Anna-Karin: Jag hatar mitt nyfödda barnbarns namn – min svärdotter förstår ingenting
Min dröm har äntligen gått i uppfyllelse, jag har blivit farmor åt en liten pojke! Som jag längtat efter ett barnbarn, jag kan knappt tro att det är sant.
Han är helt perfekt på alla sätt, den absolut gulligaste bebisen jag sett på år och dar. Inte ens min egen son var så söt!
Men åh vad jag grämer mig över hans namn ...
”Vad är det för fel på klassiska namn?!”
Lille pojkens namn är på tok för modernt, hans namn passar för en hund eller katt. Det kommer absolut inte hålla i framtiden när han blivit stor.
Som jag har försökt förklara detta för min son och hans fru! Men jag känner att de inte vill lyssna på mig, det spelar ingen roll vad jag säger och det gör mig så trött. Jag är ändå en vis dam i mina bästa år som varit med om ett och annat, några goda råd kan jag väl få komma med?
Jag har även fått medhåll från mina vänninor. Vad är det för fel på klassiska namn som Viktor, Johan, Gustav, August, Nils och Olle?
Poängen är att sådana namn håller över tid. Tänk när mitt barnbarn är 40 år gammal och hans namn låter som ett smeknamn till en hund? Vilken mardröm.
När min son försökte förklara att deras valda namn var "unikt", "modernt" och "spirituellt" trodde jag han skojade med mig.
– Spirituellt? Vet du vad som är spirituellt? Hedvig. Det hette din gammelmormor. Hon kunde mjölka en ko, baka tre sorters kakor och sjunga alla verser i Psalmboken. Det är ett namn med själ, svarade jag då.
Men min svärdotter blev stel i ansiktet. Hon sa inte mycket, men jag såg hur hon bet ihop. Hon tycker jag är gammaldags.
Senaste från Allas
”Hon och jag har aldrig sett världen på samma sätt”
Och jag försöker. Jag försöker hålla mig i skinnet. Hon och jag har aldrig sett världen på samma sätt. Hon vill att allting ska vara nytt, annorlunda och speciellt.
Jag vägrar fortfarande kalla honom vid hans namn, jag säger "lille vännen”. Men jag vet att det inte kommer att gå i längden. Snart kommer han själv säga vad han heter – och då måste jag välja mellan att bita ihop ... eller fortsätta vara den där ”tjuriga farmodern”.
Jag känner mig helt åsidosatt. Det är en märklig smärta att älska sitt barnbarn så djupt, nästan som om det vore ens eget barn – men ändå stå helt utanför. Man har inget att säga till om längre. Man får titta på, le snällt och hålla tyst.
Och relationen till svärdottern gör det inte lättare. Vi har aldrig riktigt klickat. Det är som att varje gång jag öppnar munnen, så hör hon bara kritik – även om jag försöker ge goda råd.
Min svärdotter kommer från en helt annan värld än jag. Hon växte upp i stan, med en mamma som jobbade som yogalärare och en pappa som samlade på instrument. Själv växte jag upp på en gård, där man inte pratade om känslor – man gjorde det som behövde göras.
Jag vet att det inte är rätt, men ibland ser jag ner på henne. Inte för att hon är en dålig människa, utan för att vi är så olika. Hon pratar med stora ord om ”unika själsresor”, och jag sitter där och undrar varför ingen bara kan heta Karl längre.
”Jag vill inte tycka illa om henne”
Jag vill inte tycka illa om henne. Jag vill inte sitta där och rynka på näsan åt hennes sätt att leva. Men det blir så svårt när jag känner mig som en främling i min egen familj.
Och värst av allt – jag är rädd att mitt barnbarn kommer växa upp och bli lika främmande för mig. Med ett namn jag knappt kan säga högt utan att känna mig löjlig. Vad ska jag göra då?
Jag älskar den lilla pojken så det värker. Men ibland känns det som att jag står på fel sida av fönstret – jag ser allt, men får inte vara med.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.