Vårdhunden Sia hjälper Anna efter olyckan: Hon är min bästa vän

Ann Brandt och Sia

Sia hjälper Ann med det mesta i vardagen och kan även larma när hon får ett epilepsianfall. Foto: Petra Älvstrand

Petra Älvstrand / Frilans
En svår olycka höll på att ta Anns liv. Hon överlevde, men sedan dess lever hon med nervsmärtor och epilepsi. Hunden Sia är en stor hjälp i vardagen. Hon larmar när anfallen är på väg och hjälper till med allt ifrån att dra av strumporna till att hämta medicin.

Den gröna vattenkannan ligger nedanför en slänt och är svår för 34-åriga Ann att nå. Hon har dålig balans och ramlar lätt. Men när Ann vill ha kannan är hennes personliga assistent genast redo att hjälpa till. Hunden Sia kilar iväg för att hämta den åt henne och återvänder kvickt med kannan mellan tänderna.

Sia har hämtat vattenkannan som Ann inte kan nå.

– Hon hjälper mig med det mesta, berättar Ann. På morgnarna går hon upp och väcker barnen, hon drar av mig strumporna, som jag har svårt att nå. Hon ger mig de nytvättade plaggen så att jag kan hänga dem på tork. Sia kan även öppna köksluckor och lådor och hämtar min medicin. Ja, hon till och med sköter larmet om jag drabbas av ett epilepsianfall. När jag ligger ner och krampar ligger hon med huvudet på mitt bröst, tills jag reser mig upp igen.

Sia är behjälplig i köket.

Ann Brandt kliar sin bordercollie bakom örat och konstaterar att hunden är hennes allra bästa vän och helt nödvändig för att vardagen ska fungera praktiskt.

Det är 19 år sedan olyckan, som närapå tog Anns liv, inträffade.

– Det var den 5 mars 2001. Det är ett datum jag aldrig glömmer. Det var då hela mitt liv togs ifrån mig, säger Ann.

Ann var en glad och framåt tjej. Hon var bara 15 år gammal och hade massor av roliga framtidsplaner. Hon skulle söka till gymnasiet. Hon ville jobba med dans och teater och därför ville hon gå det estetiska programmet. Hon var en tjej som spelade fotboll och handboll. Hon sprang varje dag, red och hade ständigt något kul på gång.

En härlig sportlovsvecka med kompisarna väntade och 15-åriga Ann hade åkt till kompisarna som bodde i en by utanför Luleå.

”Magnus fanns vid min sida hela tiden”

Tappade taget och föll

Det var en stjärnklar vinternatt och den gnistrande vita snön låg som ett tjockt täcke över landskapet.

Ann och hennes vänner var på väg hem från en kompis. De åkte skoter mellan husen och tre skotrar körde på rad. Ann åkte baktill på den första.

– Vi hade passerat över en äng, saktat in när vi korsat en bilväg och sedan gasade skotrarna för att åka över nästa äng. Det var då jag tappade taget. Jag vet inte vad som hände, men jag minns att jag föll och slog i huvudet hårt. Sedan tuppade jag av, säger Ann.

Efteråt har hon fått veta att skoter nummer två, som kom direkt efter dem, körde över henne. Ann fastnade i den skoterns skida och släpades med en bit.

Hennes hjälm gick sönder och Ann drabbades av svåra skallskador. Nerver i huvudet trasades sönder och skulderbladet krossades. Vännerna chockades svårt och larmade efter ambulans.

Barnen Robin och Beatrice inspirerar mamma att fortsätta kämpa.

17 dygn i koma

På sjukhuset trodde man inte att hon skulle överleva den svåra olyckan. Ann var fjättrad till en respirator och hennes nära och kära vakade vid hennes sjukbädd i dagar och nätter, utan att Ann gav något livstecken ifrån sig.

– Läkarna sa att de gett upp hoppet om att jag skulle vakna. Det går bara att föreställa sig vilken vånda mina familj gick igenom, säger Ann och skakar på huvudet.

Se också: Så lär du hunden ta av dig strumporna

Men Ann vaknade till slut – efter 17 dygn i koma.

– Jag minns mammas ansikte och att hon frågade om jag kände igen henne. Det var en jättekonstig fråga, tyckte jag, som inte förstod vad som hänt. Ganska snabbt upptäckte jag att jag var halvsidesförlamad och hade förlorat talet. Det var fruktansvärt frustrerande att inte kunna uttrycka sig! Jag ville prata, men fick inte fram ett enda ord. Jag minns bland annat när personalen duschade mig och vattnet kändes för kallt men jag kunde inte säga det till dem.

– Hon hjälper mig med det mesta, berättar Ann. På morgnarna går hon upp och väcker barnen, hon drar av mig strumporna, som jag har svårt att nå.

Ann blev kvar på sjukhuset i fyra månader och vägen tillbaka till livet var ännu längre.

