Eva: Vårt förhållande började med en lögn

Efter reklamen: Katten Bonus simmade sig i form – se bilderna

Jag har levt ensam större delen av mitt vuxna liv. Förutom ett kortare samboförhållande när var jag var i 30-årsåldern har jag varit singel. Ibland har jag saknat tvåsamhet och gemenskap med en man men för det mesta har jag varit nöjd. För helt ensam har jag ju inte varit – jag har alltid haft katt som sällskap.

Jag älskar katter och det har jag alltid gjort. Jag tycker i och för sig om alla djur, men just katter tilltalar mig på ett särskilt sätt. Och faktiskt är det delvis en katt jag har att tacka för att jag i dag inte bara har en fyrfota livskamrat – utan även en tvåbent ... Men egentligen började vårt förhållande med en lögn.

Bosse är en stor och präktig maine coon som vet sitt värde och som betraktar omgivningen från det ovanifrånperspektiv som är så typiskt för katter. Han äger världen, helt enkelt – och mitt hjärta – men han är också en ljuvligt mjuk och kelsjuk kattkille som gärna ligger och spinner i knät och som till och med låter mig stryka honom över magen.

Min svärdotter förstår ingenting

relationerAnna-Karin: Jag hatar mitt nyfödda barnbarns namn

En riktig kattmänniska

För några år sen, när Bosse fortfarande var en ung katt, fick jag för mig att jag skulle börja dejta online som så många andra. Jag kom ganska snart i kontakt med en trevlig man som hette Håkan, en pensionerad statstjänsteman som gillade opera, boule, långa promenader – och katter.

Det sista frågade jag faktiskt om eftersom det var väldigt viktigt för mig. Hur skulle jag kunna dejta en man som inte tyckte om katter?

– Jag älskar katter, sa han, jag är en riktig kattmänniska.

Och jag gratulerade mig själv till att ha haft sån tur.

Håkan och jag messade och pratade i telefon flera gånger innan vi träffades och jag kunde inte låta bli att fantisera lite om honom. Han verkade ha ett särskilt lugn, det fanns något tryggt i hans sätt att prata – inga överdrifter, inget spel. Och han älskade katter.

– Tyvärr har jag ingen egen katt, sa han, det har inte blivit så på grund av jobb och annat. Men jag har alltid velat ha en.

Jag såg fram emot att Håkan skulle få träffa Bosse så när det var dags för vår första träff bjöd jag hem honom på middag.

Jag lagade en enkel men festlig pastarätt, dukade vackert med linneduk och ljus och när det ringde på dörren tog hjärtat ett skutt upp i halsgropen. Utanför stod Håkan, lika stilig som på bilderna, med en bukett blommor i handen. Han såg lite nervös ut men hans leende var varmt och charmigt.

Bosse låg på sin favoritplats i vardagsrummet och Håkan böjde sig fram med en tveksamhet som jag tolkade som respekt för kattens integritet.

– Jaha, det här är den omtalade Bosse, sa han. Men han gjorde ingen ansats att röra vid Bosse, faktiskt såg han lite stel ut och lade till:

– Han är väldigt stor ...

– Han är ganska normalstor för att vara en maine coon, sa jag men Håkan såg inte lugnare ut för det och under middagen kastade han då och då nervösa blickar mot Bosse.

Så blev vi vänner igen

relationerWendela: Min hund och jag pratade inte på en vecka

Plötsligt sa han:

– Jag måste bekänna en sak. Jag är ingen kattmänniska egentligen. Jag bara sa det för att jag ... Ja, för att jag tyckte du var så trevlig att jag ville lära känna dig bättre.

– Så du ljög! sa jag häpet.

– Ja, så kan man väl uttrycka det, medgav han, men det var inte av illvilja. Jag tänkte att när jag väl träffar din katt så löser det sig.

– Men tycker du inte om katter alls?

– Jag vet ärligt talat inte. Jag har aldrig känt någon katt ­faktiskt.

Bosses ovanliga utspel

Han såg på Bosse och nu, när han bekänt sanningen, var det som om han såg på katten med nya ögon. Han fick något mjukt i blicken och så sa han med ett tonfall som lät både förvånat och varmt:

– Han är väldigt fin!

– Det är han, log jag belåtet.

I samma ögonblick reste sig Bosse, sträckte på sin långa kropp och såg på Håkan och mig med outgrundlig blick. Sedan hoppade han vigt ner från soffan och spankulerade raka vägen fram till Håkan och strök sig mot hans ben. Så gjorde han inte med alla besökare – han var faktiskt ganska reserverad mot många av mina vänner.

Plötsligt hoppade han upp i Håkans knä och började buffa med huvudet mot honom. Sedan satte han igång att spinna.

– Han gillar verkligen dig, sa jag både glad och överraskad. Så vare sig du vet om det eller inte så måste du vara en riktig kattmänniska. Annars skulle han aldrig göra så där.

Håkan log och började smeka Bosse över den mjuka pälsen. Han såg inte längre spänd ut utan helt avspänd, nästan lycklig.

När vi skildes åt den kvällen visste vi båda att vi snart skulle ses igen.

I dag lever Håkan och jag – och Bosse – tillsammans, och det går inte en dag utan att jag är tacksam för att Håkan ljög den där gången.