Åsa: Sluta tycka synd om mig – jag är nöjd med livet som det är

12 tecken på att du funnit riktig vänskap

Jag har varit singel i drygt fem år nu. Det har mest bara blivit så, men jag känner inte heller att jag har något behov av att vara i ett förhållande. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och har en massa vänner och familj som jag hittar på saker med på fritiden.

I mitt senaste förhållande vägde det dåliga tyngre än det bra. Jag störde mig på hur dålig mitt ex var på att diska, att han slängde sina smutsiga kalsonger på badrumsgolvet och att han smaskade när vi åt chips och kollade på film. Till slut insåg jag även att kärleken hade dött, och uppbrottet var en lättnad.

Många av mina vänner vill ha uppmärksamhet och bekräftelse och klarar inte av att vara själva, men mitt bekräftelsebehov har verkligen ebbat ut med tiden. Jag vill inte ha en relation "bara för att", utan ska jag bli tillsammans med någon ska det vara för att han förgyller mitt liv på ett eller annat sätt.

Visst kan jag sakna det fysiska med att ha en man, men skulle jag vilja ligga kan jag säkert gå ut på krogen och ragga upp någon, det har inte varit några problem tidigare. Men jag är faktiskt inte intresserad av det heller, och det mesta klarar jag av på ”egen hand”, så att säga …

Älskar min egentid

Jag kanske helt enkelt ”blivit vuxen”? Medan mina vänner har gått in i familjebildar-fasen har jag gått in i egentids-fasen. Det finns inget bättre än en ledig fredagskväll med oändligt många timmar i sällskap av en bra serie framför mig.

På lördagsmorgnar går jag gärna upp tidigt och tar en promenad längs vattnet med en bra podd i öronen och frukost på kafé som pricken över i. Sedan kanske jag går på bio, ringer en kompis och tar en öl, för att sedan slänga mig på soffan och kolla på en film.

Okej, för att vara helt ärlig så skulle jag absolut inte tacka nej om jag träffade mina drömmars man – en självständig, mogen, snäll och karismatisk man med rätt sorts humor. Honom träffar jag gärna, men jag har verkligen ingen brådska.

Varje gång jag möter en man

Men under dessa mina singelår har jag lagt märke till en extremt störig sak i min bekantskapskrets. Så fort jag nämnt att jag varit i kontakt med en karl – typ en hantverkare, en ny granne eller en kollega – så säger folk direkt:

”Ooh la la, är han singel kanske!? Var han snygg? Kanske något för dig? Kom igen nu, lägg in en stöt nästa gång! Erkänn, du blev lite intresserad, eller hur? Han är säkert ett kap! Jag känner honom, han är jättesnäll!”

Och det utan att tänka på om mannens personlighet ens matchar min! Detta har hänt mer än en gång, och jag börjar bli så trött på det.

”Man” är inte mitt enda kriterie

För det första: Varför tror de att jag skulle bli intresserad av en person bara för att han är av det motsatta könet? Litar de inte på att jag har en egen radar för vad som attraherar mig? Det är inte som att en snopp är det enda kriteriet i mitt val av partner.

För det andra: Varför tror de att jag ens vill ha en partner? Varför ska jag, som kompisgängets enda singel, alltid bli offer för matchmaking hit och matchmaking dit? Har jag bett om det? Och varför ses tvåsamhet som den enda normen värd att sträva efter?

Och för det tredje: Tänk om jag har privata skäl till att inte vilja bli ihopparad med någon? Inte för att detta gäller mig, men jag hade lika gärna kunnat haft ett sexuellt trauma i bagaget, eller blivit lesbisk, eller blivit rädd för närhet, eller fått en fetish för män över 80, eller vad fasen som helst som jag kanske inte vill berätta om för andra.

Så till alla självutnämnda och oombedda matchmakers därute: Låt oss självvalda singlar vara ifred, det är inte synd om oss!