Läsarberättelse: Min självkänsla förstördes av min barndom

Kvinna i 35-årsåldern som ser allvarlig ut.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag var åtta år när mina föräldrar separerade och efter det blev ingenting sig likt. Det har tagit lång tid för mig att hitta trygghet igen.

Jag växte upp som skilsmässobarn efter att mina föräldrar separerade när jag var åtta år och min syster bara fyra. Förutom alla gräl innan de bestämde sig minns jag tydligt den där ständiga känslan av att något var fel. Var det kanske mig de var arga på?

Först flyttade pappa och lämnade mig och Emma med vår mamma. Mamma var då helt förkrossad och satt mest i telefon med någon väninna. Och hon hade nästan alltid ett glas vin i handen som hon fyllde på med jämna mellanrum. Hon tänkte aldrig på att även min syster och jag led över det som hänt. Vi fick klara oss själva utan förklaring.

Jag fick ingen kärlek under min uppväxt

Under en tid visste vi inte ens hur vi skulle få tag på pappa, och vi träffade honom då bara sporadiskt, alltid någonstans ute på stan. Jag var väldigt fäst vid honom och jag minns hur rädd jag var att han nu skulle överge oss för alltid.

Tiden gick och han hittade en egen lägenhet och snart även en ny kvinna. Nu kunde vi komma hem till honom och slapp ses på stan. Efter något år bad han om delad vårdnad av Emma och mig och vi förväntades nu bo varannan vecka hos pappa och hans nya kvinna och varannan hos mamma.

När allt varit bra hemma och vi varit en familj så minns jag pappa som en alldeles underbar och närvarande sådan. Men när han nu i stället bodde med Eva så var han inte längre samme man.

Till att börja med så verkade han göra allt för att vara Eva till lags. Hela tiden. Hon hade inga egna barn och verkade heller inte alltför förtjust i att behöva ha oss där.

Visst skötte hon allt det praktiska och såg till att vi hade kläder och att vi gjorde läxorna men hon kändes kall. Aldrig en kram och det var uppenbart att hon tyckte bättre om Emma. Hon var ju yngre och lättare att hantera.

Jag trivdes verkligen inte hemma hos dem och det tog emot varje gång det var dags att byta från en vecka hemma hos mamma mot en hos pappa. Jag minns att jag började få ångestkänslor redan på onsdagen då jag visste att jag skulle byta på fredagen. Ibland låg jag vaken hela natten och var orolig. Ändå var ju alla snälla på sitt sätt.

Semestrar utan barn

Pappa och Eva åkte på långa härliga semestrar till sol och värme men det var aldrig tal om att min syster och jag skulle få följa med. Han gjorde över huvud taget inte särskilt mycket med oss. Kanske en halvdag på äventyrsbadet eller så åkte vi till McDonalds och åt. Då var Eva alltid med, trots att vi hade behövt umgås med pappa lite för oss själva.

Med tiden träffade även mamma en ny man som flyttade in hos oss. Efter det var vi inte lika populära där heller. Det var så uppenbart att Ulf ville ha mamma för sig själv och inte dela hus med oss.

Så där höll det sedan på tills jag blev så stor att jag kunde flytta hemifrån. Jag var då tjugofyra år och hade bott kvar hemma extra länge för att inte lämna min syster ensam.

Som storasyster har jag alltid tagit ett extra stort ansvar och det är troligt att den här situationen varit mycket värre för mig än för Emma. Hon verkar inte tycka att det hade varit lika hemskt som jag.

Min uppväxt gav mig allt annat än trygghet och en god självkänsla, och det har följt mig som ett problem genom livet. Jag gick liksom alltid på tå för att ingen skulle tycka att jag var till besvär eller bli arga på mig.

Drog till mig fel män

Det har även gjort att jag har haft svårt med självförtroendet i relationer då jag ofta visat mig osäker och därmed dragit till mig fel sorts män, män som njuter av att se en underdånig kvinna.

Jag svek min son under hans uppväxt

Jag är nu trettiofem år och har äntligen hittat kärleken på allvar. Nu har jag skapat mig ett eget liv med egna barn och jag kommer att göra allt för att de inte ska behöva växa upp på samma sätt som jag.

Även Emma har sökt sig till olika män, men jag hoppas att också hon en dag hittar någon som kan ge henne trygghet.

Jag vet att det är fel, men jag kan inte låta bli att anklaga mina föräldrar för att ha förstört vår uppväxt.

Mer intressant videoinnehåll hos allas.se: