Billy och Emma blev hjältar vid en hajattack i Australien
Det var första stoppet. Havet mötte stranden på en ö en bit bort och det var mulet, men mycket varmt. En grå himmel hängde över den stora snabba turistbåten som hade kört ut 25 personer för en dagstur.
Det var tänkt att bli intressanta besök på vackra öar och spännande snorkelturer vid korallreven. Resan utgick från småstaden Airlie Beach, som ligger i Queensland på Australiens östkust. Airlie Beach brukar kallas Stora barriärrevets hjärta och många där livnär sig på turistnäringen.
– Just den här kaptenen och båten hade gott rykte och jag hade åkt med dem vid ett tidigare besök för några år sedan. Men den gången hade jag varit ute och festat sent kvällen innan och inte mått bra. Jag hade blivit väldigt sjösjuk och hade inte direkt någon glädje av utflykten om man säger så, berättar Billy Ludvigsson, 32, med ett leende, när vi träffar honom och sambon Emma Andersson, 33, hemma i Trollhättan.
Fullbokad snorklingsutflykt
Men den här gången skulle bli annorlunda och Billy och Emma hade vilat upp sig kvällen innan inför turen.
– Båten var helt fullbokad första dagen och det var bara att vänta. De hade redan gjort en resa längre norrut och upplevt det riktiga Australien bortom turistfällorna. De hade lämnat Sverige den 15 oktober, flugit via Köpenhamn och Singapore för att landa i Cairns.
Först hade de besökt Billys släkt och de gjorde redan då en snorkeltur vid Green Island. Vackra fiskar och koraller var målet.
– Vi tog det försiktigt för Emma var kanske inte riktigt bekväm med det, säger Billy och Emma nickar.
Det var en enorm frihetskänsla att bara åka dit man ville
– Jag tyckte det var lite läskigt, men fick mersmak efter det, berättar hon om upplevelsen.
Efter släktbesöket hyrde de en husbil för att komma vidare norrut till Cooktown. Vägen gick genom flera nationalparker och det blev en resa i de mest skiftande miljöer.
– Det var inte mycket turister och vi såg inte mycket djur heller, så som folk förväntar sig. Det var mest trafikdödade wallabys utmed vägen. Men det var en enorm frihetskänsla att bara åka dit man ville, säger Billy.
Campade i ödemarken
De bodde på campingar och reste ofta ut till ingenstans utan direkta mål och planering. Ödsligheten var påfallande och ibland kunde det gå timmar mellan mötande bilar.
– En gång stannade vi bara intill vägen i ödemarken och stekte hamburgare. Då kände man sig helt fri. Vi kunde bestämma allt själva.
Efter att de nått fram till Cooktown vände de söderut igen, med målet att nå Airlie Beach och göra om båtturen som Billy mer eller mindre missat första gången när han reste dit med sin familj fyra år tidigare.
– Jag visste att vi skulle älska det, säger han. Efter bokningen var det bara att hålla sig i skinnet och förbereda sig.
– Jag fick till och med ett sms från min mamma som påminde mig om att inte dricka för många öl, skrattar Billy.
Dagen efter gick kaptenen, två anställda och alla passagerare ombord och någon timme senare nådde de snorkelstoppet. Det fanns våtdräkter och simfötter åt alla och säkerheten var hög.
– Våtdräkterna var viktiga eftersom de skyddar mot de dödliga maneter som ibland finns runt kusten, säger Emma.
Både hon och Billy insåg att det kanske inte skulle bli så mycket snorkling den här gången eftersom vädret inte var det bästa. De blåste och sikten i vattnet var sämre än vanligt. Men de såg fram emot att se öarna och annat istället.
Såg koraller och fiskar
Snorklingen var bara en del av äventyret. De andra i båten var en samling turister i olika åldrar från olika länder, några tyskar och asiater och två engelsmän. Stoppet gjordes ungefär 30 meter från öarna och djupet var fyra meter vilket skulle ge möjlighet att se en del koraller och fiskar.
– Stämningen var väldigt lättsam. En i besättningen skämtade och sa att om det blev problem skulle vi vifta och ropa ordentligt så skulle han dra på sig sina röda Baywatch-byxor och hoppa i och hämta oss, säger Billy.
Han och Emma bytte om, tog på sig simfötter och cyklop och gick i vattnet.
– Jag var fortfarande ganska skeptisk, konstaterar Emma. Djupt vatten är inte riktigt min grej.
Men efter en stunds snorklande från ytan började hon slappna av och Billy kunde lämna henne för att dyka ner på riktigt och se mer. Hela tiden försökte han peppa Emma lagom mycket.
– Jag behövde någon som pushade mig, säger Emma.
Men det grumliga vattnet fick dem att inse att deras tidigare upplevelse på Green Island varit mycket bättre.
Efter 15 minuter kände de sig nöjda och simmade mot båten.
– Då hade ungefär hälften av de andra redan gått upp och det var kö till stegen. Emma stod på den och höll i räcket och hade en äldre kvinna framför sig som gick långsamt, medan jag var bakom Emma i vattnet, säger Billy.
Skrek när hajen dök upp
Båda två började ta av sig simfötterna och tänkte på hur lent och skönt det kändes. Då plötsligt hör de ett skrik cirka 50 meter bort i vattnet.
– Ingen reagerade direkt först. Vi tog oss upp i båten när den äldre kvinnan flyttat sig och det kändes inte som om det vara någon fara. Sedan hörde vi fler skrik och det är någon som ropar ”Shark, big fucking shark, please help me” (Haj, en stor jävla haj, snälla hjälp mig), säger Billy.
Snabbt var en av snorklingsinstruktörerna i vattnet på en paddle board – en slags surfingbräda. Han paddlade snabbt mot de två engelsmännen som låg i vattnet.
Kaptenen ropade att alla skulle lämna vattnet och när den första killen kom in såg vi blod i vattnet.
– Det blev fart på alla. Kaptenen ropade att alla skulle lämna vattnet och när den första killen kom in såg vi blod i vattnet, säger Emma.
Nu kickade hennes och Billys professionalism in. Emma är nämligen till vardags akutsjuksköterska och Billy ambulanssjuksköterska med lång erfarenhet.
– Vi frågade kaptenen om de behövde hjälp och berättade vad vi jobbade med och han tog naturligtvis tacksam emot det. Sedan satte jag igång med den första killen som hade bitsår på benen, men som inte blödde jättemycket, berättar Emma.
Blödde och saknade en fot
Billy fick ta tag i den andra mannen som kom in strax efteråt på paddleboarden. Han saknade en fot och blödde ymnigt. Männen var 22-åriga Danny och 28-åriga Alistair och båda var i chock efter hajattacken, men på helt olika sätt.
Han berättade om hajen och frågade sig hur han skulle kunna leva med bara en fot
– Danny, som hade mindre skador, var helt tyst och pratade inte alls. Alistair som jag hade hand om var irriterad och förbannad, men helt klar i huvudet. Han berättade om hajen och frågade sig hur han skulle kunna leva med bara en fot, säger Billy.
Men efter en stund kunde de till och med skämta med varandra och Alistair var vid gott mod.
– Jag tror det är ganska ovanligt att vara så klar som han var, men det var bra att få honom att tänka på annat. Vi pratade om att det var tur att det inte var 1700-tal, för då hade det blivit träben.
Pumpade ut blod
Emma hade hämtat sjukvårdsväskan som fanns ombord men innehållet var en besvikelse.
– Det var mest små plåster. Istället fick de efterlysa om någon hade ett skärp att låna ut, men inte en enda på båten hade det.
– Vi fick använda ett rep vi hittade, vira det runt benet och sedan dra åt varsitt håll. Det var en rejäl artärblödning och till en början pumpade ut blod. Benet såg ut som om den varit utsatt för ett stort yxhugg och det syntes att det var ett enda bett som tagit foten och det tydde tydligen på en riktigt stor haj fick vi veta senare, säger Billy.
Räddade deras liv
Med handdukar och rep försökte de hålla faran i schack tills båten skulle nå hamnen igen. Det skulle gå lite fortare än på vägen ut.
– Det gick faktiskt för snabbt. Båten krängde fram och tillbaka, säger Emma och Billy håller med.
– Det var farligt och när vi fick ordning på blödningen sa jag till kaptenen att sakta ner.
Han och Emma hade inte tid att tänka på att de nyligen delat vatten med minst en, kanske flera stora hajar utan de hade fullt upp med att vara akutsjuksköterskor.
Vi stank av blod och ville egentligen bara hem
– Vi pratade inte mycket, utan kommunicerade med blickar. Allt fokus var på vad vi skulle göra för våra patienter och speciellt då Alistair. Det fungerade faktiskt väldigt bra, säger Emma.
Efter bara 20 minuter hade båten också nått hamnen och där väntade flera ambulanser.
– Vi presenterade oss som svenska akutsjukvårdare och fick fortsätta hjälpa till. Alistair hade riktigt ont så han fick smärtstillande, men bad om att bli sövd. Han frågade om han skulle dö. Jag tror att han började förstå på riktigt vad som hänt och bete sig lite mer förvirrat, berättar Billy.
Ambulanspersonalen kopplade in dropp och sedan lastades engelsmännen in i ambulanserna och kördes till en plats där en helikopter hämtade upp dem.
– Vi hann knappt säga hej då förrän de var iväg.
Billy och Emma gav varandra en stor kram och insåg att det kunde varit de som åkt iväg med ambulanserna.
Men eftersom händelsen fått stor uppmärksamhet var det inte över än. Polis och myndigheter var inblandade och det var dags för debriefing där man skulle gå igenom exakt vad som hänt.
– Det var inget val, utan vi fick ge oss iväg till en restaurang som öppnats upp för detta tillsammans med alla de andra från båten. Vi stank av blod och ville egentligen bara hem, men det var viktigt och det förstod vi också.
– Men vi fick varsin öl i alla fall, för de fick godkänt att öppna baren i förtid, säger Billy.
De var båda imponerade av hur smidigt allt fungerade direkt. Man hade tänkt på allt och ordnat buss som körde hem alla. Det var utredningar och förhör.
Folk stirrade på hjältarna
Vad de inte räknat med var vad som väntade dagen efter.
Vi blev stoppade på flygplatsen av folk som kände igen oss och andra stod bara och stirrade och pekade
– Vi satt där i husbilen och funderade på vad som hänt, sedan kom media. Journalister från Australien, England och Sverige hörde av sig nonstop, säger Emma som fick ta de flesta samtalen.
– Som tur var skickade jag iväg ett sms till mamma innan. De hade bara några dagar kvar av sin resa och badade enbart i poolen under den tiden. Men i media var de hjältar och det innebar en del förmåner på campingarna på vägen upp till Cairns igen.
– Vi blev stoppade på flygplatsen av folk som kände igen oss och andra stod bara och stirrade och pekade, ler Emma.
Och de vill inte förneka att de nog hade en avgörande betydelse för händelseförloppet.
– Vi räddade nog Alistairs liv. Jag är väldigt nöjd med vår insats nu efteråt. Det får jag erkänna, säger Billy.
För även om både han och Emma har både kunskap och erfarenhet så var situationen helt unik.
– Just nu känns det nästan som en hemsk saga.
Både hon och Billy har kontakt med killarna de räddade och med deras familjer.
– Det har gått bra för dem. Alla vill tacka oss och kanske blir det en träff längre fram.
En Australienresa blir det säkert också, säger Emma.
– Men snorkling hoppar vi över.
Hajattacker – så många sker varje år
- Det sker mycket få hajattacker varje år – runt 80 personer attackeras och
4-10 av dessa dödas av hajen. Att jämföra med antalet mord i världen varje år som ligger på runt 900 000 offer och att människor dödar runt 100 miljoner hajar om året. - Många hajarter är utrotningshotade.
- De senaste åren har det totala antalet attacker oftast minskat, men på vissa specifika platser har det ökat mycket (som kusterna kring USA och Australien). Det tror man har med klimatet och miljön att göra eftersom det tvingar hajarna att söka föda på nya platser och på dessa platser finns det en allt större population av människor som trängs närmare det vilda djurlivet.
- Trots detta är det betydligt mer troligt att dö av ett blixtnedslag än av en hajattack. De som oftast råkar illa ut är surfare.
- Farligaste hajarterna anses vara vithaj, tjurhaj, tigerhaj och vitfenad oceanhaj. De har väldigt olika sätt att attackera och välja ut byte. Tigerhajen, som man tror attackerade i det aktuella fallet i Australien, trivs i strömt vatten kring flodmynningar, laguner och korallrev.
Källa: Natursidan.se, wikipedia, m.fl.