Carina: Grannarna pratade bakom min rygg
Och jag hade inte hunnit långt innan de började prata om mig.
En av mina grannar, Susanne, ser frågande på mig:
– Är det godkänt?
Jag betraktar hennes ansikte och nickar.
– Du har gjort ett bra jobb med noppningen av ögonbrynen, det blev väldigt klädsamt säger jag, och fortsätter till Lisbeth, som är i färd med att applicera rouge på kinderna.
– Så bra att du är så lätt på handen, säger jag uppmuntrande.
Jag håller i en sminkkurs och vi är nu inne på kurskväll nummer tre. Deltagandet har varit hundra procent från första kvällen, och ivern är stor bland deltagarna när de hanterar pudervippor, eyeliner, ögonskugga och läppstift efter konstens alla regler.
Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att detta skulle hända hade jag aldrig kunnat tro på det. Att börja umgås med kvinnorna som pratat nedsättande och gjort narr av mig var helt uteslutet.
Men livet har många överraskningar att bjuda på och vänskapen som nu är etablerad är en av dem, dessutom med en start som ingen kunde tro.
Betraktas som fåfäng
Det är inte längre än ett år sedan som jag upplevde att jag blev trakasserad helt öppet. Jag var på väg till matbutiken och hade, som jag alltid gör när jag går utanför dörren, gjort mig i ordning lite extra.
Jag passerade två av mina grannar och hälsade med ett försiktigt hej. De nickade bara tillbaka.
Jag hade inte kommit långt ner på gångstigen förrän jag hörde deras kommentarer. ”Såg du så hårt sminkad hon var? Och att att gå med högklackade skor på det här isiga underlaget! Hon är allt fåfäng den där!”
Snacka om att bry sig om saker som ni inte har med att göra, tänkte jag, och gick vidare med huvudet högt.
Men jag kunde ändå inte släppa deras kommentarer riktigt. Jag har ofta fått höra att jag är fåfäng, men ändå gör det lite ont när jag får höra det.
De som känner mig vet att jag gillar att vara välklädd, oavsett om jag ska till mataffären eller gå en promenad.
Direkta personangrepp
Jag är gift med en sjöman och vi är vana vid att vara ifrån varandra under långa perioder. Nu när han snart skulle gå i pension hade vi sålt vår stora villa och i stället flyttat in i ett lättskött radhus.
Och mittemot oss bodde dessa två damer, vars höjdpunkt på dagen verkade vara när jag gick förbi så att de hade något att prata om.
Det var inte alls så jag hade trott att den nya granngemenskapen skulle bli när vi flyttade dit. Jag hade inte berättat för min man om det hela. Eftersom han var borta mycket i sitt jobb var jag van vid att ordna upp saker och ting på egen hand.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Och åren som personalchef på ett stort företag hade gett mig mycket erfarenhet i att kommunicera med andra människor. Men hur man hanterar direkta personangrepp, likt dem som mina nya grannar sysslade med, det var jag osäker på.
En metod skulle kunna vara att ignorera dem. Jag hade försökt, men kände mig inte helt nöjd med den lösningen. Att ha personer som pratar bakom ryggen är svårt att skaka av sig. Det blir till en klump i magen som bara växer.
Födelsemärke i ansiktet
Det finns en anledning till att jag använder smink varje dag. Jag har ett stort födelsemärke som täcker en ganska stor del av vänstra halvan av mitt ansikte.
Märket är inte väldigt framträdande, men väl synligt om jag inte använder en täckande hudkräm.
Jag tycker dessutom om att klä mig i en klassisk och elegant stil, lätt sminkad och med fina kläder – då känner jag mig som den bästa versionen av mig själv.
Och varför ska jag inte kunna unna mig att vara det? Den frågan hade jag velat ställa till mina grannar som var så upptagna av hur jag sminkade och klädde mig.
Jag funderade mycket på hur jag skulle tackla mina grannars beteende. Plötsligt fick jag en idé. Det skulle kosta mig en del men vara väl värt det, hoppades jag.
Det blev ett underligt möte, sällan har jag sett någon flacka så mycket med blicken
Nästa förmiddag gick jag utanför dörren utan att först sminka mig. Kvinnorna stod på sin vanliga plats vid brevlådorna och pratade med varandra. Men den här gången gick jag inte bara förbi, utan stannade framför dem.
Det blev ett underligt möte. Sällan har jag sett någon flacka så mycket med blicken eller bli så röd i ansiktet. Men jag stod kvar och tvingade dem att konfrontera mig.
Vi talade ut ordentligt och jag fick en ursäkt. Alla har rätt att ha sin mening, men att skvallra bakom någon annans rygg är alltid fel.
Det var Susanne och Lisbeth, som visade sig ha varit avundsjuka på mitt sätt att sminka mig, som inspirerade mig att bjuda in grannarna till en sminkkurs. Och sedan dess har det varit frid och fröjd i vår kvarter.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]