Caisa: Jag var gift och borde sagt nej till min kollega

9 anledningar till att människor är otrogna

Jag minns den där jobbfesten som om det var i går. De flesta hade ­redan gått hem och dansgolvet låg nästan tomt. Vi satt där med varsitt glas i handen och han såg på mig med det där varma, oemotståndliga leendet.

Så frågade han om jag ville dansa. Jag borde ha sagt nej. Visserligen var min man och jag just då inne i en svacka. Men jag var ju ändå gift. Sedan hörde jag mig själv säga ja ändå.

Vi gick ut på dansgolvet och först var allt oskyldigt. Men ändå frågade jag mig själv vad jag höll på med. Han var ju dessutom minst tio år yngre än mig. Till en början låg hans hand tryggt mot min midja. Vi skrattade lite åt något som han just sagt, precis som på jobbet där vi alltid hade jättekul tillsammans.

Jag bara lät det hända

Men så gled handen sakta, nästan omärkligt, längre ner. På ett sätt kändes det helt ­naturligt. Som ett steg vi båda ivrigt hade väntat på. Han sa ingenting, som om han bara väntade på min reaktion. Jag såg mig omkring lite och tack och lov syntes inga av mina kollegor till. Kanske hade alla redan gått hem.

Det farliga, det som än i dag får mig att rysa, var att jag bara lät det hända. Kanske till och med njöt av situationen.

Men så tänkte jag på min man. På vårt äktenskap, på åren vi delat, på allt vi byggt tillsammans. Jag stelnade till inombords. Jag visste att jag borde ta ett steg bort, borde flytta hans hand, borde skämta bort allt och gå därifrån. Men jag stod kvar, fångad i en blandning av lockelse och dåligt samvete.

Han spanade in mig på jobbet

Kanske var det jag som hade uppmuntrat honom? Visst hade jag märkt hans förstulna blickar så fort jag vände ryggen till. Som någon dag tidigare i fikarummet. På morgonen hade jag igen satt på de där lite onödigt tajta jeansen. Kanske för att jag tänkte att han gillade dem?

Och så stod jag där och kokade kaffe med ryggen vänd mot honom där han satt vid bordet. Jag anade var hans blick befann sig. Jag tog god tid på mig, lät honom titta i lugn och ro. Vände mig lite åt sidan när jag tog ner kaffeburken så han fick se mig ur en lite annan vinkel. Hoppades att han gillade det han såg.

När jag hade satt på kaffebryggaren vände jag mig långsamt om och log lite mot honom. Blicken han gav mig var mjukare än vanligt, som om vi delade en ­liten hemlighet. Kanske han tolkade mitt leende som en dold inbjudan, trots vigselringen jag hade på fingret? Kanske var det just det som det var?

Skulle jag följa med honom hem?

På dansgolvet slog hjärtat för snabbt. Hans beröring brände genom tyget. Han viskade något i mitt öra om hur fin jag var. Jag var så nära att glömma allt jag hade att förlora, bara släppa allt och strunta i konsekvenserna.

Så frågade han om jag ville följa med honom hem. Jag hade svaret på min tunga och jag ville ju svara ja. Men så tänkte jag igen på min man och min familj. Jag kunde inte.

Jag tackade honom för sällskapet och dansen men sa att nu var det dags att gå hem och sedan gick jag snabbt mot dörren.

En påminnelse om det viktiga

När jag kom ut i den kalla natten var det som om frosten grep tag i mig och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag gick hem, tyst och skamsen men samtidigt lättad. För jag visste hur nära det varit att gå för långt.

I dag, när jag tänker tillbaka, är jag så oerhört tacksam att jag stannade där. Att jag inte lät ett ögonblick av svaghet bli något oåterkalleligt. Jag och min man har pratat mycket sedan dess, försiktigt och ärligt, och vi har hittat tillbaka till varandra.

Och den där dansen … den blev en påminnelse om hur viktigt det är att göra de rätta valen i livet och tänka långsiktigt, inte bara glida in i något som råkar kännas spännande för stunden. Jag var och är fortfarande gift och jag är glad att jag aldrig glömde det, hur nära det än var.