Därför väljer jag alltid plastgran – räddade mitt äktenskap

Måste man köpa julklappar till alla på firandet?

Jag är halvjämte, och under min barndom fanns det bara ett sätt att skaffa julgran: man gick ut i skogen, hittade en lite skev skönhet, och högg ner den själv. Punkt. Hemma dekorerades den sedan helt oestetiskt av mig – halvtrasiga smällkarameller, kulor utan färgtema och lutande julgransljus. Att sen sitta i ”salen” hos mormor och morfar, smutta på julmust och beundra mitt konstverk som om jag vore Michelangelo. Ren och skär lycka.

När jag blev vuxen fortsatte traditionen. Årliga granpromenader (om än till torget), släpandes hem en barrbomb på axeln som en slags julens strongman. Folk med plastgran såg jag lite snett på. Hur kan man frivilligt ta in något så… tacky?

Min man, irländaren, höll inte med.

— There is this jävla barr everywhere, klagade han, och hade faktiskt en poäng.

Alla barr i ryamattan

För värst var det när granen skulle ut. Då blev det hans jobb att såga isär kadavret och bära det till återvinningen – utan bil. En gång kom vi hem från Jämtland efter fem dagar och hittade en gran som var helt naken. Alla barr låg som en grön filt i ryamattan. Då satte han ner foten.

Nästa år hann jag inte ens öppna munnen innan han glatt presenterade den fulaste lilla plastgranen som världen skådat.

— Demokrati! sa han. I år är det min tur att välja.

Jag teg, för husfridens skull, men led inombords. Kalla det grantrauma om du vill – det är ingen överdrift.

Året därpå var irländaren nöjd som en nyfrälst minimalist. Så smidigt! Bara att packa ner i en låda! Inga kryp! Inget barr! Jag log stelt och kände hur en del av min själ dog.

Grund för skilsmässa?

Jag visste att plastgran kanske inte var en giltig skilsmässoorsak, men en jul till med det där skabbiga plastskräpet? Nej. Bara nej.

Så jag gjorde det enda rimliga: research. Och upptäckte att det faktiskt finns riktigt fina plastgranar, om man är villig att lägga några slantar. Jag hittade den maffigaste, mest naturtrogna pjäs med inbyggd belysning jag kunde uppbåda. Maken satte i halsen när han hörde priset, men insåg att lyckliga äktenskap bygger på kompromisser. Fram åkte kortet.

Och hör och häpna: nu älskar jag vår plastgran. Det ÄR fantastiskt att bara packa ner den i en låda och slippa barr, städning och eventuella skogsinvånare som liftat med in. Grandoften fixar jag genom att ta in lite granris i vaser.

Så, ja. Plastgranen räddade mitt äktenskap.

Och ja, jag vet att plastgran kanske inte är årets miljöhjälte – men jag lovar att älska den tills den faller sönder av ålder, så att klimatet åtminstone får lite valuta för utsläppen.