Camilla levde med skam och skuld: Min pappa dödade sin flickvän
Camilla Højgaard kan fortfarande komma ihåg doften av korven som hennes pappa alltid stekte till lunch när hon var med honom varannan helg efter föräldrarnas skilsmässa. Hon minns också hur mysigt och lugnt det var i hans lilla gula hus. Och hur roligt de hade.
– Vi kunde skratta åt små saker. Vi har alltid kunnat göra det. Egentligen behövde vi inte säga så mycket för vi kände varandra så väl, minns Camilla, 44 år.
Hon kommer också ihåg den tid de bodde på en campingplats under en semester. När Camilla en dag steg in i bilen slog hennes fötter emot några klirrande flaskor.
Det var i det ögonblicket som en oro för första gången började växa inom henne. Drack hennes far för mycket? Den oron blev än större de kommande åren.
För även om Camillas pappa alltid skötte sitt jobb som järnhandlare drack han utan tvekan för mycket. Och när han drack blev den annars så varme och trevlige mannen som förvandlad.
Camilla började få meddelanden om märkliga saker. Som när han kört vilse. Eller när han hittats i en fabrikshall efter att ha slagits.
Vad gör man när en älskade far visar sig vara en fara både för sig själv och för andra? Camilla försökte kontrollera honom.
– Jag ringde i tid och otid och frågade: Vad gör du? Jag kunde omedelbart höra på hans röst hur han mådde. När vi var tillsammans såg jag direkt se hur det var. Om något var fel försökte jag få upp stämningen.
– Jag var i beredskapsläge hela tiden och levde med ständig rädsla för hur det skulle vara och vad som skulle hända nästa gång.
Tappade kontrollen
Vid den tiden, 1999, hade Camilla precis fått sin första son och hennes dåvarande svärföräldrar hade bjudit dem på en resa till Karibien. Även om det lät som en drömresa, övervägde Camilla länge om hon skulle tacka ja. Det skulle ju innebära allt att hon tappade kontrollen över sin far i några veckor.
Hennes bekymmer hade inte minskat efter att han inlett ett turbulent förhållande med en kvinna.
Camilla ringde polisen två veckor före semestern och vädjade om hjälp.
– Jag vet inte vad min far kan hitta på. Han behöver verkligen hjälp, annars kan det sluta med att någon mister livet, sa hon desperat. Men polisen kunde inte ingripa.
Camilla var därför fylld av ångest när hon gick ombord på planet till Karibien.
När de kom hem 14 dagar senare märkte hon direkt att något var fel, redan när de hämtades av hennes styvfar på flygplatsen. Under bilturen frågade han inte ens om de hade haft en bra resa, och när Camilla kom hem satt hennes mamma och väntade i vardagsrummet.
Ströp flickvännen
Hennes kroppsspråk skvallrade om det värsta. Vad är det för fel? Är mormor död? Är det något med pappa? undrade Camilla.
– Din far ströp henne.
Camilla kunde inte ta in vad hon hört. Medan hon hade varit i Karibien hade det slagit slint för hennes pappa. Han hade tagit livet av sin flickvän hemma i sovrummet efter en natt på stan där svartsjukan slagit sina klor i honom.
Varför hade ingen lyssnat på mig?
Camilla bankade sina händer hårt på ett träd och storgrät. Sedan kom alla tankar.
– Jag fick en enorm skuldkänsla. Detta hade kunnat undvikit. Samtidigt var jag så arg. Varför hade ingen gjort någonting? Varför hade ingen lyssnat på mig?
Så snart Camilla kom in i huset igen tog vardagen över. För oavsett vilken katastrof man befinner dig i måste det finnas mat i kylen när man har familj.
”Vi måste handla” sa Camilla mekaniskt. Och direkt efteråt tillade hon: ”Men jag vill inte gå med.”
– Jag föreställde mig att när kassörskan fick syn på mig skulle hon tänka ”Där är hon vars far har dödat en människa”.
Behöll skammen själv
Rädslan för andra människors tankar satt i länge. I hela 17 år. Sin skam och sina känslor var något hon behöll helt för sig själv.
– Jag skämdes så innerligt för vad min pappa hade gjort. Jag såg det som att jag brustit i mitt ansvar och kände mig värdelös. När jag träffade nya människor sa jag nästan direkt: ”Du måste veta om att min pappa dödat någon”.
Camilla levde med skammen hela tiden. Inte minst när hon en månad efter mordet tryckte på fängelseentrén för första gången när hon skulle besöka sin far.
– Jag stod och tittade över mina axlar och hoppades att ingen skulle se mig. Det var så pinsamt, säger Camilla, som dock aldrig tvekade att besöka honom.
Att vända sin pappa ryggen fanns inte. Tvärtom kände hon fortfarande att det var hennes ansvar att hjälpa och kontrollera honom. Camilla kom varje vecka till det lilla besöksrummet med soffan och bordet med de två stolarna.
Varje gång serverade hennes far mat från fängelseköket, där han jobbade de sju år han avtjänade sin straff. När pappan visste att hon hade sin lilla son med sig hade han stekt korv. Precis som han gjort när Camilla var liten.
Smärtsamt att tala om mordet
Men omständigheterna var annorlunda nu och det var svårt att prata. I början talade de mest om sonen. Först senare började de närma sig själva brottet och allt som var smärtsamt.
Men det var inte allt som kom ut. Camilla berättade aldrig hur hon själv mådde. Hon sa aldrig någonting, vare sig till pappan eller någon annan, så ingen kunde ana att Camilla var tyngd av skuld och skam.
Tvärtom maskerade hon det väl. Hon var alltid den festliga och glada. Sedan hon utbildat sig till personlig tränare var hon den energiska och glada kvinnan som kunde motivera ett helt team att träna, svettas och ge sitt bästa. Ingen kunde ana att den outtröttliga tränaren plötsligt skulle kollapsa.
Kollapsade utan förvarning
Men en dag för fyra år sedan började Camilla plötsligt storgråta under stretchövningarna. Utan förvarning forsade tårarna. I 17 år hade hon förskjutit sina känslor.
Men nu vägrade hennes kropp att delta längre, och den leende fasaden rämnade och Camilla tvingades ta itu med sig själv och allt hon bar på. Att fly känslorna gick inte längre.
Hon var stressrelaterat sjuk och den dagen inleddes en hård, men viktig kamp, för att kunna må bra igen.
Camilla fick hjälp av både psykolog och en tränare. Det tog lång tid, men långsamt skakade Camilla av sig skulden, skammen och inte minst ansvarskänslan för sin pappa.
Min pappa är inte längre mitt ansvar.
Idag är hon en helt annan version av sig själv.
– Jag känner en enorm frihet. När jag levde med min stora skam var det svårt att vara mig själv. Nu har jag tillåtit mig att vara Camilla och jag känner inte att jag måste behaga alla andra. Min pappa är inte längre mitt ansvar. Han måste ta hand om sig själv, säger Camilla.
Det sista säger hon och sneglar lite åt höger med ett litet leende. För hennes pappa, Sören, sitter bredvid henne. Just nu är han på besök hos henne i danska Esbjerg för att delta i denna intervju.
Jag har begått det värsta brottet som kan begås
Han tycker inte att det förflutna är trevligt att prata om. Men han står vid det, och han står inte minst vid sin dotter och alla känslor som hon har kämpat med i hemlighet.
– Jag har begått det värsta brottet som kan begås, och det kan känns fortfarande hemskt. Särskilt under speciella datum. Men jag kan inte spola tillbaka tiden. Jag har avtjänat mitt straff och jag kan inte göra annat än att prata öppet om det, så att andra kan lära och förhoppningsvis sluta skada sina medmänniskor, säger Sören, som efter sin fängelsestraff återvände till hemorten Skjern. Även om många varnade honom för det.
Där visste alla vilket brott han hade begått. Sören själv var redo att möta verkligheten.
– Jag kunde inte gå runt och krypa längs husväggarna resten av mitt liv. Jag var tvungen att gå vidare och leva med vad jag hade gjort, säger Sören, som är djupt tacksam för att två gamla bekanta valde att ta in honom och ge honom arbete i sin verksamhet efteråt.
Se också: Mordet i Teckomatorp
– Det var definitivt min räddning. Annars skulle jag ha dragits ner i det svarta hålet igen, medger Sören, som idag arbetar 20 timmar i veckan.
Naturligtvis finns det mycket han velat ha ogjort. Och han önskar att han hade förstått hur mycket hans liv och handling förstörde för dottern.
– Jag visste inte alls hur mycket det påverkade henne. Och under så många år. Det har definitivt lärt mig att vara ärlig och berätta saker direkt.
Jag har förlåtit människan – men inte handlingen
Camillas snöboll rullade sig bara större och större. Men inte något ont utan att det har något gott med dig.
Idag hjälper Camilla andra. Hon har utbildat sig till coach och arbetar speciellt med klienter som vill bli kvitt skuld och skam. Dessa känslor finns hos många människor, oavsett vilken historia de bär på. Och Camilla vet bättre än de flesta.
– Ingen förtjänar att bära på skuld och skam. Det är så skadligt och det är så viktigt att förlåta sig själv och andra. Jag har gjort det. Jag har inte förlåtit min far för det brott han begick. Men jag har förlåtit honom som människa. Och jag har förlåtit mig själv.
Fotnot: Du kan läsa mer om Camilla och hur hon hjälper andra som coach på: www.coachoejgaard.dk