Läsarberättelse: Min väninna avslutade helt oväntat vår vänskap

Två vänner kramar om varandra.
Lena och jag hade varit vänner i tio år när hon började avvisa mig.

Jag träffade min väninna Lena på jobbet för mer än tio år sedan. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Vi var singelmammor, älskade att baka och att läsa deckare. Så vi började umgås privat.

– Vad sägs om att ta semester i Bohuslän i sommar föreslog jag en dag i april. Så kan vi besöka Fjällbacka.

– Okej, då får vi hoppas att vi kommer levande hem igen, skrattade Lena.

Hon visste genast varför jag pratade om Fjällbacka. Där utspelar sig nämligen många av våra favoritthrillers. Ett par dagar senare stötte jag ihop med en annan kollega vid kaffemaskinen.

Så träffar du nya vänner i vuxen ålder:

– Det var ju en trevlig semesteridé som Lena fått, sa hon

– Men … började jag förvånad, men så tystnade jag.

Blev nästan ovänner

Det spelade ju ingen roll att det egentligen var mitt förslag. Nästa gång jag träffade Lena skojade jag om det, men då såg jag en annan sida av min väninnan. Hon blev sur och kitslig och hävdade att det var hennes idé. Vi blev faktiskt nästan ovänner. Till sist gav jag henne rätt. Det där var ju ingenting att bråka om.

Marias val upprör många: Jag har slutat med män

Vi fortsatte med att trivas tillsammans även efter att jag bytt jobb och vi inte längre var kollegor. När bakprogrammet i teve började blev vi överentusiastiska. Vi bakade samma kakor som deltagarna och bjöd på kakkalas. Men efter det träffades vi inte särskilt ofta. Jag tänkte att vi båda var upptagna med annat. När en thriller vi gillade skulle komma som film på teve ringde jag förväntansfullt upp Lena.

– Nej, jag ska se den tillsammans med en annan väninna, förkunnade hon.

Jag blev ganska paff. Vi brukade ju se de där filmerna tillsammans. Men hon fick ju givetvis göra som hon ville. Jag la ifrån mig telefonen och började tankfullt plocka bort vissna blad från en krukväxt. Jag förnekar inte att jag var besviken. Jag hade sett fram emot att se filmen tillsammans med henne. Det gick en tid och Lena var omöjlig att bestämma träff med. Jag började fundera på om något var fel.

Försökte ringa och skicka sms

Så körde bakprogrammet igång igen och det såg vi ju alltid tillsammans. Jag ringde henne men hon svarade inte. Jag skickade ett sms. ”Mycket nöje”, svarade hon efter en dag, ”Jag tror att jag hoppar över denna gång.” Jag stirrade på meddelandet och fattade ingenting. En otäck känsla av att vara avvisad växte i mig. Vad var det som gått fel?

Jag försökte ringa, men hade ingen framgång. Så skickade jag ännu ett sms och frågade om något var i vägen.

”Varför frågar du om det?” skrev hon.

Läsarberättelse: Jag var mamma till min barndomsvän

”För att du inte vill se Hela Sverige bakar, med mig. Är du sur?”

”Ja, och du vet varför.”

”Nej jag vet inte vad du menar”, fortsatte jag.

”Det tror jag nog att du vet. All vänskap har sin tid och jag tycker att vi ska avsluta vår relation nu.”

Det var som att få ett slag i ansiktet.

”Vad menar du?” skrev jag.

Hon svarade inte. Förvåning och besvikelse fyllde mig. Man kan väl inte bara säga upp vänskap på det där sättet… Jag lagade mat, städade och kollade telefonen. Ingenting. Jag var riktigt ledsen och sov dåligt på natten. Telefonen förblev tyst.

Krävde svar

Det slutade med att jag cyklade hem till Lena och höll fingret på ringklockan tills hon öppnade.

– Du måste berätta för mig vad som är fel.

– Det vet du ju.

Lena stod på tröskeln med armarna i kors.

– Jag fattar inte att du inte bara kan be om ursäkt, fortsatte hon.

– Men jag vet ju inte för vad.

Läsarberättelse: Min väninna förstörde mitt äktenskap

– Jo, det vet du. Senast vi såg Hela Sverige bakar tillsammans, då skrattade du när jag sa att jag ville anmäla mig till tävlingen. Du har ingen respekt för mig. Det har du aldrig haft. Precis som den gången när du inte ville erkänna att det var min idé att resa till Fjällbacka. Du tåler inte att jag är bättre än du på vissa saker.

Ledsen över vad som hände

Jag stod som fallen från skyarna. Lena hade gått och snickrat ihop en historia i sitt huvud. Men jag mindes episoden med baktävlingen. Precis när Lena sa att hon ville anmäla sig, fick jag ett roligt sms från en kompis och det var ju det jag skrattade åt.

Jag försökte förklara det för Lena, men hon var övertygad om min skuld och återkom till detta med Fjällbacka, plus en massa andra oförätter som hon ansåg att jag utsatt henne för genom åren. Vi kom ingen vart. Jag gav upp och cyklade hem.

Jag insåg att trots att vi känt varandra i så många år hade jag inte lärt känna denna sida av Lena: hon inbillar sig oförrätter och är långsint. När jag tänker på det blir jag fortfarande ledsen. Men om hon någon gång framöver vill ta kontakt med mig så finns jag här även om det aldrig kan bli detsamma. Jag tycker inte att man ska slänga bort vänskapen bara för att man hängt upp sig på något, som dessutom inte är sant.

/ Eva

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)