Alice: Mitt samlande gick överstyr – jag kunde inte leva utan mina gamla grejer

5 godissorter vi minns från förr

Vett– och etikett med Sofia – Relationer

Efter reklamen: Vett– och etikett med Sofia – Relationer

I hela mitt liv har jag varit samlare. Jag har sparat på gamla skolhäften, brev, dagböcker, fotografier, barnens sparkdräkter och deras stora produktion av teckningar och papier maché-figurer. Det är minnen som dokumenterar mitt liv. Så har jag i alla fall sett det.

Andra, däribland min man Jens, menar att det är gammalt skräp som borde arkiveras rakt ner i soptunnan.

– Alice, huset kommer att gro igen av alla dina saker, suckade han när jag fyllt ännu en låda och satt ner den i källaren.

Jag fick erkänna att jag faktiskt inte hade koll på vad jag hade sparat, men jag var övertygad om att varenda pryl hade ett oersättligt affektionsvärde för mig. Jag kunde inte leva utan mina grejor, trodde jag.

Jens har inte samma sentimentala förhållande till saker och han avskyr oreda och stökiga rum. Genom åren har mina sparade ting blivit en nagel i ögat på honom och jag har många gånger lovat att gå ner i källaren och gå igenom mina lådor.

Det hände ibland att jag lite halvhjärtat gick ner för att sortera, men så fastnade jag med semesterbilder från när pojkarna var små och kom inte vidare.

Lyckades i alla fall rädda mitt fotoalbum

Men i vintras fick vi vatten i källaren. Alla mina lådor blev genomvåta och jag var gråtfärdig.

– Minnen, minnen, minnen, snyftade jag, medan jag iförd gummistövlar försökte rädda det som räddas kunde.

Det visade sig snabbt att det var ett hopplöst företag. Vi hade en hel källare som skulle pumpas torr och jag hade inte tid att dröja vid och begrunda varenda låda. Till sist var jag så trött och utmattad att jag nickade ja till Jens när han försiktigt frågade om han fick köra lådorna till tippen. Jag fiskade upp alla fotoalbum, sedan tog Jens resten.

Tiden som följde sörjde jag mina lådor, men jag var egentligen inte på det klara med vad jag saknade. Efterhand gick det upp för mig att jag faktiskt inte saknade någonting. Jag hade det ganska bra trots att Jens slängt min första lönespecifikation från konditoriet där jag jobbade en sommar som 16-åring.

Faktiskt var det en lättnad att alla dessa lådor som fyllt källaren nu var borta. Och jag har lovat Jens att det enda som framöver kommer att förvaras i vår källare är julpynt.

Och det löftet har jag hållit.