Caroline: Mammas nya väninna var en psykopat – som förstörde hennes liv
Mamma har alltid varit en godhjärtad och snäll person, något som gått igen både i hennes privatliv som hustru och mor och i hennes arbete som diakon i kyrkan. Hon vill helt enkelt alla väl, och det har gjort henne till en älskad och omtyckt person. Alla i vår lilla stad känner Ajna, och var hon kommer skiner människor upp i leenden och hälsar henne med kramar.
Men en generös och godhjärtad person kan också utnyttjas av illasinnade människor, och för några år sedan råkade mamma ut för en person som var nära att förstöra hela hennes liv.
Första gången mamma träffade Marie var i jobbet. Hon hade då varit sjukskriven en tid efter att pappa gått bort, och hade ganska nyligen börjat arbeta igen. Sorgen efter pappa fanns förstås kvar, men hon hade återhämtat sig väl och var glad åt att vara tillbaks i arbete.
Marie besökte församlingens diakonikontor för att söka ett litet bidrag till kläder åt sin son, som var tio och behövde nya vinterkläder. Hon hade blivit lämnad av sin man något år tidigare, och i samma veva hade hon dessutom blivit arbetslös, och nu var hon och sonen oerhört utsatta och hade i princip bara pengar till hyra.
Mamma såg till att de fick pengar till kläder, men också till mat och ett par förfallna räkningar, eftersom hon insåg hur viktigt det var att de inte fick sin el avstängd.
Marie återkom flera gånger, med nya ansökningar, och mamma fattade med tiden tycke för henne. Eftersom Marie själv hade berättat om sitt tidigare yrkesliv, så kände mamma till hennes meriter och arbetslivserfarenhet, och när det blev en tjänst ledig på församlingen rekommenderade mamma sina chefer att anställa Marie.
Marie blev själaglad och när hon fått jobbet besökte hon mamma i hemmet för att tacka. Hon hade med sig blommor och choklad och när jag besökte mamma dagen efter fick jag veta allt om Marie.
Det blev snabbt tydligt att Marie betydde mer för mamma än en klient – de hade blivit vänner – och det hade jag inga synpunkter på, särskilt som de nu också var kollegor. Så när mamma bjöd hem både mig och Marie på middag såg jag fram emot att träffa henne.
Jag kände nästan direkt misstro mot Marie. Det var svårt att sätta fingret på varför, men något var fel, så mycket märkte jag. Jag gjorde allt jag kunde för att övervinna den där motviljan, men hur jag än försökte se det goda i Marie var det hela tiden något som skavde.
Hon var, tyckte jag, alldeles för hemmastadd i mitt föräldrahem. Hon och mamma satt och pratade och fnissade med huvudena ihop, tittade på gamla foton på pappa och mamma som unga, pratade om sådant som mamma och jag alltid pratat om – och själv kände jag mig allt mer utanför.
På många sätt var det som om Marie varit mammas dotter, inte jag.
Jag berättade för min man hur jag kände, men han tyckte jag överdrev. Jag intalade mig att han hade rätt, att jag förmodligen bara var van att ha mamma ”för mig själv”, ensambarn som jag var. Och det hjälpte – ett tag.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
En tid efter mitt första möte med Marie ringde jag för att bjuda hem mamma till mig och Hannes. Vi skulle fira vår tvååriga bröllopsdag och ville ha en liten intim fest för de allra närmaste, men när mamma kom hade hon både Marie och Maries son Liam med sig.
När jag drog henne åt sidan och påpekade att jag faktiskt velat ha de närmaste där sa mamma bestämt till mig att Marie och hennes son var en del av vår familj nu och att det var självklart för henne att de skulle vara bjudna om hon själv var det.
Då började även Hannes reagera. När vi sedan upptäckte att mamma ständigt satt barnvakt åt Liam, medan Marie roade sig med annat, blev vi ännu mer bekymrade. Liam var visserligen tio, men han var långtifrån lätt att ha att göra med.
Bara under de futtiga timmar som han hade varit hemma hos oss på vår bröllopsmiddag hade vi upptäckt att han var krävande och svårhanterlig – nu verkade det som om han körde med mamma som om hon varit hans slav.
Men mamma hade inte sagt det själv – det var Marie själv som skrev om det på sitt Facebook-konto. Jag hittade ständigt nya uppdateringar från henne och det kunde stå saker i stil med ”Liam hos sin nya mormor ikväll, finaste Ajna som gör allt för honom!” och så en bild på mamma som var i full färd med att bygga en tältkoja i garaget.
Hon skrev också hela tiden och tackade ”finaste Ajna” för olika typer av gåvor. ”Äntligen kunnat unna mig en snygg frisyr och lite ny härlig färg i håret – tack finaste Ajna!” läste jag en gång. En annan gång fick jag veta att mamma hade köpt en weekendresa till London för Marie och Liam.
Själv hade jag mindre och mindre kontakt med mamma. Hon svarade alltid undvikande när jag ringde, och hon hade aldrig tid att komma och hälsa på eftersom hon alltid tycktes vara barnvakt.
Till slut tog Hannes och jag oss för att besöka henne helt utan förvarning. Givetvis var Liam där, och han var som vanligt gnällig och krävande och accepterade inte alls att mamma och jag och Hannes slog oss ner för att fika tillsammans.
Han krävde ständigt uppmärksamhet och mamma sprang som en skottspole mellan köksbordet och vardagsrummet, där Liam satt i soffan och såg på film och hela tiden ville ha saft och bullar, chips eller något annat som han uppenbarligen inte förmådde hämta på egen hand.
När vi skulle gå upptäckte jag att min pappas vackra skrivbord, som stått i hallen så långt tillbaka jag kunde minnas, var borta.
När jag frågade mamma vart det tagit vägen så vek hon först undan med blicken, sedan erkände hon att hon hade gett bort det till Marie. Jag kunde knappt tro det, men mamma förklarade bara att ”hon älskar det där skrivbordet och ville så gärna ha det…”.
Men jag då? Jag, som hade så många minnen av min pappa när han satt där och arbetade, som alltid hade trott att jag skulle få ta vid det en dag…
Mamma verkade inte ens ha tänkt på det men när hon nu kom på det skämdes hon. Hon lovade att be Marie om att få tillbaka det, men när hon gjorde det visade det sig att Marie sålt det på Blocket.
Jag var förtvivlad. Det stod helt klart att Marie utnyttjade mamma något fruktansvärt, men mamma verkade inte alls förstå det. Det fanns inget ont i Marie, hon hade bara haft det svårt, var mammas ständiga försvar. Och pappas skrivbord var inte den enda möbel mamma gav bort till Marie.
Nästa gång vi kom dit hade ett gammalt vackert pelarbord och en snygg piedestal gått samma väg.
Den gången bad jag inte ens mamma att hon skulle ta tillbaka grejerna, jag insåg ju att Marie sålt även dem.
Efter sex månaders prövotid slutade Marie på församlingen. Hon hade fått ett nytt arbete i en grannkommun, sa hon till mamma, och nu skulle hon och Liam börja om. Mamma var så förtvivlad att hon ringde mig och grät, men själv kände jag bara lättnad.
Jag hade dock inte kunnat ana hur stor skada Marie gjort; snart upptäckte vi att mamma inte bara blivit avlurad flera av sina vackra antika möbler utan att hon knappt hade några besparingar alls kvar.
Efter hand erkände mamma att hon gett Marie nästan allt hon och Liam velat ha. Hon hade känt sig tvungen, förklarade hon, för att hon tyckte så synd om den stackars fattiga och utsatta ensamstående mamman…
Jag hade ett helt annat namn för människor som gjorde som Marie, men jag framhärdade inte utan lät mamma komma till insikt i sin egen takt. Marie var en hänsynslös psykopat som läst mamma som en öppen bok, insett att mamma ville alla väl och utnyttjat henne krasst och cyniskt för sin egen vinning.
Nu var mamma i princip utblottad, och hade dessutom tappat förtroendet för människors godhet.
Det tog tid att hjälpa mamma tillbaka till den plats där hon befunnit sig innan Marie dök upp, och hon är fortfarande sårbar, men det mesta har trots allt blivit bättre.
De antika möblerna och besparingarna kommer hon aldrig att få tillbaka men vi är en familj och vi hjälps åt, och kärleken som finns mellan oss är trots allt allra viktigast. Mamma har många gånger sagt att hon känner skuld för att hon lät Marie komma emellan oss.
Men jag känner inte så. Det är inte lätt för någon, allra minst för någon som är god som guld, att genomskåda ondska och illvilja. Ingenting av det som hände är mammas fel, det är Marie som bär hela skulden. Och jag hoppas att någon en dag lär henne en läxa.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]