Christell levde med en våldsam man i 30 år: ”Han bröt ner mig totalt”

En kvinna i övre medelåldern står med varm jacka och blundar eftertänksamt.
Christell var tonåring när hon träffade sin ex-man och fastnade i hans skräckvälde. Foto: Elin Nordin
I mer än halva sitt liv levde Christell i en våldsam relation. En brutal misshandel blev droppen och hon begärde skilsmässa. Men hoten och det psykiska våldet tog inte slut för det. Nu berättar Christell hur hon till slut lyckades bryta sig loss ur ett trettio år långt helvete.

När jag tänker tillbaka på mitt liv och hur snabbt jag fastnade i hans nät så ryser jag. Jag var så ung, bara en tonåring som blev förälskad. Hade jag egentligen någon chans?

Så här i efterhand kan jag tydligt se alla varningssignaler som kom smygande. Det dröjde inte länge förrän jag började märka av hans humörsvängningar och hans mörka sida som jag inte kunde rå på. Snabbt sögs jag in i hans lilla värld där han sakta men säkert började isolera mig. Steg för steg stängde han igen alla dörrar för mig. Då hade jag inte en enda vän kvar, ingen att prata med.

Jag blev gravid bara 18 år gammal, men min son Andreas dog några timmar innan förlossningen. Jag var helt nedbruten, och två månader senare stod vi i kyrkan och jag lovade att älska min blivande make i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Redan då hade jag tankar om döden, jag visste att om jag gjorde minsta felsteg så skulle mitt liv vara i fara.

En medelålders kvinna blickar eftertänksamt ut över naturen.
Christell har behövt medicin och traumabehandling för att orka gå vidare. Foto: Elin Nordin

Ett år senare föddes min andra son. Nu skulle vi äntligen bli en familj. Men i stället blev min man svartsjuk på kärleken som jag hyste till vår son. När även mina döttrar kom till världen så handlade det inte längre om rädslan för mitt eget liv, utan barnens. Jag förstod att han menade allvar när han tog barnen mitt i natten och försvann bara för att sätta mig på plats.

Det bröt ner mig totalt och jag lovade honom total lojalitet. Jag kunde inte riskera att förlora mina barn.

Slutade äta

Vi kom i kontakt med socialtjänsten. Nästan all kontakt med dem gick genom falska fullmakter och andra lögner. Vad som gör mest ont i mig är att jag brast som förälder.

Även om det inte är lätt att ta ansvar när man själv är ett offer så ska inget barn behöva växa upp med våld i hemmet. Men jag kunde inte ta risken att ge mig av och lämna mina barn i hans händer, det var helt uteslutet.

Jag förstod att han menade allvar när han tog barnen mitt i natten

Våld gör något med dig, det förändrar dig genom ditt sätt att tänka och agera tills alla gränser suddas ut och rädslan håller dig fången. Vi levde i en isolerad bubbla där socialtjänsten delvis bidrog till vår försörjning och tak över huvudet i perioder. Jag och mina barn blev hemlösa flera gånger, efter att vi kastats ut på gatan.

Camilla misshandlades av pojkvännen: ”Snart dör jag”

En dag vägrade socialtjänsten betala ut pengar eftersom jag inte stod uppsatt som arbetssökande. Då var det dags för mig att komma ut på arbetsmarknaden. Det var en positiv händelse, för då förstod jag att jag inte var så dum i huvudet som han hade påtalat för mig och inför barnen i alla år.

Äntligen sedd

Men efter några år började jag må allt sämre. Jag led av panikångest, fick dödsångest och bröt ihop psykiskt. Inuti skrek jag efter att bli sedd och att någon skulle förstå hur illa det var ställt, men ingen såg mig. Jag slutade äta och min kropp började att lägga av.

En kvinna i övre medelåldern sitter med varma kläder på en klippa och ser nöjd ut.
Christell har äntligen börjat hitta sig själv igen. Foto: Elin Nordin

Mitt i allt kaos lämnade min son familjen för att rädda sig själv. Den enda anledningen till att jag bestämde mig för att stanna kvar och kämpa var mina döttrar, jag kunde inte lämna dem med honom. Men så hände något som skulle vända upp och ner på allt. Någon kom utifrån – min dåvarande chef – och jag blev äntligen sedd. För första gången i mitt liv vågade jag känna tillit och öppna mig.

Sakta föll muren som jag byggt upp. Jag blev starkare och började göra motstånd. Kärleken till min man var död för länge sedan, men jag var så hjärntvättad och beroende av honom att han hade fått mig att tro att det inte fanns någon väg ut ur relationen för mig.

Men nu kom chansen. Mina barn hade nu hunnit bli vuxna och han kunde inte längre använda dem som hot.

Kämpar fortfarande

Min plan att lämna honom startade med stöd av min son, min dåvarande chef och de få personer som ingick i mitt lilla nätverk. Hade jag inte stött på rätt hjälp så hade jag inte varit i livet i dag.

Efter en brutal misshandel bestämde jag mig – så här ville jag inte leva längre. Året därpå skulle jag fylla 50 år. Jag tog ut skilsmässa och han flyttade ut. Mitt hopp var att jag och mina barn äntligen skulle bli fria, men mitt ex gav inte upp. Han utnyttjade min yngsta dotter som ett slagträ mellan oss. Han hotade mig, för att sen få mig att tycka synd om honom. Men som tur var ryckte en vän in och påminde mig om vem han var.

Det skulle vara så lätt att bli bitter, men vad tjänar jag på det?

Vem är Christell Andersson?

Ålder: 55 år.
Familj: Mina barn.
Bor: Göteborg.
Yrke: Stödassistent och författare.
Aktuell med: Boken Från knytnävsslag till egen identitet, Vaktel förlag.

Det avgjorde allt för mig, trots orden från mitt ex som ekade huvudet om att jag aldrig skulle klara mig själv och att allt skulle gå åt helvete. Den stora skillnaden var att nu hade jag ett fåtal vänner som jag kunde lita på, plus att jag hade mina barn i mitt liv.

Det som hände efter att jag lämnat honom kallar jag eftervåldet, något jag håller på att skildra i min andra bok. Det skulle vara så lätt att bli bitter, men vad tjänar jag på det? Jag skulle inte kunna njuta av livet. Men visst kan jag ibland tänka att det är orättvist vad jag har fått utstå.

Bokomslag till boken Från knytnävsslag till egen identitet, av Christell Andersson.
I sin bok skildrar Christell hur det är att leva med våld i en nära relation. Foto: Vaktel Förlag

I dag arbetar jag som stödassistent, samtidigt som jag kämpar med min psykiska ohälsa. Men jag har äntligen fått hjälp och har börjat äta antidepressiv medicin för att klara vardagen och rusta mig inför min sista strid i min traumabehandling. Det finns vissa saker som jag har förträngt, men snart är det dags. Jag måste våga minnas för att kunna läka.

Att få hjälp är inte det lättaste, jag har kämpat i flera år både för mig och mina döttrar. Men genom att bryta tystnaden och börja prata öppet och dela min historia kan jag ge hopp till andra om att det finns en väg ut.

Utmanar rädslorna

Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är ett komplicerat och utbrett samhällsproblem. Jag tror på att vi tillsammans kan stoppa våldet, men då krävs det mer kunskap och ett samarbete mellan socialtjänst, polis, åklagare och domstol.

Polisen Jenny misshandlades av sin partner

Nu har jag äntligen börjat hitta mig själv, efter att ha förlorat tron på vem jag var under väldigt många år. Jag vågar känna tillit och släppa in nya människor i mitt liv. Även om jag är försiktig så utmanar jag mig själv och mina rädslor. Ibland är jag rädd att jag inte ska hinna med allt jag vill göra, för jag är väldigt kreativ och har massor av planer inför framtiden.

Men jag tar en sak i taget. Visst har jag dagar när jag kraschar och bryter ihop, men jag tillåter mig själv att få göra det – sedan reser jag mig upp igen.

Mer inspirerande innehåll från allas.se: