Claudia: Jag blev en annan person efter viruset
När jag först hörde talas om det smittsamma viruset från Wuhan i Kina kunde jag aldrig tänka mig att det skulle komma till Europa, än mindre att det skulle bli ett hot mot mig och min familj.
Jag var inte den som oroade mig för saker och ting i onödan, och jag tyckte att de som ständigt pratade om det nya coronaviruset borde lugna ner sig lite – jag upplevde dem som olyckskorpar och domedagsprofeter.
Inte ens när det var ett faktum att covid-19 tagit sig över gränsen och ut bland befolkningen var jag särskilt orolig. Visst rättade jag mig efter de restriktioner som successivt infördes i landet, men jag gjorde det med viss motvilja för jag tillhörde de som såg på coronaviruset som ett ganska vanligt influensavirus.
Dessutom var det allmänt känt att äldre människor drabbades värst – själv hade jag inte ens fyllt femtio, så jag oroade mig verkligen inte särskilt mycket. Men när jag själv och min man drabbades insåg jag att coronaviruset kan vara mycket grymt även mot lite yngre människor.
För mig började det med feber, ont i halsen och en torr skrällande hosta som hindrade mig från att sova om nätterna. Bara några dagar senare insjuknade min man. Att vi drabbats av corona rådde det knappast någon tvekan om, för vi hade alla symtomen. Men trots alla larmrapporter om sjuka och döda var jag ändå inte förberedd på hur illa det skulle bli.
Jag var den som klarade sjukdomen bäst. Febern var visserligen hög – den pendlade mellan 38 och 40 grader och tycktes inte vilja ge med sig oavsett hur mycket febernedsättande medicin jag än åt. Men jag behövde inte uppsöka sjukhus.
Min man däremot blev oerhört dålig och bara ett par dagar in i sjukdomen blev det ilfart till sjukhuset. Där lades han in på intensivvårdsavdelning med syrgas och dropp. Det blev en fruktansvärd tid.
Johannes svävade bokstavligt talat mellan liv och död, och jag kunde inte göra någonting alls för honom. Det enda som gladde mig var att våra barn var utflugna och bosatta på annan ort, och att vi inte hade träffat dem efter att vi dragit på oss smittan.
Johannes blev kvar på intensiven i flera veckor. Vid det laget hade jag själv tillfrisknat ganska bra, men hostan satt i och jag blev andfådd bara jag gick uppför en trappa.
Johannes däremot visade inga tecken på att bli frisk och jag började på allvar bli oroad. Tänk om jag skulle förlora honom? Jag kunde inte ens hälsa på honom, tänk om han skulle ligga där och dö ensam? Det var för hemskt för att ens tänka på.
Jag kastades mellan hopp och förtvivlan men till sist så lyckades Johannes besegra viruset. Men hans återhämtning tog tid.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Först fick han stanna på en vårdavdelning på sjukhuset en tid, men även efter att han kommit hem var han svårt medtagen. Han hade ingen ork alls, han hade gått ner jättemycket i vikt och han orkade knappt vara uppe.
När vi frågade läkarna hur länge han skulle vara så svag och orkeslös hade de egentligen inga konkreta svar. De visste att en del kunde bli långtidssjuka av covid-19, men riktigt hur lång tid kunde ingen veta säkert. Det viktiga var att han tog det lugnt och lyssnade på kroppens signaler, fick vi veta, så mycket mer fanns inte att göra.
Själv blev jag starkare för varje vecka under våren och till sist gick även hostan över. Men hos Johannes märktes ingen större förbättring och han, som alltid var så positiv och gladlynt, var bara en skugga av sitt forna jag.
Det värsta, sa han själv, var den förlamande tröttheten. Han beskrev det som en känsla av att vara död, och det skrämde mig verkligen. Ibland var han rädd för att somna eftersom han inte trodde att han skulle vakna.
När han väl somnade kunde han vakna av att han inte kunde andas. Dessutom hade han fruktansvärda mardrömmar, då det högg i bröstet, och det hände ofta att han vaknade på nätterna och skrek rakt ut av smärta och skräck.
Det var fruktansvärt att vara där vid hans sida, och ändå inte kunna göra någonting för honom. Men inför barnen tonade vi ner allvaret. Visst, pappa var fortfarande medtagen men han skulle snart bli bättre...
Men inom mig började jag tvivla och jag såg på Johannes att han blev mer och mer uppgiven för varje dag. Det var så plågsamt att se hans trötta ögon och höra hans suckar, och ibland grät jag i min ensamhet när han ingenting såg.
Till sist hittade vi en Facebookgrupp med andra personer som, likt Johannes, blivit långtidssjuka av covid-19. Det kändes trots allt som lite av en tröst att få veta att även andra drabbats lika hårt. Vi bytte erfarenheter och tankar, och det gav Johannes och mig lite mer mod.
I gruppen fanns även ett par läkare med, och en av dem förklarade att det skulle kunna vara så att viruset tagit sig ut från lungorna till blodbanorna på vissa patienter, och att sjukdomen därför blev så långvarig och svårbehandlad.
Men det var förstås en ren spekulation, eftersom ingen kunde säga exakt hur det låg till med just detta virus, som var så nytt.
När sommaren kom började Johannes äntligen krya på sig. Då hade han varit i stort sett sängliggande och dödstrött sedan han kom hem från sjukhuset i slutet av mars. När han till sist kunde vara uppe en hel dag utan att vara nära att svimma började jag äntligen känna hopp igen – kanske skulle han bli frisk till sist i alla fall!
Det är nu mer än tre år sedan vi drabbades av covid-19, och vi är båda helt återställda. Men minnena av hur coronaviruset drabbade oss kommer nog aldrig att blekna, för det var verkligen en riktig mardröm.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en ny livslust mitt i allt det hemska och mörka. Vi hade trots allt tur, både Johannes och jag, för vi klarade oss ju med livet i behåll.
Många människor har inte haft samma tur. Allt för många har dukat under för det elaka viruset och jag känner en oerhörd sorg när jag tänker på deras öden. Allt det här har gjort att jag ser annorlunda på livet nu mot tidigare. Jag tar ingenting för givet och jag stannar ofta upp och ser mig omkring och tänker på hur fantastiskt det är att leva.
Jag hoppas förstås att jag inte ska bli alltför rädd för att börja leva som vanligt igen en dag, men jag kommer heller inte att bagatellisera en allvarlig virussjukdom igen.