Läsarberättelse: Var våra vänner för rika för oss?

Två medelålders par umgås, dricker vin och har trevligt på parmiddag i fint hem.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Vi fann varandra direkt. Även om våra ekonomiska förutsättningar var vitt skilda, hade vi mycket gemensamt. Men en dag ställdes vi inför ett dilemma...

På en semesterresa till Costa del Sol där jag och min man Tomas fått låna en lägenhet av Tomas bror och hans fru träffade vi en kväll Eva och Lasse. Jag och Tomas hade just den kvällen bestämt oss för att äta middag på en bättre restaurang.

I vanliga fall brukade vi köpa hem mat från snabbköpet som låg i kvarteret och hade mycket fina varor och sedan laga middag hemma i lägenheten. Vi gick sedan gärna ut efter maten och tog en drink, det passade vår reskassa och ekonomi bäst.

Se också: Så säger du att du inte gillade presenten

Tomas och jag satt redan vid ett bord när Eva och Lasse kom in i restaurangen. Vi hörde genast att de talade svenska med varandra, och när kyparen visade dem till bordet bredvid vårt sa vi direkt ”hej, trevligt att träffa landsmän” när de slagit sig ner.

Vi började småprata mellan borden men redan vid desserten hade Eva och Lasse flyttat över till oss. Jag tyckte direkt om Eva och hennes öppna glada sätt, och hon verkade gilla mig också. Lasse och Tomas fann också varandra och hittade snabbt gemensamma intressen.

Läsarberättelse: Vår vänskap blev som en tävling

Det var Evas och Lasses första besök i södra Spanien och vi som varit där flera gånger erbjöd oss att visa dem runt. De bodde på ett dyrt hotell och redan nästa dag hämtade Tomas och jag upp dem där.

De hade mer pengar att röra sig med

Det märktes att de hade mycket pengar att röra sig med. När vi föreslog att vi skulle åka till en pittoresk by några mil bort var Lasse direkt på väg att hyra en bil. Vi sa att det gick jättebra lokalbuss dit och det tyckte både Eva och Lasse lät spännande och exotiskt. De var positiva direkt.

Tomas och jag valde en genuin familjerestaurang i byn där vi åt en fantastiskt god lunch, och både Eva och Lasse var minst sagt förvånade när notan kom.

– Så gott, så billigt. Och för två personer, var deras kommentar.

Vi fortsatte att träffas varje dag hela veckan och hade väldigt trevligt. Att vi hade olika ekonomiska förutsättningar spelade inte ett dugg roll.

När vi kom hem till Sverige fortsatte vi att hålla kontakten. Vi bodde bara några mil ifrån varandra och det var ofta vi sågs bara för att äta en bit mat och ta ett glas vin hemma hos varandra.

Vi blev riktigt nära vänner och Tomas och jag blev inbjudna till stor fest när Eva och Lasse skulle fira silverbröllop. Vi kände oss både hedrade och glada över att vi skulle få vara med och träffa deras barn, släkt och övriga vänner.

Gemensam presentpott var alldeles för dyr

Då kom det en överraskning. Plötsligt plingade det till i min telefon och där låg ett mejl från Evas och Lasses dotter. Hon föreslog att alla som var bjudna skulle lägga några tusenlappar i en pott som vi kunde ge dem i present. Pengarna skulle Eva och Lasse använda till en resa till Rio.

Tomas och jag visste inte vad vi skulle göra. Vi hade inte så mycket pengar att ge bort.

Samtidigt ville vi ju bidra till att Eva och Lasse fick en fin present som de verkligen önskat sig. Jag visste att de båda hade Rio och Brasilien som drömmål för en resa, men jag anade att de säkert kunde betala den själva.

Skulle vi tacka nej till festen och säga att vi fått förhinder? Nej, det ville vi inte. Det kändes inte rätt att svika Eva och Lasse som visat oss sin gästfrihet och vänskap genom att bjuda in oss.

Eva: Min väninna avvisade mig – efter tio års vänskap

Tomas föreslog att vi skulle mejla dottern tillbaka och säga att vi bidrog med ett mindre belopp, några hundra kanske. Den idén tyckte inte jag var bra. Det kunde tolkas som att vi var fattiga, det är vi inte direkt men inte heller rika, eller att vi var snåla och inte unnade dem en fin present.

Jag vände och vred på alla tankar och förslag på present och försökte komma på olika lösningar. Till sist var jag helt tom i huvudet och hade inga idéer alls. Då ringde jag min svägerska som är en pålitlig kvinna och god rådgivare.

Inga sura miner när vi inte hade råd

Redan samma kväll skickade jag ett mejl till Evas och Lasses dotter där jag tackade för att hon tagit kontakt med oss angående presenten. Utan att ange någon förklaring skrev jag att vi inte ville vara med på en gemensam gåva. Snabbt fick jag ett trevligt svar utan vare sig frågor om varför eller några sura miner.

Dagen då festen skulle hållas var både Tomas och jag förväntansfulla och glada. Dessutom var vi stolta över presenten vi hade med oss. Jag hade gjort ett fint presentkort på en spansk middag, typ den vi åt tillsammans i den pittoreska byn, som vi fyra skulle äta hemma hos oss.

Dessutom hade jag gjort ett fint personligt album med foton, biljetter och andra minnen från vår vecka i Spanien. Det hade tagit mig många timmar att göra det, men jag var nöjd med resultatet.

Några dagar efter festen ringde Eva och tackade speciellt för den fina presenten. Hon var så glad över all personlig omtanke som låg i den.

Och jag fick ett bevis på att äkta vänskap köper man ej för pengar.

/Nadja

Egenföretagaren Therese började pensionsspara: ”Nu har jag kontroll”

5 snabba och enkla spartips