Åsa har haft två hjärnblödningar: ”Det kändes som om huvudet exploderade”

Till vänster: Åsa i sjukhussängen efter en hjärnblödning. Till höger: Åsa ler mot kameran stående på en äng.

När Åsa Eriksson, 42, föll ihop på golvet med en förlamande huvudvärk efter löprundan trodde hon det berodde på vätskebrist. Men det var en massiv stroke. Åsa kämpade sig tillbaka och började se ljust på framtiden. Tills det hände igen.

Hösten 2017 började Åsa Eriksson, 42, känna sig trött och orkeslös. Hon var en aktiv person som tränade regelbundet, men som från ingenstans orkade hon knappt med någonting längre. Hon blev undersökt av läkare som trodde att tröttheten berodde på medicinerna hon åt för sin bipolaritet.

Fem dagar efter nyåret var Åsa på väg ut på promenad med sina två blandrashundar Nino och Lexus när hon stötte på sin bror som var på väg ut på en löprunda. ”Kan han så kan jag”, tänkte Åsa och gjorde honom sällskap.

– Joggingturen gick som en dans, jag kände mig i form och tänkte att det nu höll på att vända, berättar hon.

Åsa kom hem och böjde sig ner för att knyta upp skosnörena. Hon kände sig stark och lycklig och såg fram emot brorsdotterns kalas senare samma dag.

Jag trodde att huvudet skulle sprängas

– Men när jag reste mig upp så var det som om huvudet exploderade. Det var en sån fruktansvärd smärta och jag föll ihop på golvet. Jag mådde illa och trodde att huvudet skulle sprängas.

Åsas första tanke var att det måste vara vätskebrist efter löprundan. Men den extrema smärtan fick henne att ringa sina efter föräldrar som bor ett par kilometer bort. När Åsas mamma svarade var allt hon kunde säga: ”Jag dör, jag dör!”

Levde ett aktivt liv

Åsa växte upp i Offerdal, fem mil norr om Östersund, med sina föräldrar, syster och bror. Hon tränade löpning och kickboxning och var ofta ute i naturen med familjen. Under ungdomsåren började Åsa må psykiskt dåligt och blev senare diagnosticerad med bipolär sjukdom.

Efter gymnasiet utbildade hon sig till undersköterska, jobbade på sjukhus och ålderdomshem och under en period som guide i Grekland. Hon flyttade till Norge för att plugga viltförvaltning och pedagogik och flyttade därefter hem till Offerdal igen och köpte ett hus på samma gård som sin bror.

Se också: Jennys hjärta stannade i duschen

Efter några år fick Åsa ett projektjobb på Länsstyrelsen som rovdjurshandläggare. När projektet tog slut tog Åsa andra jobb, och det var inom hemtjänsten hon jobbade den där ödesdigra januaridagen 2018.

Nedsövd i en månad efter massiv hjärnblödning

Åsa visste det inte då, men mellan hennes två hjärnhalvor fanns en kärlmissbildning, med små blodkärl som trasslat ihop sig och börjat blöda. Hon hade fått en massiv hjärnblödning.

Åsa ligger nedsövd på sjukhus med en slang i näsan.

Efter den första stroken fick Åsa lunginflammation och en propp i armen. Foto: Privat

Efter telefonsamtalet till sin mamma kom Åsas pappa så fort han kunde. När han inte lyckades få upp Åsa från golvet ringde han efter en ambulans.

– Jag var vaken hela tiden och pratade, men det minns jag inget av. Men jag kommer ihåg när jag låg i ambulansen att jag undrade om jag verkligen behövde åka in för ”lite ont i huvudet” som förmodligen berodde på vätskebrist. Jag tänkte att jag säkert skulle få komma hem dagen därpå.

Men nästa minne som Åsa har är inte förrän en månad senare. Då vaknar hon upp och kan varken röra armar eller ben. Ambulansen hade kört Åsa till Östersunds sjukhus där läkarna inte trodde att hon skulle överleva natten.

– Därifrån flögs jag till Umeå sjukhus, och av en slump fanns där en specialiserad kärlkirurg från Lund som opererade mig. Han var ett stort stöd för mamma och pappa som var med mig hela tiden.

Kritiskt läge

Några dagar efter den lyckade operationen skulle Åsa väckas upp. Men läkarna upptäckte att hon hade feber och lunginflammation, en vanlig konsekvens när man varit nedsövd.

