att anmärka på.

– Visst har jag hört att de tycker att Lisa är väldigt lugn, men de verkar inte ha ifrågasatt varför. De har så många barn att de inte hinner med.

Mitt hjärta blöder för vad mitt älskade barnbarn får vara med om

Lilla Lisa har tvingats bevittna de ständiga bråken i hemmet och Annelie har flera gånger sett att hon försöker gå emellan. Mammans utbrott gör att lilla Lisas tillit till sin mamma rubbas och hon blir skyddslös om det inte vore för hennes pappa som har en lugnande inverkan.

– Men han tar inte mycket föräldraansvar och verkar tro att flickan är äldre än vad hon är.

Ständig oro

Annelie lider alla helvetes kval och oroar sig ständigt för hur Lisa mår.

– Mitt hjärta blöder för vad mitt älskade barnbarn får vara med om. Jag känner stor vanmakt.

När Annelie besöker dem och kanske går ut i parken säger Lisa att hon inte vill vara hemma mer, berättar Annelie med sorg i rösten.

En liten flicka sitter på en soffa och ser ledsen ut.
Annelie bor nästan tjugo mil ifrån sitt barnbarn och kan bara träffa henne ett par gånger i månaden. Men hon bär på en ständig oro över hur Lisa har det.

Samtidigt som Annelie självklart skulle vilja kunna påverka sitt barnbarns liv säger hon att hon inte ska kontrollera sin dotter och hennes familj.

Hon har pratat otaliga gånger med Fredrika om att hon inte får bete sig som hon gör mot Lisa, och då får hon väldigt dåligt samvete och så svår ångest för sina vansinnesutbrott att hon skär sig.

– Men snart är det dags att skrika och ta hårt i Lisa igen. Jag kommer ingenstans med det jag säger.

Annelie har samvetskval och ser sin del i problematiken. Hon tror att hon varit alldeles för undergiven och snäll mot Fredrika därför att hon helt enkelt är så rädd för konflikter.

– Eftersom jag alltför väl vet hur hon hade det hos sin pappa ville jag liksom kompensera henne. Och visst har jag varit rädd för henne genom åren och tassat omkring för att inte väcka hennes ilska. Men det handlar alltså mycket om att jag behöver lära mig att inse att jag är betydelsefull och har rätt att sätta gränser. Jag jobbar på det för jag är livrädd för att förlora henne. Och hon gör sin del för en bättre stämning genom att hon börjat med medicin för sin adhd och det har blivit en smula lugnare.

Övervägt orosanmälan

Detta otrygga, dysfunktionella kaos som Lisa växer upp i gjorde att Annelie hörde sig för hos det sociala hur en orosanmälan går till.

– Jag ville veta vad jag faktiskt kan göra om det behövs. Efter att jag berättat att jag hört mig för vägrade Fredrika att ha kontakt med mig och sa att jag kunde glömma att jag har ett barnbarn. Men nu har vi kontakt igen.

Annelie försöker hålla fast vid tanken att Lisa också får mycket kärlek av sina föräldrar.

– Jag är helt enkelt tvungen till det annars skulle jag gå under i min maktlösa situation och jag tycker ändå att vår relation har blivit bättre. Framför allt har det blivit lite bättre för min älskade Lisa. Men om det blir sämre tvekar jag inte att göra en ordentlig orosanmälan, säger hon avslutningsvis.

Vad är en orosanmälan

  • Om du är orolig för att ett barn har det svårt bör du göra en orosanmälan till socialtjänsten i den kommun där barnet är folkbokfört. Du kan vara anonym.
  • För att göra en orosanmälan behöver du inte ha bevis. Det räcker att du misstänker att det finns ett missförhållande för att din anmälan ska tas på allvar.
  • Funderar du bara på att göra en anmälan så prata med en socialsekreterare på socialtjänsten och berätta om dina funderingar.
  • Efter att socialtjänsten får in en orosanmälan är de skyldiga att göra en akut skyddsbedömning inom ett dygn. Det betyder i regel att de omedelbart reagerar på en anmälan och bedömer om det finns ett missförhållande och i så fall hur allvarligt det är.
  • Misstänker man att barnet är utsatt för våld inleds en utredning direkt, annars gör man en bedömning som får ta max två veckor.
  • Om socialtjänsten efter förhandsbedömningen bedömer att det finns risk för missförhållanden inleder de en utredning. Utredningen innebär att de bland andra intervjuar familjemedlemmar, närstående och skolpersonal för att få en samlad bild av barnets situation.
  • Som anmälare kan du få information om det har upprättats en utredning eller inte, men du kan inte få reda på några detaljer i ärendet.

Berättat för Kicki Biärsjö

Foto: TT (Bilderna är arrangerade)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: