Birgitta: Tjuven gjorde inbrott medan jag städade
Jag var nyinflyttad i ett litet radhus och tänkte ägna de närmaste veckorna åt att göra hemtrevligt i min nya bostad. I vardagsrummet stod terrassdörren öppen så att den friska luften kunde strömma in.
Radion surrade, fåglarna kvittrade och när jag tittade ut genom fönstret såg jag en blå himmel.
Jag höll precis på att torka golvet i köket när jag hörde ett ljud från vardagsrummet. Sedan lät det som om något föll i golvet. Jag gick ut i hallen. Framför byrån stod en främmande man och rotade i mina lådor.
– Vad håller du på med? frågade jag förskräckt.
Mannen vände sig hastigt om. Jag såg direkt att han inte var en välkommen gäst. Ögonen var iskalla och han hade något mycket hänsynslöst över sig.
– Vad håller du på med? frågade jag om igen medan hjärtat började slå allt fortare.
Mannen kom emot mig och stannade obehagligt nära.
– Var är dina kontanter? Och jag vill ha alla smycken också, sa han bryskt.
– Jag har inga kontanter och alla smycken ligger i bankfacket, svarade jag osäkert.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Fortfarande var det som om jag inte fullt ut förstod vad som höll på att hända.
Mannen log vagt.
– Det tror jag inte på. Var finns de? Eller ska jag hitta dem själv? Då blir det inte roligt, fortsatte han.
– Jag ringer till polisen, sa jag i panik.
Mannen svarade med att hålla upp min mobil framför mig, kasta den hårt i golvet och sedan demonstrativt trampa på den. Jag svalde, tänkte på arvegodset i smyckeskrinet, min dotter och barnbarnen i en rasande fart.
Jag skakade på huvudet och tog några steg bakåt. Kanske skulle jag hinna ta mig ut i tid och springa därifrån?
Jag hann ta tre, fyra språng innan han grep tag i min arm och tryckte ner mig på stengolvet. Det som skedde sedan kändes helt overkligt. Mannen slog mitt huvud i stengolvet och släpade in mig i köket, där han avslutade med att ge mig några sparkar. Jag vet inte hur länge jag låg där medan han for runt och tömde huset på värdesaker.
Han sa ingenting när han försvann ut genom terrassdörren. Jag vågade knappt röra mig. Var han verkligen borta?
Långsamt försökte jag resa mig upp och kände hur hela kroppen värkte. På något sätt lyckades jag ändå ta mig över till en granne.
Kände mig otrygg
Det tog en stund innan Olof, som grannen hette, förstod vad jag sa. Jag pratade osammanhängande och skakade i hela kroppen. Men så snart han insåg situationen kontaktade han polisen.
Jag blev sittande hos Olof och berättade vad som hade hänt medan polisen undersökte mitt hem. Fortfarande var jag i stor chock, men fick fint stöd av grannen. De närmaste dagarna höll jag mig inomhus. Så hörde jag plötsligt hur det knackade på terrassdörren. Jag blev livrädd och tittade försiktigt ut genom fönstret. Där stod Olof och gestikulerade.
– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig, sa han när jag öppnade.
– Jag är så rädd, erkände jag.
– Det är helt normalt. Du får nog räkna med att det tar lite tid innan du känner dig trygg igen, sa han.
Och han hade rätt. På kvällarna kunde jag hoppa till när obekanta ljud hördes som påminde mig om tjuvens inbrott. Jag fick problem med att sova och när jag väl somnade hade jag fruktansvärda mardrömmar. Gick jag på stan fick jag panikattacker.
Men det värsta var att jag inte kände mig trygg i mitt eget hem. Min granne stöttade mig så gott han kunde och vi tillbringade alltmer tid tillsammans.
Ville flytta
Veckorna gick och när jag fortfarande inte mådde bättre föreslog Olof att jag skulle uppsöka en läkare, som hänvisade mig till en terapeut. Jag tvingade mig själv att vara ute i trädgården och möta människor i folksamlingar. Hela tiden fanns min granne vid min sida. Men att sova ordentligt på nätterna gick bara inte.
– Jag kan inte bo kvar här längre, sa jag till Olof. Jag säljer huset och flyttar.
– Det hjälper inte att flytta, rädslan sitter inom dig. Du måste bli stark i dig själv, sa han.
Jag började förstå hur mycket Olof betydde för mig, och jag blev mer och mer förtjust i honom. Samtidigt som mina känslor för honom växte, avtog också min rädsla.
När jag fick tillbaka min nattsömn var det som att kroppen långsamt började återhämta sig. Jag kan förvisso fortfarande få känslor av panik ibland, men då tvingar jag mig själv att tänka förnuftigt.
Olof och jag är numera
eniga om att den brutala upplevelsen trots
allt mynnade ut i något positivt – den förde
ju oss samman.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]