Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Assistanshunden förändrade livet för Anna-Maria: ”Mini är min trygghet”

11 nov, 2021 
BIRGITTA LINDVALL WIIK
Anna-Maria sitter i soffan tillsammans med sin assistanshund Mini och berättar om hur det är att leva med sjukdomen binjurebarksvikt och hur hennes liv förändrades när hon skaffade assistanshund.
Anna-Maria Lundström har binjurebarksvikt och sedan hon skaffade assistanshunden Mini mår hon betydligt bättre. – Mini är min trygghet.
När Anna-Maria Lundströms kortisolvärde blir för lågt känner labradoren Mini lukten av fara. Då larmar hon tills matte – som har binjurebarksvikt – tar sin medicin. Hunden Mini har också bidragit till att Anna-Maria har fått en pojkvän!
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Vid sängens fotända om natten, tätt intill i tv-soffan, och på klinkergolvet i badrummet. Labradoren Mini finns alltid vid Anna-Maria Lundströms, 33, sida. Om hennes kortisolvärden sjunker tar vovven sin lilla ”flärp” i munnen och puffar på Anna-Marias ben. Mini ger sig inte förrän hennes matte varvat ner eller tagit sin medicin och belönat henne med en hundgodis.

Se Anna-Maria berätta om hur Mini förändrat hennes liv här:

Assistanshunden förändrade livet för Anna-MariaBrand logo
Assistanshunden förändrade livet för Anna-Maria

– Jag har aldrig haft hund förut och var lite orolig både för om jag skulle vara allergisk och hur det skulle gå. Men nu har vi blivit ett tajt team. Vi tar hand om varandra. Det är jag och Mini, ler Anna-Maria och kliar sin bästa kompis bakom örat.

Annons

De två kamperar ihop i en radhustvåa i Uppsala och äntligen slipper Anna-Maria känna sig beroende av sina föräldrar.

När jag mådde som sämst var jag bunden till sängen och behövde hjälp med allt

– När jag mådde som sämst var jag bunden till sängen och behövde hjälp med allt. Jag kunde inte ens gå på toa själv. Då tvingades jag flytta hem till mamma och pappa. De har varit mitt största stöd, men det är inte så kul att vara beroende av sina föräldrar när man är över 30 år. Nu är Mini min trygghet och hon larmar redan när kortisolvärdet är på väg nedåt, vilket innebär att jag sällan hinner krascha så svårt som jag alltid gjorde förr. Nu slipper mamma och pappa att ständigt vara oroliga för mig, berättar Anna-Maria.

Lider av sekundär binjurebarksvikt

Anna-Maria lider av sekundär binjurebarksvikt, något som troligen gav henne symtom redan som barn i 11-årsåldern.

– Vid den åldern hoppade jag plötsligt ner ett hack från både den vikt- och längdkurva som jag hade följt fram till dess. Viktnedgång och dålig matlust är symtom på binjurebarksvikt, men man hittade aldrig någon orsak till det. Jag fortsatte att vara trött och aptitlös och utvecklade så småningom anorexi, säger Anna-Maria.

Annons

Hon berättar om tuffa gymnasieår och hur hon tvingades gå om det sista året för att klara studierna. Det var inte bara binjurebarksvikten som spökade, Anna-Maria har också astma och problem med lungorna. Dessutom hade hon ofta svåra magsmärtor.

– Eftersom min mamma har endometrios så satte hon mig på det spåret, och jag fick den diagnosen ganska snabbt. Men allt det övriga, den fruktansvärda tröttheten trots att jag sov 20 timmar om dygnet, huvudvärken, illamåendet och den ständiga sjukdomskänslan, fick inte sin förklaring.

Mätte henne kortisolvärden

Anna-Maria fick flera gånger höra att hennes problem var psykiska och om hon bara åt mer gröna grönsaker och promenerade i friska luften skulle hon nog må bättre. Men Anna-Maria blev bara sämre, tills hon efter många turer remitterades till endokrinologen som mätte hennes kortisolvärden.

Binjurebarksvikt drabbar oftare kvinnor än män

Sekundär binjurebarksvikt är ett tillstånd som påminner om Addisons sjukdom, där kroppen har en brist på hormonerna kortisol och aldosteron. Dessa bildas i binjurarna och är en del av kroppens hormonsystem. De reglerar blodtryck, saltbalans och omsättning av proteiner, glukos och fett. Sekundär binjurebarkbrist är vanligare än den primära formen, det vill säga Addisons sjukdom. Båda sjukdomarna drabbar kvinnor oftare än män. Sjukdomen behandlas med kortisontabletter. Vid situationer som leder till stress behöver dosen ökas.

Källa: netdoktor.se

Annons

– De visade sig vara i botten och jag sattes omedelbart på medicinering. Jag var bara dagar från ett mycket akut läge. Utan behandling är sjukdomen livshotande, säger Anna-Maria och berättar att hon nu började känna hunger – en känsla hon knappt kunde minnas att hon hade känt tidigare.

När hon fick ordning på sina kortisolvärden började Anna-Maria att må bättre och hon började plugga. Drömmen har alltid varit att jobba som musiker och efter ett par års universitetsstudier bestämde hon sig för att satsa på musik.

Assistanshunden Mini hjälper matte Anna-Maria att hämta medicin och plocka upp saker från golvet.
Mini är en stor hjälp i vardagen. Hon hämtar medicin till matte och plockar upp saker från golvet.

– Jag har spelat fiol sen jag var liten och nu läste jag både på folkhögskola och musikhögskola. Jag hade en stor aptit på livet och gav järnet. Mina studiekamrater visste inte hur sjuk jag var. Jag berättade inget eftersom jag inte ville ”bli” min sjukdom. Men jag förstod inte att jag måste hushålla med mina krafter. Binjurebarksvikten blir sämre av stress och jag kraschade med jämna mellanrum. Det var otroligt kämpigt att klara utbildningen, men jag var envis och körde kroppen helt i botten, berättar Anna-Maria.

Annons

Kraschade rejält

När Anna-Maria ramlade i en stentrappa och slog huvudet började det gå utför ordentligt. Det var starten på den riktigt stora kraschen. Strax därefter drabbades hon av en svår infektion i lungorna och alla hennes sjukdomar blev bara sämre. Livet kom ikapp henne och alla krämpor hon tidigare hade förnekat gick inte längre att hantera. När även endometriosen blev sämre stressades kroppen så att binjurebarksvikten också försämrades. Det blev en negativ spiral.

De fick hjälpa mig med allt ifrån mat till att gå på toa och de följde med mig när jag åkte in och ut på sjukhus

– Vid den tiden jobbade jag halvtid som fiollärare på kulturskolan och tvingades bo hos mina föräldrar för att jag inte klarade mig själv längre. De fick hjälpa mig med allt ifrån mat till att gå på toa och de följde med mig när jag åkte in och ut på sjukhus.

När Anna-Maria och hennes föräldrar tittade på diabetesgalan på tv fick de se ett inslag om en diabeteshund, som larmade när ägarens blodsockervärden blev för höga eller låga. Då väcktes idén om en egen assistanshund.

Annons

– Tänk om jag kunde ha en kortisolhund? Jag googlade och insåg att hundar som larmar om låga kortisolvärden är väldigt ovanliga, men jag hittade en kvinna i Stockholm som nyligen hade fått en utbildad hund, det var Sveriges första kortisolhund.

Kontaktade Hundhjälpen

Anna-Maria tog kontakt med både kvinnan och med Hundhjälpen, som utbildar assistanshundar. De var villiga att utbilda en vovve även till henne!

Till att börja med skulle Anna-Maria matchas ihop med rätt hund. Dels skulle man kolla så att hon inte var allergisk, dels var det viktigt att hunden och hon klickade.

– Mini var 16 månader gammal när hon fick vara hos mig i två veckor. Det var jättenervöst och ovant men vi fann varandra direkt. Hon var min från första stund. Sedan började hennes träning. Hon skulle tränas på att känna igen mina dofter.

När matte ”luktar trasigt”, det vill säga har låga kortisolvärden, tar Mini upp sin flärp, buffar på matte och ylar.
Mini känner på lukten när Anna-Maria har låga kortisolvärden. Då larmar Mini genom att ta upp sin flärp, buffa på matte och yla.

Anna-Marias del av dealen var att lämna så många doftprov som möjligt, i form av salivprov och kompresser som gnuggades mot huden. Dessa skulle tas när kortisolnivåerna var för låga.

Annons

– Jag fick träffa Mini några gånger under utbildningen, som pågick ett halvår. Det var en lång väntan, men det var hon värd.

Hamnade på sjukhus

Anna-Marias sjukdom förvärras av stress och anspänningen inför Minis ankomst var stor. Därför blev duons början ihop inte helt lätt.

Detta är en assistanshund

De flesta assistanshundarna är ledarhundar för blinda. Övriga assistanshundar är servicehundar för rörelsehindrade, signalhundar för personer med hörselnedsättning samt alarmerande hundar för personer med diabetes, epilepsi eller binjurebarksvikt. Dessa assistanshundar är specifikt utbildade som hjälpmedel för personer med en viss kronisk funktionsnedsättning eller sjukdom.

Källa: skk.se

– Jag blev så fruktansvärt sjuk att jag hamnade på sjukhus under en vecka. Mini fick vara hos mina föräldrar och jag var orolig för att hon skulle ha glömt bort mig, men jag har aldrig sett en så lycklig hund som när jag kom hem igen, skrattar Anna-Maria och säger att Mini alltid är vid hennes sida.

Hon är Anna-Marias egen polis.

– Hon har som en liten slips som hänger i hennes halsband. När hon känner att jag ”luktar trasigt” tar hon upp den i munnen, buffar på mig och ylar en klagosång. Ibland reagerar hon så tidigt att det räcker om jag lägger mig och vilar. Ibland får jag medicinera. Men jag kraschar aldrig lika hårt som jag kunde göra förr, och det tar inte alls lika lång tid att komma tillbaka. Mini hjälper mig också med att plocka upp saker från golvet och att hämta mina mediciner.

Anna-Maria säger att Mini har fått henne att leva lite mer lagom och på ett hållbart sätt.

– Jag har kunnat sänka mina kortisondoser och jag har fått rutiner. Mini måste gå ut flera gånger om dagen, och det är mitt ansvar att se till att hon mår bra. Motionen och sällskapet är viktigt för oss båda. Vi tar hand om varandra, hon och jag. Vi är ett lag! I takt med att jag har börjat må bättre orkar jag också träffa vänner igen och jag har skaffat mig en pojkvän. Det är också Minis förtjänst, säger Anna-Maria och berättar att killen är en gammal studiekamrat som blev nyfiken på Mini.

Annons

De började ta gemensamma promenader och på den vägen är det – och Mini gillar sin nya husse lika mycket som Anna-Maria.

Hon hoppas att livet med Mini ska göra henne så pass frisk att hon kan börja jobba igen. Anna-Maria har varit sjukskriven i tre år, men drömmen är att jobba med musik i någon form framöver.

– När jag spelar fiol ligger Mini vid mina fötter, men håller jag på för länge larmar hon. Hon tillåter mig inte att köra kroppen i botten. Mini är min stora trygghet och hjälper mig att vara självständig. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan henne.

Annons