Läsarberättelse: Min bästa väninna började undvika mig

Kvinnor i allvarligt samtal på ett café.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Mette och jag stod varandra väldigt nära, och fanns alltid där för varandra. Men efter min skilsmässa fick hon nog – och bad att vi skulle pausa vänskapen.

Min kusin Mette och jag är jämngamla och bodde nära varandra som barn. Vi tillbringade mycket tid ihop och kände oss som systrar. Genom åren släppte vi alltid allt vad vi hade för händer om den andra behövde hjälp och stöd.

Därför var Mette också den första jag anförtrodde mig till när mitt och Elias äktenskap började krisa. Vid det laget hade vi varit gifta i sju år och var föräldrar till två flickor.

– Nu har flickorna blivit större och vardagen enklare, men istället känns Elias så frånvarande och distanserad, sa jag olyckligt till Mette.

– Det är nog bara en tillfällig svacka, det kommer säkert att lösa sig precis som ni löst allt annat, menade Mette som försökte muntra upp mig.

Men så blev det inte. När Elias ett par månader senare erkände att han fallit för en kollega och ville skiljas, då föll mitt liv i bitar.

Det blev början på en lång, mörk period där jag konstant ventilerade all min frustration inför min omgivning, och särskilt för Mette. Hon var ju min bästa väninna, hon hade varit min brudtärna och hon var dessutom gudmor till mina döttrar.

Se också: 5 saker som dina vänner stör sig på att du gör

5 saker dina vänner stör sig på att du gör
0:58

Efter reklamen: 5 saker dina vänner stör sig på att du gör

(0:58)

Slå på ljud

– Du har varit med hela vägen, du vet vad jag går igenom och förstår mig. Jag är så tacksam att du finns här för mig, sa jag.

– Självklart gör jag det, sa Mette lugnande och tillade:

– Du ska se att det snart blir bättre. Redan om ett halvår kommer allt att se mycket ljusare ut.

Jag hoppades att hon hade rätt, men det gick snart upp för mig att det var en mycket långsam process för min del. Medan Elias rusade iväg och köpte hus tillsammans med sin nya kvinna, så fastnade jag i bitterhet över vilken riktning mitt eget liv hade tagit. Jag och flickorna bodde i en trång lägenhet, ekonomin var ansträngd och pengarna räckte inte längre till någon guldkant på tillvaron.

Vinkade av mina döttrar

Ett år efter skilsmässan blev Elias befordrad på jobbet, och det firade han med att ta flickorna och sin nya flickvän på en lyxig resa till Turkiet. Det skar i hjärtat på mig när jag vinkade av mina döttrar på flygplatsen.

En lång, ensam vecka i lägenheten väntade. Men jag kunde åtminstone trösta mig med att min kusin och jag skulle ses i hennes föräldrars fritidshus till helgen. Här kunde vi gå långa promenader längs havet, mysa och snacka till långt ut på natten.

Mette hade varit utomlands i jobbet de senaste veckorna och jag hade verkligen saknat att ha henne att prata med. Men under helgen i sommarstugan hade jag hennes odelade uppmärksamhet och kunde i vanlig ordning ge utlopp för all min frustration över livet efter skilsmässan. Det kändes så skönt att få sätta ord på alla känslor som trängdes inom mig, medan Mette lyssnade och kom med små välmenande inpass.

60 frågor alla borde ställa till sin bästa vän

Därför blev jag också fullständigt paff över hennes reaktion vid frukosten på söndagen. Jag skulle precis berätta om en mardröm jag haft om Elias under natten, när Mette satte ner kaffekoppen med en smäll.

– Louise, jag orkar helt enkelt inte prata om det idag. Jag tror ärligt talat att vi sedan länge uttömt allt som har med dig och Elias att göra.

Jag såg förbluffat på henne.

– Men oj, har du vaknat på fel sida idag? började jag, men hon avbröt mig.

– Inte alls. Men du har nämnt Elias minst hundra gånger sedan i fredags, och nu orkar jag inte höra hans namn mer.

– Men herregud, du behöver ju inte bli sur, du kan ju säga ifrån på ett snällt sätt, sa jag en smula förnärmat, varpå hon suckade högljutt.

– Jag har inte lust att diskutera det. Jag vill faktiskt gärna packa ihop nu, så att vi kan köra härifrån om en timme.

– Men … det var ju meningen att vi skulle köra först i eftermiddag, invände jag.

– Ja, det vet jag mycket väl, men jag vill faktiskt hem nu.

– Men hör nu här, vi kan väl prata om detta, innan vi …

– Nej, Louise, jag orkar inte mer nu. Jag går och packar, sa Mette och reste sig häftigt.

Quiz: Vilken slags vän är du?

Medan vi packade fick jag tillfälle att smälta Mettes utbrott, och jag måste medge att jag kände mig träffad.

– Förlåt, jag har varit alltför självcentrerad dessa dagar. Jag inser det, jag har bara varit så van vid att jag kan kräka av mig inför dig, sa jag under bilresan hem.

– Det vet jag. Men är det inte på tiden att du försöker lägga allt detta bakom dig och och komma vidare med ditt liv? sa Mette tyst.

Jag svarade inte. Jo, självklart måste jag komma vidare, men det var ju också lätt att säga. Mette hade ju aldrig varit i en sådan här situation. Vi var båda lite över 30 och hon var singel utan barn. Allt var så mycket enklare för henne. Det var första gången jag på allvar märkte hur bitterheten fått grepp om mig.

Långvarig tystnad

Efter den helgen var jag väl medveten om att Mette behövde en paus från mig, men jag hade inte förväntat mig en långvarig tystnad. Hela tiden var det jag som fick ringa till henne. Jag var mycket noga med att aldrig nämna Elias namn. Istället frågade jag om saker i hennes liv, men svaren var korta, intetsägande och närmaste avvisande. Jag blev både förvirrad och irriterad. Hennes reaktion var som att gå från en ytterlighet till en annan.

Det gjorde ont, och lämnade ett stort tomrum i min vardag. Jag hade varit så van vid att kunna ringa till henne så fort det var något.

– Ge henne bara lite tid, så kommer hon säkert tillbaka. Du har ju även funnits där för henne när hon haft det svårt, sa min mor.

Men då månaderna gick och tystnaden bestod, medan jag på hennes Facebook-profil såg hur aktiv hon var med sina andra väninnor – så kunde jag inte längre bara stillatigande acceptera situationen.

Läsarberättelse: Jag blev kär i min bästa vän

En kväll bjöd jag henne på café, medan jag fått mamma att passa flickorna. Jag bestämde mig för att gå rakt på sak.

– Vad är det som pågår, Mette? Jag har bett om ursäkt för mitt beteende och försökt ändra mig, men ändå fortsätter du att undvika mig.

Mette tittade bort.

– Jag vet, men jag behöver en lång paus från vår vänskap.

– Verkligen? Är jag så hemsk att vara tillsammans med?

Hon skakade på huvudet.

– Nej, självklart inte … men …

Hennes ansiktsuttryck var slutet och jag kände hur stämningen mellan oss blev ännu mer anspänd.

– Var snäll och var ärlig. Det brukar vi ju vara, och det tycker jag fortfarande att vi är skyldiga varandra, bad jag till slut medan jag höll kvar hennes blick.

Hon tvekade, innan hon nickade.

– Okej. Du vet mycket väl att jag älskar dig som en syster. Men nu behöver jag bara en paus från dig och ditt liv. Om du tänker tillbaka så har de senaste tio åren varit väldigt intensiva, eller hur? Och jag har stått vid sidlinjen hela tiden. Jag har hört allt om hur du och Elias träffades, jag hjälpte till att planera ert bröllop, jag upplevde dina graviditeter, jag är gudmor och barnvakt till dina flickor, ja … det har varit så många fina stunder. Men så kom den där förfärliga tiden under och efter skilsmässan, där jag naturligtvis också varit med hela vägen. Även om det varit hemskt att uppleva hur din och Elias kärlek slutade i bitterhet och frustration. Jag ville så gärna hjälpa dig, och därför lyssnade jag på dig varenda gång du behövde det, men … det blev för mycket.

Hon pausade ett ögonblick innan hon fortsatte.

– Jag kände det så tydligt när jag var utomlands med jobbet. Det var en lättnad att inte ha kontakt med dig de veckorna. All den bitterhet jag hela tiden märker hos dig, den smittade liksom av sig på mig. Och därför tror jag att vi två behöver en paus. Alltså att vara tillsammans med andra väninnor och komma vidare med våra liv.

När hon till slut tystnade satt jag med tårar i ögonen.

– Förlåt, jag kan absolut förstå din reaktion. Vi har under många år haft obalans mellan oss. För det har övervägande handlat om mig, flickorna och Elias.

– Jo, men det har jag ju också tyckt om, sa Mette uppriktigt och tillade:

– Ni är ju min familj. Men de senaste månaderna kände jag hur jag fick mindre och mindre lust att vara med dig. Helgen i sommarstugan blev droppen. Det gick upp för mig att jag lagt alltför mycket fokus på dig och ditt liv. Faktiskt på bekostnad av mitt eget.

Jag nickade förstående.

– Jag är ledsen för det. Och även om jag inte har lust att vara utan dig, så har du nog rätt i att en paus kommer att göra oss båda gott.

Mette såg väldigt lättad ut, och en halvtimme senare skildes vi åt.

Den onda cirkeln bröts

Jag trodde inte att pausen skulle vara så länge, men det gick ett helt år. Jag saknade henne jättemycket och det tog ett tag innan jag verkligen insåg att pausen var bra för mig också. Jag upptäckte hur mycket tid och energi jag lagt på att klaga inför Mette. Utan henne var jag tvungen att analysera och begränsa mina negativa tankar, för jag hade inte lust att stöta bort fler väninnor eller familjemedlemmar.

Den onda cirkeln av ältande som jag hamnat i bröts till slut.

– Du ser mycket gladare ut, var Mettes första kommentar när vi så småningom sågs igen.

Och hon hade rätt. Jag hade väl aldrig trott att avståndet till min nära och kära väninna skulle stärka och hjälpa mig, men så blev det.

Och erfarenhet och lärdomarna har vi tagit med oss i vår vänskap – som lyckligtvis överlevde och blommade upp igen.

/Louise