Det var nästan större risk att jag skulle dö av lunginflammationen än av stroken

– Jag hade varbölder i lungorna och penicillinet bet inte. Läget var verkligen kritiskt, och det var nästan större risk att jag skulle dö av lunginflammationen än av stroken, berättar Åsa.

Efter 23 dagar utan förbättring valde läkarna att vända Åsa på mage för att lufta hennes lungor. Äntligen började lunginflammationen ge med sig, dock med följden att hon fick en propp i armen för att hon legat på mage och förgiftning i musklerna för att hon legat still så länge.

– När jag vaknade upp och inte kunde röra mig tänkte jag: ”Mitt liv är över. Ska jag bara ligga här nu? Det är ju inte jag.”

Åsa sitter på huk på en åker med sina två hundar.

Åsa bor i Jämtland med sina hundar Nino och Lexus. Foto: Kjell Eriksson

Åsa kom till strokeavdelningen på Östersunds sjukhus där hon påbörjade sin rehabilitering. Och ett ljus i mörkret var när hon efter flera veckor på sjukhus äntligen fick träffa sina älskade hundar igen.

– Jag kördes ner med rullstol till entrén där pappa mötte mig med Nino och Lexus. Det var en fantastisk känsla.

Satte upp mål

Åsa hade tappat 12 kilo i muskelmassa och behövde träna för att kunna gå igen. I sex veckor låg hon inlagd och började rehabiliteringen med att sätta upp delmål för sig själv.

– Det var en jättepärs, men efter knappt tre veckor tog jag mig fram i rullstol. Några veckor senare gick jag med kryckor och till slut kunde jag gå själv. Och jag gav mig fasen på att kunna följa med på älgjakten som började i september.

Åsa började följa med sin familj på jakt när hon var fyra år, och när hon var i 20-årsåldern tog hon jägarexamen. Åsa tror att det är viktigt att ha en tydlig målbild för att kunna göra framsteg.

TV4-profilen Jenny Alversjö akut till sjukhus efter stroke

– Viljan är allt, sätter du dig bara ner och ger upp kommer du aldrig framåt. Jag är en envis person och bestämde mig för att jag måste kunna träna igen. I juni var jag ute och sprang första gången och i augusti var jag ute till fjälls och plockade hjortron, berättar Åsa.

Och så i september gick hon ut i skogen på jakten.

– Det var jättejobbigt, jag var så trött att jag bara ville gråta. Men jag var stolt över mig själv att jag hade nått mitt mål. Jag hade klarat mig fruktansvärt bra under omständigheterna.

Fick en stroke till

Kärlmissbildningen som Åsa har i hjärnan hade hon kunnat leva med hela livet om den inte hade börjat blöda. Och om den får vara kvar finns risken att den börjar blöda igen.

Jag kände att jag hellre dör än blir förlamad

Samma höst opererades Åsa för att limma igen kärlen och på så sätt minska blodflödet och krympa missbildningen. Hon såg fram emot att kunna börja arbetsträna på hemtjänsten i januari, men var livrädd inför operationen.

– Jag ville inte vakna upp på samma sätt som jag gjort efter stroken och kände att jag hellre dör än blir förlamad. Jag var panikslagen när jag skulle sövas, men jag hade samma skickliga kirurg som opererat mig sist. Han sa att 97 procent av sådana här operationer går bra.

Men det gick inte bra. Under operationen drabbades Åsa av ytterligare en hjärnblödning. En droppe lim hade fastnat på ett kärl och kirurgen blev tvungen att skrapa bort den. Av misstag revs kärlet sönder och Åsa vaknade upp med en halvsidesförlamning.

– Det var ren otur, kirurgen hade inte kunnat göra annorlunda. Men jag tänkte bara att jag inte orkar detta en gång till. Den här stroken var mycket mindre än den första, men den orsakade så mycket större skada.

Åsa hamnade återigen på rehabiliteringsavdelningen och blev kvar i tre veckor.

– Det var tyngre psykiskt än första gången, det var så sjukt mycket jobbigare att komma tillbaka efter den här smällen.

Pressade sig hårt

Åsa lever nu med känslan av att inte ha något vänsterben och dålig kraft i armen. Hon haltar, har tappat all känsel i vänster sida och känner varken kyla eller värme, om hon skär sig eller om någon rör vid henne.

Dessutom kämpar hon med hemska humörsvängningar. Åsas skada sitter där hjärnan styr impulskontrollen och hon kan tappa tålamodet för minsta lilla.

En kvinna står med gevär och walkie talkie i skogen.

Åsa tog jägarexamen för 20 år sedan. Foto: Privat

Men envis som hon är följde Åsa med ut på jakten igen så fort hon kommit hem från rehabiliteringen efter den andra stroken, med kryckor över stock och sten. På grund av medicinerna efter operationen fick hon inte hantera skjutvapen, så Åsa fick sitta på pass med sin mamma som också har jägarlicens.

– Det handlade inte om att aktivt jaga själv, utan mer om känslan av att vara med i en gemenskap igen. Men jakten har både hjälpt och stjälpt mig. Visst har jag kommit ut i skogen, men kroppen säger stopp och orkar inte lika mycket som förr. Jag pressar mig och blir liggandes i flera dagar efteråt och blir besviken för att jag inte orkat gå längre.

Började arbetsträna

Hjärntrötthet är ytterligare ett resultat av hjärnblödningarna. Vissa dagar orkar Åsa inte röra sig alls och hon har blivit både ljud- och ljuskänslig. Familjen tar hand om hennes hundar de dagar som är värst. Åsa har ett knep för att tackla de värsta smällarna.

– Om jag varit iväg på någon aktivitet går jag ut och promenerar i skogen efteråt, även om så klockan är två på natten. Det hjälper att vara fysiskt aktiv.

Åsa började arbetsträna på hemtjänsten i februari 2019, men orkade inte fortsätta. Hon gick i samtalsterapi efter det som hänt, men känner sig så pass stark nu att hon slutat med flera mediciner för sin bipolaritet.

I efterhand har hon fått veta att hennes psykiska sjukdom beror på kärlmissbildningen, eftersom den orsakat syrebrist till delar av hjärnan.

– Det känns skönt att ha fått ett svar på varför jag varit så deprimerad, flera bitar ramlade på plats. Jag mår bättre nu psykiskt än innan hjärnblödningarna, eftersom blodflödet i hjärnan är bättre.

Blivit isolerad

Zandra drabbades av aortadissektion: ”Jag trodde att jag skulle dö”

I maj förra året åkte Åsa till Umeå igen för att stråla bort kärlmissbildningen, på samma sätt som man strålar tumörer. Om det ger resultat syns först efter två år, och det kan ta upp till fem år innan missbildningen försvinner. Fram till dess lever Åsa i ovisshet.

– Jag kan få ytterligare en stroke och bli helförlamad, det är min stora skräck. Men jag kan inte göra annat än att vänta, livet måste ju fortsätta. Händer det så händer det. Det är ingenting jag går och oroar mig för.

Samtidigt som Åsa har en vilja av stål har hon svårt att acceptera det hon varit med om. Hon vill kunna träna som förr, bli svettig, springa långt och dansa foxtrot och bugg på helgerna.

– Men det klarar jag inte längre. Det är för mycket intryck och vänsterbenet hänger inte med. Det är verkligen jättetråkigt, jag kommer inte ut på samma sätt som förr, vilket har gjort mig ganska isolerad. Många vänner och bekanta har försvunnit sedan jag blev sjuk, berättar hon.

Hopp om framtiden

Åsa tyckte det var extra tungt att hon var singel när hjärnblödningarna förändrade hennes liv, att hon inte haft någon utöver sina föräldrar att stötta sig emot. Men i vintras träffade hon David på nätet och kärlek uppstod.

Åsa och kärleken David håller om varandra och ler stort.

Åsa träffade sin David på nätet och han stöttar henne under tuffa dagar. Foto: Kjell Eriksson

David är förstående när Åsa inte orkar lika mycket som andra.

– Och han peppar mig när jag blir frustrerad över att jag till exempel inte orkar cykla så långt som jag vill. Han påminner mig om vad jag varit med om. All den stöttning jag fått från David, hela min familj och ett fåtal vänner har betytt så otroligt mycket. Jag hade inte klarat det utan dem.

Och äntligen har Åsa börjat arbetsträna igen. Hon är tillbaka på Länsstyrelsens viltenhet sju timmar i veckan och hoppas att hon får bli kvar där.

Trots allt ser Åsa ljust på framtiden. Hon hoppas på ett liv tillsammans med David och att hon ska kunna arbeta mer framöver.

– När jag träffade David sa jag till mig själv att 2020 ska bli mitt år, det är nu turen vänder vad gäller kärlek, jobb och ekonomi. Och så vill jag bli mindre beroende av hjälp från mina föräldrar, de måste ju få leva sina egna liv. Det gäller att sätta upp målbilder och fortsätta kämpa. Det kunde ha varit värre, säger Åsa.

Mer intressant innehåll hos allas.se: