Lästips: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en katt

Elin: Jag är en hönsmamma

18 jan, 2024 
AvAnonym läsarberättelse
Mamma dotter skrattar och kramas.
Jag riskerade att förlora min dotter när hon föddes och sedan dess har jag varit en överbeskyddande mamma.
Tillslut fick min man nog och sa ifrån.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadeller
Annons
Se också: Mamma Natalie: "Alla barn har rätt att få känna kittlet i magen."Brand logo
Se också: Mamma Natalie: "Alla barn har rätt att få känna kittlet i magen."

Min i dag sexåriga dotter föddes med akut kejsarsnitt. Jag förlorade henne nästan och trots att allt ändå gick bra tillslut gjorde jag allt för att ingenting hemskt skulle hända henne. Hon sov med babylarm som övervakade andningen och när hon började krypa la jag ut mjuka underlag på golvet.

– Du daltar för mycket med henne, sa min man Carl ofta.

Men jag mådde bäst när hon var under min uppsikt. Därför var jag också hemma med henne tills hon fyllt tre år.

Händelsen fick skräcken att komma på nytt

Allt eftersom avtog min oro och Emma var en försiktig och livskraftig tös. Men när hon skulle börja på förskola blev det jobbigt. Hur skulle personalen kunna hålla koll på alla barnen?

Annons

Jag berättade inte för personalen om min oro, men första dagen efter att jag lämnat henne i några timmar, satt jag och stirrade krampaktigt på min telefon, beredd på katastrofen och på att kasta mig upp på cykeln.

Till min glädje gick inskolningen över förväntan och min dotter var så glad över att få träffa andra barn.

Första halvåret hände ingenting anmärkningsvärt. Hon kom hem en gång med ett litet plåster på knäet och det var hon nästan lite stolt över. Min oro gled i bakgrunden och Carl berömde mig för att jag slappnade av.

Men en dag ringde telefonen och en pedagog sa med lugn röst:

– Emma är okej nu, men fick en äpplebit i halsen vid lunchen.

Emma hade inte kunnat hosta upp den och en förskolepedagog gjorde Heimlich manöver, vilket hade fungerat.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Annons

–  Vi har kört henne till vårdcentralen för att kolla henne. Du kanske vill komma dit?

Jag blev yr. Situationen påminde mig om Emmas födelse och skräcken flammade upp på nytt. Jag ringde Carl och grät.

Vi kom till vårdcentralen samtidigt och skyndade oss mot Emma som satt i väntrummet. Hon satt tillsammans med sin favoritfröken och läste en bok. Det fanns ett sådant lugn över bilden av dem båda att min puls sjönk betydligt.

– Är du okej, älskling, frågade jag och Emma bara nickade.

Hon var inte alls medtagen och efter en halvtimme hade en läkare tittat på henne och allt var okej.

När min man satte ner foten blev allt bättre

Man skulle ju kunna tro att jag var tacksam och lättad över att min dotter klarade sig så bra, men fullt så lätt gick det inte.

Händelsen gjorde mig på nytt överbeskyddande och till sist blev jag ett nervvrak bara Emma skulle ut och leka.

Annons

Då satte Carl ner foten. Han insisterade på att vi skulle berätta för förskolepersonalen om min ångest och det var jag inte så bekväm med för jag skämdes så klart över att vara en sådan hönsmamma.

Men vi fick till ett möte och jag berättade om min oro och varför jag reagerade som jag gjorde. Personalen lovade att ta hänsyn till mig och vi kom överens om att jag kunde ringa när som helst för att höra hur det var med Emma utan att behöva ha ett svepskäl. Det hjälpte faktiskt.

Nästa steg var en första hjälpen-kurs. Det var Carls idé och han följde med för att stötta mig. Att göra något praktiskt för att mota min ångest kändes bra och vetskapen om att kunna hjälpa Emma om något skulle gå galet gav mig självförtroende och gjorde mig lugn.

Sedan dess har det gått bättre och bättre och jag är i dag glad för att min man drog en gräns. Jag är fortfarande en hönsmamma och oroar mig för Emma, men jag kan hantera det och jag litar på att Emma ska klara sig och kunna leva sitt liv utan att packas in i vadd.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons