Besöket i Afrika förändrade allt för författaren Julia Lahme

Det har inte varit någon enkel resa och verkligen ingen dans på rosor, men de senaste åren har jag lärt mig en hel del om vad det innebär att vara en familj. Kanske beror det på att jag tillhör en bortskämd generation, kanske är det för att generationen före min – de vi kallar ”babyboomers” – är ännu mer bortskämda – men jag har envist hållit fast vid bilden av vad en familj är. För hur känns det egentligen när ens pappa, morfadern till ens barn, hellre vill vistas på en annan kontinent än där man själv är? För det första blir det ingen hjälp till barnvakt, och för det andra måste man omvärdera allt man räknat som familj.

Se också: Humaira har familj i Afghanistan "Oroar mig för det värsta"

Efter reklamen: Humaira har familj i Afghanistan: "Oroar mig för det värsta"

En egen familj

Jag är 43 år, mamma till två pojkar, Elias 12 och Sofus, 8. Jag är gift med mannen jag är förälskad i och jag har byggt upp en verksamhet hemma i Danmark där det där med att träffa kollegor och arbeta med spännande kunder inte känns som ett jobb, mer som ett andra hem. I den verksamheten arbetar jag tillsammans med min man och min syster, så man kan lugnt säga att jag på alla plan i mitt liv är en familjemänniska. Så till den grad att det emellanåt sätter käppar i hjulet för mig.

Ibland känns det som om jag inte blev mig själv förrän jag fick en egen familj, när min äldsta son föddes. Innan dess förflöt livet i 20-årsåldern med det sedvanliga kaoset, som de flesta av oss går igenom och som gör att ingen kan betala mig tillräckligt mycket för att jag ska säga ja till att vara 27 igen. Någonsin. Men efter det helt allmängiltiga kaoset följde helveteskaoset. Min mamma fick en ovanlig form av skelettcancer. Hon höll huvudet högt och kämpade sig igenom ett sjukdomsförlopp som var så uppslitande att jag inte förstår hur hon orkade. Eller hur vi andra gjorde det. Mamma gick bort efter ett par års sjukdom och efter det vi gjorde vad vi kunde för att samla ihop bitarna. Dessa bitar låg utspridda på alla håll och nu, 16 år senare, är jag inte säker på att vi hittat alla igen.

Svåra år med sjukdom

Att hon lämnade oss skapade en ny världsordning, ett nytt system som vi skulle anpassa oss till. Som när du går i en mörk trappa och det plötsligt saknas ett trappsteg. Så var det hela tiden, varje dag, i flera år. Jag vet inte vem som var hårdast drabbad, jag, min pappa eller min syster. Jag tror att vi alla tyckte att just var och en hade det värst. Och så var det kanske.

Lite senare började min pappa att arbeta igen. Hans arbete har under hela mitt liv fört honom ut i världen och han har besökt de flesta kontinenter. Efter min mors död var förankringen till Danmark nästan borta. En vacker dag ringde han och berättade att han blivit förälskad. På riktigt. Jag var gravid med mitt första barn och helförvirrad, och försökte förstå vad det innebar. Familjen höll på att expandera, på alla sätt och på flera kontinenter, för kvinnan som min pappa förälskat sig i bodde i Afrika.

Pappa har träffat en ny kvinna

Anne, som min fars nya kärlek heter, är en klok kvinna. Och Danmark lockar henne inte. Och ju längre åt höger Danmark vrider sig, desto mindre dragningskraft har landet på henne. Hon är högutbildad och har hög social status. Hon är faktiskt prinsessa i Lozistammen, där den regerande kungen är hennes far. Hon pratar nära 20 olika språk och har ett stort ansvar inom stammen och ett nätverk som sträcker sig till flera afrikanska länder. Hon har ständigt tre mobiler igång för att kunna ha koll på allt som händer.

Henne, Anne, är min far förälskad i. Så förälskad faktiskt, att han bara kommer hem till Danmark vid sällsynta tillfällen. Och jag gormar. Det gör jag. För VI är hans familj, vi; hans barn och hans barnbarn. Det är långt till Afrika, biljetterna kostar skjortan och innan jag pratat mig varm går det upp för mig att det handlar om mitt egoistiska behov: morföräldrar till mitt barn. Alltså någon från min sida. Vi har bara en som kan berätta de där historierna som kommer med min genmassa. Och ännu mer egoistiskt: en som emellanåt kan sitta barnvakt.

En lång resa till Zambia

Och det är här familjebegreppet börjar röra på sig, börjar förflytta sig och flytta på mig. För två år sedan var jag för första gången i Zambia för att besöka min pappa. Hans Anne hade ofta följt med honom till Danmark – och nu var det min tur att resa. Det var bara Elias, min äldste, och jag som åkte. Det var en sak att få uppleva den stora glädjen med att resa på äventyr på tu man hand med honom, en helt annan att se honom ta in det faktum att hans morfar hade ett nytt liv. Det var lättare för Elias än för mig. Som Elias konstaterade: ”Han är mycket gladare här, än när han är hemma”.

Men allt var annorlunda. Man får inte leka överallt i trädgården, det kan ligga giftormar på lur. Allt rengörs ständigt. Det tvättas, torkas av, bonas, skrubbas, torkas och tvättas igen i en nästan omöjlig hastighet. Strömmen kommer när den kommer. Vattnet är kallt i kranen till solen värmt upp det. Och folk väller in och ut ur pappas och Annes hus. Hela tiden. Någon behöver hjälp, någon kommer förbi för att höra hur det går, någon kommer för att de behöver ett ställe att föda barn på (!) och någon vill bara låna en sax. Annes familj är enorm. Hennes far tog hand om barn som behövde tak över huvudet och hennes syskon är spridda över hela världen nu. Vilka som är hennes biologiska syskon och inte försvinner för mig i en dimma av definitioner. Och vem som är hennes riktiga faster, eller bara avnjuter hederstiteln ”auntie” blir jag inte heller klok över. Annes son, min nye bror, presenterar mig som sin syster överallt och Elias är hans systerson. Ingen – verkligen ingen – tycker det är märkligt att det står två helvita, svettiga människor och presenteras som syster, systerson eller dotter. Armarna är öppna, välkomnande och omhändertagande.

Förstfödd dotter

På marknaden ryker Anne ihop med en försäljare som vill ta ”turistpriser” av oss, som man ofta gör av vita personer i det fattiga Zambia. Jag tänker att det ju bara är rimligt och att jag visst kan avvara en slant. Men Anne slår indignerat handen i bordet och väser: ”Detta är min förstfödda dotter från en annan mamma”. Så var det avgjort. Då är jag ju infödd och Anne är min…vad? Min styvmor? Min auntie? Helt klart något mer än enbart min pappas käresta. Så står jag där. Med alla mina föreställningar om familjen, och min önskan om den väloljade danska kärnfamiljen krossad till smulor. Nu måste jag bara öppna upp så jag kan lära om.

Och det jag lär mig är att en familj är något man skapar, inte något man har. Överallt där jag kommer i Zambia märker jag att ingen riktigt bryr sig om vem som delar gener med vem, men att den som har hjärterum har stor familj. Det finns över en miljon föräldralösa barn i Zambia och det är kvinnorna som tar sig an dem. Ett extra barn eller två i en flock spelar ingen roll. All min danska medelmåttighet, vardagsstress och mina förväntningar på att alla ska kunna klara sig på egen hand är helt värdelösa i detta fattiga land. Så fattigt att allt en kvinna önskar sig är ett par skor.

Elias har inte svårt att förstå vår nya familj. För honom är det tydligt att alla hör till, och att vi hör till i det stora kaoset. När jag frågar honom om saken svarar han: ”Men månen hänger ju också omvänt här”. Och det gör den.

Foto: Carsten Seidel

Svensk bearbetning: Ann-Sofie Lindell