Camilla fick diagnosen Aspergers syndrom som vuxen

Mobbad-hela-livet-och-känner-sig-annorlunda

Redan på dagis kände Camilla sig utanför – blyg och mammig som hon var. Och i skolan blev det än värre med kränkningar och mobbning. Först som vuxen fick hon förklaringen till varför hon var annorlunda.

Så länge Camilla kan minnas har hon känt sig utanför och mobbad. Från tidiga barndomen och långt upp i vuxen ålder har hon varit utsatt för kränkningar och trakasserier.

Det är med gråten i halsen hon berättar sin historia, men hon vill göra det fast det är både smärtsamt och svårt. Genom sin berättelse vill hon visa att man kan resa sig och få ett gott liv trots att man blivit illa behandlad och näst intill helt knäckt tidigare i livet.

Problemen började på dagis

Ljuspunkten för Camilla, som i dag är 40 år, kom när hon äntligen fick en diagnos för sju år sedan. Det var en lättnad för henne att äntligen förstå varför hon kände som hon gjorde och få en förklaring till att hon själv inte tyckte att hon passade in någonstans.

Hade du en svår uppväxt?

– Jag hade det bra i min familj, men redan på dagis började problemen.

Att vara i en grupp var svårt för mig, och jag fick aldrig någon aktiv hjälp att ta mig in i barngruppen. Jag var mycket blyg och mammig och längtade hela dagarna efter att mamma skulle komma och hämta mig. Jag grät mycket och ofta.

Mina fröknar la märke till att jag drog mig undan. Jag ville inte leka med de andra barnen utan höll mig helst för mig själv. Att sitta i en vrå och pyssla var det enda jag tyckte om.

När fröknarna försökte dra in mig i gemensamma lekar låste sig allt för mig inombords och till sist gav de upp.Jag vet i dag att de var oroliga för mig och talade med min mamma, men längre än så gick de aldrig. Någon specialist kallades aldrig in. Kanske gjorde man inte det då, det är ju många år sedan och man kände inte till så mycket om barns psykiska hälsa.Sofia fick tre cancerdiagnoser på en månadLäs mer

Dessutom bodde vi på en mindre ort och det var många mil till närmsta barnpsykolog.

Blev värre i skolan

Blev det bättre när du började skolan?

– Tvärtom, det blev bara värre för min del.

Flickorna i klassen tyckte att jag var konstig. Några kände till mig från dagis och kanske hade det spridit sig ett rykte att jag var annorlunda. Det blir lätt så, särskilt om man bor på en mindre ort där alla vet vem man är.

Jag var redan stämplad som en udda figur och det fick jag leva med. Ingen sa hej till mig när jag kom på morgonen. Fastän jag tog mod till mig och försökte vara med i lekarna på rasterna blev jag utesluten.

Vid det laget var jag så stor att jag hade förstått att jag var tvungen att sätta mig över min blygsel för att vara med de andra.

Ibland behandlades jag som om jag inte fanns, men oftast sa flickorna elaka saker till mig. Jag fick till exempel höra att mina handleder var smala som tändstickor eller andra kommentarer om mitt utseende. Att höra något sådant gjorde att jag inte ville visa mig för någon utan bara dra mig undan och titta ner i marken.

Svårt med motoriken

Gymnastik var det värsta jag visste. Då var jag tvungen att byta om i omklädningsrummet tillsammans med de andra flickorna och då bara regnade elakheter och fula kommentarer över mig.

Jag hade svårt med motoriken och var urusel på bollspel. Läraren tvingade mig ändå att vara med i laget fast jag aldrig blev vald. Det slutade alltid med att jag fick en hård boll i ansiktet eller skadade mig på något annat sätt.

Fanns det något du tyckte var roligt?

– Dans var det bästa jag visste och jag var riktigt bra på det, men det var sällan vi hade det på lektionerna. Jag minns min besvikelse över att jag aldrig fick visa något jag var bra på.

Hot och trakasserier

Hur var dina tonår?– Då började mobbningen på riktigt med hot, slag och trakasserier.När jag började på högstadiet kom det en ny kille till klassen. Han var snabb på att fånga upp de andras attityd mot mig.Han hånade mig hela tiden för att jag var tyst och tillbakadragen och gick ännu längre än så.Läsarberättelse: Diagnosen förändrade mitt livLäs mer

Vad gjorde han?

– Han inte ”bara” mobbade mig, han hotade att döda mig. På rasterna jagade han mig med öppen låga från en tändare och tryckte upp mig i ett hörn samtidigt som han väste att han skulle döda mig en dag.

Jag var jätterädd för honom och hade ont i magen varje morgon jag skulle gå till skolan. När mamma tvättade hittade hon brännhål i en av mina tröjor. Så nära var det att hela jag hade tagit fyr.

Fick du ingen hjälp?

– Min mamma tog kontakt med skolan och berättade vad som hänt. Svaret hon fick av rektor och lärare var att alla pojkar i den åldern är lite busiga och det är inget att bry sig om … Dessutom fick jag skylla mig själv som var så tyst och blyg och inte kunde säga till på skarpen själv.

En lärare som jag tyckte mycket om reagerade, men gick aldrig emot sina kollegor.

Han gav mig en fristad och lät mig sitta inne i klassrummet på rasterna. Det blev min räddning. Tyvärr blev han sjuk och dog så då hade jag inte längre någon att vända mig till.

Fick en kompis

Slutade du gå till skolan?– Konstigt nog tyckte jag om själva skolan och jag tyckte om att lära mig saker. Det var klasskamraternas sätt mot mig och mobbningen som var svår.Jag sökte och kom in på gymnasiet. Där fick jag en kompis för första gången i mitt liv. Det var en ny upplevelse för mig och jag kände mig både lite tryggare och gladare än vanligt. Jag var lättad över att ha sluppit mina plågoandar men det visade sig snart att jag skulle få nya.Liv, 3, lever med odiagnostiserad sjukdomLäs mer

Fortfarande var jag tyst och tillbakadragen och det är alltför många som inte kan acceptera det. Jag blev snabbt hackkyckling igen och trots att jag nu hade en kompis orkade jag inte med att bli hånad och mobbad hela tiden.

Efter ett halvår hoppade jag av och sökte jobb i stället.

Blev det bättre då?

– Först fick jag ett tillfälligt jobb och det kändes ganska bra. När det var över hade jag fyllt 18 år och fick efter ett tag nytt jobb.

Där blev jag utfrusen direkt och kritiserad för allt jag gjorde både av mina arbetskamrater och min närmsta chef. Jag försökte göra allt rätt och vara till lags, men ingenting hjälpte. Jag blev mobbad på min arbetsplats och nu vet jag mer än väl vad ordet vuxenmobbning innebär. Att vuxna människor med utbildning kan vara så elaka.

Efter ett tag fick jag sparken och det gjorde mig mycket ledsen för jag var helt oförberedd på det. Jag blev beskylld för saker som inte var sanna och fick kritik för att jag var så tyst och tillbakadragen. Nu fick jag höra dem igen – ord som förföljt mig hela mitt liv.

Fick du nytt jobb?

– Nej, eftersom jag alltid tyckt om att gå i skolan och lära mig nya saker sökte jag till Komvux i stället.

Allt kändes rätt och bra från början. Jag fick efter ett tag en kompis som jag kände mig hemma med. Men så började två nya lärare och genast var allt tillbaka i det gamla mönstret igen.

Hånades av lärare

Den ena undervisade i engelska och redan första lektionen hånade hon mig öppet inför hela klassen för min tystlåtenhet.

Den andra hade jag i samhällskunskap och hon tog mig avsides och kränkte mig å det grövsta. Hon sa saker till mig som ingen människa ska behöva höra och hon knäckte mig totalt.

Jag hoppade av studierna och hade vid det laget fått svåra smärtor i magen.

Fick äntligen diagnos

Sökte du läkare för dina magproblem?

– Ja, men jag fick ingen hjälp. Efter flera undersökningar konstaterades att det inte var något fel på mig. Jag stämplades som ett psykfall som sprang till doktorn i onödan och tog upp tid för läkaren som hade viktigare och mer allvarliga fall att behandla.

Återigen kände jag mig kränkt och värdelös.

Men du reste dig och gick vidare?

– Ja, jag hade ju min dröm om att studera. Jag flyttade och tog studenten efter tre år. När jag fick min diagnos Aspergers syndrom fick jag förklaringen till att jag alltid känt mig utanför.

Om jag fått min diagnos som barn hade mitt liv kanske inte varit så svårt och hårt för mig. Nu kan jag gå vidare och vara den jag är.

Mer intressant innehåll hos allas.se: