Benedicte våldtogs som
7-åring – 17 år senare dömdes mannen

Porträtt av Benedicte som berättar om hur hon tvingades konfrontera sin våldtäktsman i rätten.

Benedicte får idag fortfarande hjälp och stöd från psykolog.

Benedicte satt i bilen då samtalet från polisen kom: ”Vi har en dna-träff som matchar”. Det hade då gått 16 år efter den fruktansvärda händelse hon gjort allt för att glömma. Och nu skulle allt dras upp på nytt.

Hon minns att hon hade på sig de gula byxorna som hon fått av sin mormor, de som hon hade önskat sig så innerligt. Mamma skulle snart komma hem från jobbet, det var dags för middag, men först ville Benedicte gå ut en stund och leka med granntjejen. Det brukade de få göra – så länge de höll sig på lekplatsen i utkanten av bostadsområdet.

Efter en stund glömde de båda granntjejerna sitt löfte och gick bort till skolan som låg i närheten. Där fanns en gammal husgrund och nere i den låg något som de kanske kunde leka med. Benedicte hoppade ner, men kunde inte ta sig upp igen. Som tur var kom en man förbi och hjälpte henne. Han såg snäll ut och när flickorna frågade om han ville leka med dem svarade han ja. Han svarade också ja när de frågade om han ville följa med och kika på deras koja i skogsbrynet och dricka te ur deras låtsaskoppar.

Vad säger svensk lag om våldtäkt?

Det var varmt. Det var 20 juni 2000 och snart dags för sommarlov. Det var Benedictes första sommarlov, hon skulle gå ut första klass. Det såg hon verkligen fram emot. Hon lyfte händerna och drack låtsaste i stora klunkar. Så minns hon att mannen knuffade ner dem på stenhällen och att han drog av henne de gula byxorna.

”Under alla dessa år har jag skrivit. Jag har skrivit dagbok på dagbok. Jag har skrivit på lappar och skolböcker. Men jag har aldrig skrivit vad som hände mig, och hur saker blev som de blev. Inte förrän nu. (…) Jag har valt att kalla min skrift När livet gör ont (Ur Benedicte Lindgrens anteckningar 2019).

Våldtogs 7 år gammal

Benedicte Lindgren, 26, har en tatuering på armen, ”True love never dies”, sann kärlek dör aldrig, står det. Hon har en på låret också. Med texten ”Persuit of happiness”, jakten på lycka, intill en lotusblomma.

Lotusblomman växer i lera, ändå blir den fin

– Lotusblomman växer i lera, ändå blir den fin, säger hon.

I snart 20 år har Benedicte jobbat för att ta sig upp ur leran. Fortfarande kletar det sig fast, det som hände den där sommarkvällen 2000. Det sitter i de spända musklerna. I mardrömmarna om nätterna. I ångesten för att gå utanför dörren. Benedicte sitter i soffan hemma i Telemark i östra Norge. Hon flyttade hit för snart ett år sedan, till ett hus i behov av renovering, tillsammans med sin 6-årige son och kärleken Gunleik. Och med mamma Elisabeth Lindgren i grannskapet.

En av Benedictes tatueringar.

”Sann kärlek dör aldrig” står det på engelska på Benedictes arm.

– Nu tar jag mediciner, och då klarar jag mig bra. Men det är fortfarande så att när jag har dammsugit huset är jag så sliten att jag måste vila mig i flera timmar. Jag gillar inte att vara ensam hemma och jag vågar inte gå till affären utan att någon följer med mig, säger hon och häller upp kaffe.

Det första sommarlovet som skolflicka vägrade hon att lämna lägenheten hemma på Romsås i Oslo. ”De två flickor som antastades i skogen vid Romsås i tisdags kväll blev våldtagna. Nu efterlyser polisen en man i 30-årsåldern” kunde man läsa i Dagbladet 22 juni 2000, två dagar efter övergreppet.

Louise växte upp med sin mammas mördare

Grannskapet var i chock. Nyhetsinslagen berättade att mannen hade hotat att döda flickorna om de inte höll sig tysta och stilla under övergreppet. Det hade bara gått två månader sedan två små flickor våldtogs och dödades utanför Kristiansand.

Ingen gärningsman hade gripits och polisen undersökte om det kunde finnas ett samband.

Det fanns det inte. Polisen hade säkrat dna-spår från flickorna på Romsås, men fick ingen träff i sina register. De granskade området, tog emot mängder av tips och publicerade fantomteckningar av mannen. Gärningsmannen greps aldrig, och 22 november samma år, las ärendet på hyllan.

”Jag gick från glad till ledsen. Jag gick från trygg och säker till rädd och misstänksam. Jag blev osäker, skeptisk, ängslig och rädd för så mycket. Det är jag i dag också. Dessvärre minns jag denna dagen som den värsta dagen i mitt liv. Denna dag förändras allt. Från denna dag är jag aldrig mig själv igen.” (Ur Benedictes anteckningar 2019).

Tecknade för att uttrycka känslor

Benedicte växte upp i Groruddalen, ett område i nordöstra delen av Oslo. Den där junikvällen 2000 bodde hon i ett hyreshus på Romsås, tillsammans med sin mamma, mammas pojkvän och lillasystern som nyss fyllt ett år. Själv var hon sju år. Hon minns fortfarande mannen. Att han hade mörk keps, mörk väst och en vit skjorta. Att håret var mörkt, ögonen bruna och att han inte hade rakat sig.

Privatfoto av Benedicte som liten framför familjens julgran.

En glad liten flicka, ett halvår innan mardrömmen som förändrade hennes liv. Foto: Privat

– Jag trodde att han var runt 30 år, sa jag till polisen. Men i efterhand har jag tänkt att barn inte har någon riktig uppfattning om hur gamla vuxna människor är, säger hon.

Länge tyckte hon att det var svårt att förklara med ord vad det var som hade hänt. När hon satt hos psykologer och terapeuter tecknade hon istället. En liten katt som sitter i trädet och ropar: ”Hjälp, jag sitter fast”. Eller så klippte hon ut bilder av halvnakna män ur veckotidningar.

Först nu, 19 år senare, har hon klarat av att skriva om själva våldtäkten. Det är lättare att skriva de otäcka orden än att säga dem högt, och nu tänker hon att det är bra att andra får läsa och veta varför livet blev som det är. Hon skriver om mannen, att han plötsligt blev arg, att han klädde av Benedicte och hennes vän, och höll handen över deras mun när de skrek.

”Han drar av mig byxorna, vi ylar och han säger med sträng röst: ”Om ni inte håller käft, så dödar jag er!” Han spänner upp sitt bälte och knäpper upp knapparna på de bruna byxorna. (…) Det är så smärtsamt, så fruktansvärt smärtsamt. Jag gråter nu, jag vill hem till mamma. ” ”Nu kommer jag att dö.”

Flyttade för att börja om

Benedicte minns att det var det hon tänkte. Så lyckades kompisen sticka iväg, hon sprang med kläderna under armen. Mannen sprang efter. Kompisen sprang på en kvinna som var ute med hunden, och när mannen såg kvinnan försvann han i motsatt riktning, och Benedicte kunde springa hem.

Hon grät. Hon förstod inte vad som hänt, men hon förstod att det var fel. Väldigt fel. Och hon var livrädd.

Hon ylade och grät, det fradgades runt hennes mun och jag förstod att något hade hänt

– När jag kom hem från jobbet stod Benedicte i fönstret och vevade med armarna och ropade något jag inte hörde, säger Elisabeth Lindgren, 50, och tittar på sin dotter.

– Jag tänkte att det var då ett våldsamt drama bara för att jag hade varit borta några timmar, men när jag kom innanför dörren var min lilla flicka helt hysterisk, hon ylade och grät, det fradgades runt hennes mun och jag förstod att något hade hänt i skogen bakom skolan. Jag ringde min mamma och sa: ”Jag tror att Benedicte blivit våldtagen”. ”Ring inte mig, ring polisen”, sa mamma. Och så gjorde jag det.

Efter 20 år är Viktoria redo att berätta: ”Jag lämnar skammen där den hör hemma”

Då var de redan på väg, för den andra flickans föräldrar hade ringt.

– Jag minns att vi satt på trappan där ute och pratade med polisen, säger Benedicte.

– Och så fick jag åka till sjukhuset. Och så tog de mina kläder. Det var efter det som jag vägrade att gå ut. Jag var så rädd att han skulle hitta mig, för då skulle han döda mig. Det hade han sagt så många gånger.

Hon minns inte att polisen avslutade ärendet ett par månader senare. Då hade familjen flyttat till Telemark, till ett ställe där Benedicte inte var ”flickan som blev våldtagen”. Till en ny skola, med skolkamrater som inte kände henne. Hon berättade aldrig något för dem.

”Det gick dåligt i skolan, jag kunde inte koncentrera mig. Jag var rädd för att träffa på denna man, och andra män. Mamma fick hela tiden vara i närheten, följa mig och hämta mig (…) I skolan fick jag gå ifrån på lektionerna, för att prata med antingen en psykolog eller skolsyster. Jag tog mig igenom grundskolan på något vis. Men gymnasiet har jag aldrig fullföljt.”

Blev sjuk efter övergreppet

Elisabeth hälsar ofta på hemma hos dottern, och de pratar med varandra nästan dagligen på telefon. Elisabeth tror inte att det gick upp för henne på en gång, då i juni 2000, vad exakt det var dottern blivit utsatt för. Det var för smärtsamt att föreställa sig.

– Benedicte var mycket sjuk efter våldtäkten. Hon var så rädd för att kissa att hon hellre lät bli och till slut fick hon njurbäckeninflammation. Ont i magen hade hon ständigt, och än i dag gråter hon mycket. Grubblar över hemska saker. Den mannen tog ifrån henne så mycket, säger hon.

Porträtt av Benedicte som berättar om sina svåra år efter den brutala våldtäkten och dödshoten.

Benedicte gick en hantverks- och designlinje och började då måla. Det ger henne ro.

Idag är Benedicte sjukskriven och lever på sjukförsäkringspengar. Ångesten kom ikapp henne fullt ut 2012. Fyra år senare fick hon diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Hon är deprimerad, har torgskräck, skräck för att vistas utanför hemmet. Och hon är rädd för att köra bil, av fruktan för att bilen som kör bakom henne ska komma ifatt och ta henne.

Hon var så rädd för att kissa att hon hellre lät bli och till slut fick hon njurbäckeninflammation

– Egentligen ville jag bli sjuksköterska, men jag klarade inte att ta examen från gymnasiet trots att jag gick nästan alla tre åren. Jag påbörjade en webbkurs med vårdinriktning samtidigt som jag jobbade lite som vårdbiträde, men jag har inte lyckats fullfölja det. Jag kan jobba kanske 20 procent, säger Benedicte.

– Vi försöker se till att du ska klara det, säger Elisabeth och tittar leende på sin dotter.

Fick dna-träff

Strax före midnatt 7 december 2014 stoppades en norsk chaufför i en poliskontroll i Sverige. I hans lastbil hittades 148 liter sprit, 18 liter vin, 2 liter starkvin och 116 liter öl. I förhör förklarade mannen att varorna köpts i Tyskland och att han inte hade några planer på att sälja dem utan dela ut till vänner som gåvor. 22 juli 2015 dömde Helsingborgs tingsrätt småbarnspappan från norska Romerrike till tre månaders fängelse för smuggling.

Teckning gjord av lilla Benedicte efter övergreppet.

För 7-åringen var det lättare att rita än att prata om det som hänt.

Det är ett vanligt förfarande att norrmän som döms i Sverige sonar sitt brott i Norge. I Norge är det även så att alla som döms till ovillkorligt fängelse, förvaring eller samhällstjänst ska registreras i ett dna-register. Då den smugglingsdömde mannen blev överförd till Norge togs därför ett sådant prov.

Ylva överfölls på jobbet: ”Känns som att det är jag som straffas”

11 juli 2016 satt Benedicte i bilen på väg för att besöka sin mamma. Mobilen ringde och kvinnan i andra änden av luren presenterade sig och sa att hon jobbade vid polisen i Oslo. Hon berättade att de fått en dna-träff på Benedictes ärende.

Kvart över nio samma morgon hade den smugglingsdömde mannen arresterats, anklagad för våldtäkt av de två små flickorna på Romsås. Hans dna stämde överens med dna från utredningen i det fallet.

Benedicte började gråta. 16 år hade gått. 16 år och inte en dag utan att hon hade tänkt på det. Hon hade alltid hoppats att de skulle hitta honom, ta fast honom och straffa honom, men det var länge sedan hon hade slutat tro på att det verkligen skulle ske. Nu kände hon att hon blev glad, men även upprörd. Hon hade kämpat så länge för att lägga det bakom sig. Hon ville så gärna glömma.

– Jag klarade inte av att säga så mycket mer än ”ring mamma”.

– Det var en chock. Jag blev helt ifrån mig, säger Elisabeth och förklarar:

– Benedicte hade haft det så tufft hela tiden, den mannen hade ödelagt min flicka. Ska vi nu dra igång detta igen, tänkte jag och började gråta. Men jag var glad också.

Anklagades för våldtäkt av barn

Benedicte minns att hon körde till sin mamma som var på campingsemester i Seljord i södra Norge, och att de tittade på tv-nyheterna tillsammans, från presskonferensen.

Mannen var anklagad för våldtäkt av barn under 14 år, enligt den norska brottsbalkens paragraf 299, förklarade polisen. Gripandet hade skett odramatiskt, men mannen nekade till anklagelserna. På frågan hur säker dna-matchningen var kom svaret från Kari-Janne Lid, chef vid avdelningen för sexualbrott: ”Dna-matchningen är hundra procent säker. Man ifrågasätter inte den. ”

Polisen ville inte avslöja vilken slags dna de samlat in år 2000, men det var dna som direkt knöt gärningsmannen till flickorna. Benedicte tar fram en papperspåse full med pappersark. Här ligger teckningarna av 7-åringen som försökte förklara vad det var som hände den där kvällen i skogsbrynet. Här finns läkarintyg och uttalanden från psykologer. Här låg tidigare även alla tidningsurklipp, men dem kastade hon för ett par år sedan i ett försök att lägga det hela bakom sig. Men här finns också dokument och brev från advokaten, från rättsprocessen. Hon är osäker på vad hon ska göra med allt.

Då gärningsmannen greps fann polisen 14 069 fotografier och 38 videos som visar sexuella övergrepp mot barn. Det framkom även att mannen 2006 stod åtalad för ett sexuellt övergrepp mot en annan minderårig flicka. Det ärendet hade lagts på hyllan, men drogs nu upp igen. I ett och ett halvt år väntade Benedicte på att rättegången skulle inledas. Det var nya förhör med henne och familjen, nya besök hos psykiatriker, nya nätter då mardrömmarna kom tillbaka. Mest av allt gruvade hon sig för att möta gärningsmannen som under hösten erkänt att han utfört de straffbara handlingarna mot flickorna på Romsås den gången då han var 25 år.

Benedicte hade inte haft kontakt med barndomsvännen från Romsås sedan de flyttat därifrån kort tid efter våldtäkten. De träffades i rättssalen, och är i dag vänner på sociala medier. Barndomsvännen vill inte bli intervjuad.

Mötte förövaren i rättssalen

I rättssalen satt gärningsmannen bara tre meter från Benedicte då rättegången inleddes 26 november 2017. Under loppet av de dagar som den varade beskrevs våldtäkten av de små flickorna i detalj. Samma sak med mordhoten han uttalade och mardrömmarna han bidrog till. Hon kunde inte komma ihåg hans ansikte, minnena handlade om kläderna och skorna.

Jag ville bara skrika: 'Se vad du har gjort med mig'

– Först försökte jag gömma mig bakom Malin, min psykolog som satt med. Hon och mamma var med för att stötta mig. Men självklart såg han mig och det var så äckligt. Jag ville bara skrika: ”Se vad du har gjort med mig”.

Katten Molly kommer upp i soffan efter en tupplur och kryper ihop i mattes famn. Katten adopterades från ett katthem för ett halvår sedan.

– Bara att höra hans röst gjorde mig illamående, säger Benedicte när hon tänker tillbaka på rättegången. Hon berättar att mannen under rättegången beklagat det han gjort.

– Men det tror jag inte att han gör. De visade några av övergreppsbilderna som polisen hittat i hans hem. ”Titta inte” viskade min advokat men det gjorde jag. Det skulle jag inte ha gjort, de var hemska de bilderna, det som gjordes mot barnen…

Dömdes till 11 års fängelse

Fyra veckor senare, 17 december, föll domen i Oslo tingsrätt. ”Rätten har inga tvivel om att den tilltalade avsiktligen våldtagit de båda flickorna”, står att läsa i domslutet. Det finns heller inget tvivel om att han hotat att döda dem. Han blev även dömd för ett övergrepp mot en annan minderårig flicka under perioden 2004-2006, och för innehav av närmare 15 000 olovliga bilderna.

Straffet blev 11 års fängelse och att betala ersättning till offren, pengar som Benedicte inte tror att hon kommer att få. Som våldsoffer har hon redan fått ersättning från staten.

– Elva år, vad är det, frågar sig Elisabeth och fortsätter:

Benedicte tillsammans med sin pojkvän Gunleik.

Gunleik och Benedicte har varit ett par i drygt ett år.

– Han avtjänar bara två tredjedelar av straffet och sedan ska det räknas bort ett år som han redan suttit anhållen. Om han uppför sig bra är han ute efter fem, sex år. Och sedan då? Han har blivit bättre?

– När han kommer ut har han besöksförbud. Men det hjälper inte, jag gruvar mig när han vet vem jag är, och jag är rädd att han ska komma hit. Eller att han ska skicka någon annan hit, säger Benedicte.

Orolig för sin egen son

Hon är tacksam över att han är dömd, men hon är fortfarande samma tjej. En tjej med ångest. Som är rädd för andra män, för andra människor och som har svårt att känna tillit till folk.

Det gör ont, men jag har aldrig tänkt på hämnd

– Det gör ont, men jag har aldrig tänkt på hämnd. Det kommer av sig själv, tänker jag. Det onda och grymma som han gjort kommer garanterat att påverka hans liv.

På väggen i vardagsrummet hänger bilder av sonen, leende och blond. Benedicte säger att han lyser upp vardagen, men en sak är vansklig – han närmar sig åldern som hon var i den där junikvällen på Romsås.

– Jag känner att jag måste vaka över honom hela tiden, men det kan jag ju inte. Han måste få lov att leva livet. Jag pratar med honom, förklarar att han inte får umgås med okända men jag vill inte heller göra honom rädd. Min psykiatriker hjälper mig att tackla detta.

I alla år har Benedicte varit rädd för att folk ska få veta att det var hon som var
7-åringen som blev våldtagen på Romsås, men nu vill hon inte oroa sig längre. Det är viktigt att berätta, så att folk får veta hur stor skada ett övergrepp mot ett barn kan göra. Mardrömmarna försvinner inte.

– Det är lätt att ha åsikter om andra människor, men det finns alltid anledningar till att man kanske inte klarar att göra saker som alla andra klarar. Det är lätt att döma, men jag önskar att vi hellre kunde visa mer förståelse.

Våldtäkter mot minderåriga

  • Av antalet anmälda våldtäktsbrott i Sverige 2018 begicks 3 490 våldtäkter (44 procent) mot barn i åldern 0–17 år, en ökning med 12 procent jämfört med året innan.
  • Av dessa brott begicks 91 procent mot flickor och 9 procent mot pojkar. 2 300 av dessa brott begicks mot barn under 15 år.
  • Sedan 2009 har de anmälda våldtäktsbrotten mot barn under 15 år ökat med 17 procent (+ 337 brott).
  • Av de anmälda våldtäkterna mot barn under 15 år var 87 procent brott mot flickor och 13 procent mot pojkar (2018).

Källa: Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Svensk bearbetning: Ann-Sofie Lindell

Foto: Kristin Svorte

Så löstes morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad

Mer intressant innehåll hos allas.se: