Annika: Sommartiden sabbade min dejt – det bästa som hänt mig

Vänd vårdepp till vårpepp – så får du mer energi

Förr i tiden ställde mobiltelefonerna inte om av sig själva vid skiftet av vinter- och sommartid. Man var tvungen att själv gå in i inställningar och ändra klockan, en timme framåt såhär i mars. Och det är jag glad för i dag!

Det här var för 20 år sedan. Jag hade en gammal Nokia som alltså inte ställde om klockan automatiskt på natten då övergången sker. Jag var singel, jobbade på kafé och umgicks med mina vänner varje helg. En efter en började de dock träffa killar och vänskapskretsen krympte något. Visst träffades vi, men de hängde inte lika mycket ute på krogen som jag.

Min kompis fixade en blinddate

En dag tröttnade även jag på att hänga på krogen. Jag ville också träffa någon att mysa med på helgerna, kanske gå på bio och restaurang i stället. Spara ihop pengar till en långresa. Jag berättade om det för min bästis Lina, och hennes kille Mårten hade en kompis som de tyckte att jag borde träffa.

En blinddate!? Nej hu vad läskigt, tänkte jag, men gick ändå med på en träff. Den var den 25 mars 2007. Att jag minns datumet så exakt har sin förklaring.

Det enda jag visste om killen var att han hette Anton och att han jobbade med reklam. Lina och Mårten snackade ihop sig och sa åt oss att infinna oss vid statyn vid Järntorget i Örebro klockan 14.

Jag vaknade på morgonen, lite småbakis och pirrig av förväntan. För ja, jag hade varit ute på krogen kvällen innan och berättat för alla mina vänner om denna spännande date. Jag hade träffat många killar genom åren, men det hade aldrig lett till något seriöst. Det här var nog min första seriösa dejt.

Snubblade på hans fot

Jag var där klockan fem i två. Jag tog upp mobilen nästan en gång per minut, och när klockan blev två började jag se mig omkring. Undrar hur han skulle se ut? Lång, kort, smal, krallig?

Tiden gick och hon blev kvart över två. Och sedan halv tre. Hade jag missat honom? Nej, det var omöjligt, så mycket folk var det inte ute på stan denna ganska ruggiga dag.

När klockan blev fem i tre gav jag upp. Jag tog upp telefonen och började skriva ett sms till Lina samtidigt som jag vände mig om för att gå hemåt. Jag såg inte att mitt framför mig satt en kille på huk och fotograferade några fåglar med slottet i bakgrunden. Min tå tog i hans häl och jag föll pladask mot marken. Han blev skrämd och ramlade också omkull men kom snabbt på fötter.

”Hur gick det!?” utbrast han och hjälpte mig upp. Min telefon hade flugit flera meter och han gick och hämtade den. Jag förklarade att jag inte hade brutit något men var lite öm i axeln.

Hade flera gemensamma intressen

Killen tog mig om armen och ledde bort mig till en bänk där jag fick sätta mig. Han frågade igen hur läget var och om han kunde göra något. Jag såg på honom och upptäckte hur snygg han var. Road av hela situationen började jag fnissa, varpå han gjorde detsamma.

Han presenterade sig som Mange och jag frågade om han hade tagit några fina bilder. Det visste han inte än, en del av tjusningen med fotograferandet var att lämna in rullen på framkallning och vänta på resultatet.

För att göra en lång historia kort så tog vi en promenad och pratade på så öronen nästan trillade av på oss båda. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt – musik, film och litteratur. Just fåglar var dock ett intresse vi inte delade, men det gjorde ingenting. När vi skildes åt kände jag mig smått förälskad och vi bytte nummer.

Hade glömt ställa om klockan

När jag kom hem ringde jag Lina och berättade att jag väntat på Anton i nästan en timme. Då hörde jag Mårten i bakgrunden som ropade: ”Nej, det var ju han som väntade i nästan en timme på dig!?”

Det visade sig att jag hade glömt ställa om klockan på telefonen! När min klocka var 14 var hans 15! Vi måste ha missat varandra med bara några minuter.

Men tur var väl det. För annars hade jag inte träffat Mange, vi hade inte blivit kära, vi hade inte gift oss och vi hade inte fått en dotter – och jag hade inte bilvit ornitolog!