– Jag tränade hårt varenda dag under ett helt år. När mina kompisar började vidga sina vyer och vara ute och roa sig gick jag på rehabilitering. Visst kunde jag blivit bitter och gett upp, men jag valde livet. Det var jättejobbigt men jag ville kämpa för att komma tillbaka.

När Ann drabbas av ett anfall så trycker Sia på larmet.

Ett annat liv

Eftersom Ann missade en stor del av grundskolans sista termin fick hon läsa in den i efterhand och när hon var redo för gymnasiet gick hon i skolan tillsammans med elever som var två år yngre än hon.

Det blev varken dans eller teater för Anns del, hon fick välja en helt annan utbildning och kom att jobba inom vården.

Hon har fortfarande svåra nervsmärtor i benen och lider av sviterna efter halvsidesförlamningen.

– Mitt ena knä är överrörligt, vristen låser sig och jag kan inte röra tårna. Därför kan jag inte springa och jag har inte så bra balans. Men jag kan gå och det är en seger! säger Ann och berättar att hon också har problem med axeln och brukar behandlas med Botox eftersom armen är spastisk.

– Jag har kvar ett annat minne också. Här! säger Ann och pekar på sin halsgrop där ett ärr ständigt påminner henne om att hon legat i respirator.

– Ändå har jag genomgått en plastikoperation för att snygga till ärret.

Ann berättar att det tog henne tio år att komma tillbaka till livet, även om det aldrig blev detsamma igen. En del vänner försvann, andra stod kvar vid hennes sida. Livet gick vidare på ett nytt sätt, med de begränsningar skadorna gett henne.

Så småningom flyttade hon från Sjulsmark i Piteå till Borlänge, i Dalarna. Hon ville göra något nytt och började plugga på sin nya hemort.

– Jag träffade Magnus genom gemensamma vänner och vi fick Beatrice, 9, och Robin, 6. Jag skaffade mig hästar och livet var riktigt bra. Men det var först nu som allt jag upplevt kom ikapp mig och jag började gå i terapi. Det var först då jag riktigt kunde bearbeta allt. Magnus fanns vid min sida hela tiden och är den som stöttat mig när det varit jobbigt.

Epilepsin förvärrades

När Ann började må bättre psykiskt förvärrades henne epilepsi. Hon har haft epilepsi ända sedan olyckan, men för åtta år sedan ändrade den karaktär och blev värre.

– Jag drabbades av allt kraftigare och tätare anfall. Till slut kom de många gånger varje vecka och livet blev jättejobbigt. Det var i den vevan jag skaffade mig Sia, hon blev snabbt en viktig hjälp i min vardag, säger Ann och berättar att hon själv tränat sin vovve till att vara både assistent och epilepsihund.

Ann kan inte nog berömma Sia, som hjälper henne med allt ifrån städning till att lindra smärta.

Maria drabbades av bröstcancer: Jag kände mig så ensam

Sia reagerar när Ann har ont och när hon drabbas av panikångest. Då håller hon sig nära, nära för att trösta sin matte och ge henne trygghet.

Trots att Ann drabbas av svåra anfall ganska ofta så är det inget hon oroar sig för.

– Man kan inte gå omkring och vara rädd för sådant Jag kan ju gå över gatan och råka bli överkörd! Jag har varit med om flera olyckor efter skoterolyckan. Jag har både ridit och voltat med hästar och blivit påkörd av bakomliggande bil. Visst har det förvärrat mina skador och satt käppar i hjulet för planer jag och familjen haft, säger Ann och konstaterar att hon anpassat sig efter de förutsättningar som gäller.

Istället för en planerad flytt till Portugal, flyttade familjen hem till Sjulsmark för ett par år sedan. Ann har tvingats sälja sina hästar och har inte klarat av att jobba de senaste åren.

– Trots allt så är jag inte bitter. Visst tänker jag ibland på vilken sorts liv jag skulle ha levt om jag inte hade blivit skadad. Men jag har redan blivit betydligt bättre än vad läkarna någonsin trodde att jag skulle bli. Jag har heller inte förlorat hoppet om att jag kan bli ännu bättre, att såväl nervsmärtan som epilepsianfallen ska minska, säger Ann och konstaterar att hon inte alltid haft den energi hon hade önskat, för att orka leka med barnen.

– Beatrice och Robin är två goda anledningar till att fortsätta kämpa. Hur dåligt jag än mår får barnen mig att vilja leva. Och trots mina skador kan jag ägna mig åt mitt största intresse – djuren!

– Vi har tingat en till hund, det ser jag fram emot. Snart kommer valpen Lisa hem till oss. Hon ska också tränas att bli min assistanshund, så får Sia – som är i tjänst dygnet runt – lite avlastning.

Foto: Petra Älvstrand

Fotnot: På bloggen www.annsia.com berättar Ann om sin hundträning och vill gärna inspirera andra att använda hunden till mer än bara sällskap.

Pia drabbades av stroke: ”Hunden Kajsa blev min rehab”

Vårdhunden Egon sprider glädje på boendet

Mer intressant innehåll hos allas.se: