Charlotte: Min man tog avstånd när jag förändrades – tacksam över det idag

Det här händer i klimakteriet

Jag och min man hade alltid varit friska och starka av oss. En del av våra vänner brukade till och med kalla oss för ”hurtbullar” eftersom vi sprang olika lopp tillsammans och gillade att vara ute i naturen. Att besöka gymmet gjorde vi gärna ett par gånger i veckan, även tillsammans. Flera dejter hade vi haft på gymmet just. Så ja, motion och välmående kommer högt för oss. Min man hade en vältränad kropp och det får jag väl säga att jag också hade. Vissa skulle inte tycka om vår livsstil och kalla den tråkig, men för oss hade det alltid varit viktigare att vara starka och pigga än att festa och vara fulla. Vi drack ytterst lite och det kändes inte som en uppoffring.

Men så för några år sedan förändrade vår relation – på grund av mig. Jag fick klimakteriebesvär.

Min man kallade mig för tjock

Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om. Jag hade svårt att sova om natten, jag svettades mer än vanligt, blev nedstämd. Först tänkte jag att det hade med jobbet att göra, eftersom jag jobbar i en tuff bransch med mycket konkurrens hade jag på sistone börjat överväga att kliva ner från min chefsroll. Höll jag på att bli utbränd?

Min man stöttade mig och tyckte att jag skulle gå till psykolog men jag tyckte inte det var nödvändigt. Det ordnar sig snart, tänkte jag.

Men så hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig, jag började få bukfetma. Det bara kom och kom, fettet runt magen som la sig som en badring runt mig. Det gick så fort, jag hade visserligen ätit lite mer än vanligt, just för att jag sov så dåligt ökade hungern, och energin till att träna fanns inte heller där som vanligt. Men jag var ändå förvånad hur snabbt det gick, och hur mycket tjockare jag såg ut.

Min man fick panik, det var det värsta. Han såg på mig som om jag inte var hans fru längre. Nu insåg jag hur ytlig han faktiskt var. Jag hade också sett mig som en ganska ytlig person, och att det var viktigt att hålla formen, men uppenbart inte som min man. Han lindade inte in orden när han rakt upp och ner kallade mig för fet.

– Ser du inte att du har blivit fet? Hallå vad händer? sa han irriterat, som om vi hade en pakt att ingen av oss skulle bli tjocka och jag nu hade svikit honom.

– Men du förstår väl att jag inte vill det här, det är klimakteriet, vad ska jag göra?

Jag är så tacksam för klimakteriet

Min man hade mycket svårt att hantera mitt åldrande. Att jag nu var i klimakteriet. En gammal tant, som han sa en gång när vi bråkade, klimakteriekossa och klimakteriekärring. Ju mer tiden gick, desto tydligare blev det för mig: min man hade aldrig älskat mig för den jag var, bara för hur jag såg ut.

Jag insåg hur ytlig han var, insåg att det inte fanns något djup. Plötsligt kändes våra dejter på gymmet så patetiska. Vi hade aldrig suttit på restaurang och pratat, för han hade inget att säga! Allt insåg jag nu.

Jag var 55 år när jag bestämde mig för att lämna min man. Jag flyttade till en egen lägenhet och bodde själv för första gången på mycket längre. Jag var så lycklig! Och tacksam! Aldrig mer skulle jag känna en press att se ut på ett visst sätt för att behaga en man. Tänk att det skulle krävas en tjock mage för att jag till slut skulle vakna upp. Jag är så tacksam för klimakteriet! Skål!