De har erfarenheter som ingen vill ha: "Vi Änglaföräldrar stöttar varandra"
Malin har mist två pojkar, Daniel och hans fru har fyra barn på kyrkogården och Annica förlorade sin dotter Melanie när hon bara var sju månader gammal.
Liknande erfarenheter har Sofi, Carola, Anna-Lena och Katarina från Facebook-gruppen och nätverket Änglaföräldrar i Jönköping med omnejd som vi träffar en tidig vårkväll i Huskvarna.
– Många kanske tror att vi sitter och gråter hela tiden när vi träffas. Det gör vi inte. Men vi delar en smärtsam erfarenhet och kan förstå varandra på ett sätt som andra, som inte gått igenom samma sak, inte kan göra, säger Malin Lindell, 51, initiativtagare och grundare av nätverket.
Malin tog initiativet till att starta en grupp för föräldrar som mist ett litet barn efter att hon och hennes sambo själva drabbats. Hon förlorade inom loppet av sex år två pojkar som båda var döda när de föddes. Av fem söner är två inte i livet. Barn två och fyra i syskonskaran fick aldrig dra sitt första andetag.
Pojken fick aldrig något namn
– Vi förlorade vår andra son, som vi kallade ”lillkillen”, i september 1999 på grund av ett medfött hjärtfel som upptäcktes på rutinultraljudet. I vecka 21 avbröts graviditeten eftersom han enligt läkarna inte skulle överleva förlossningen.
Malin födde sin döde son normalt, men åkte dagen efter förlossningen hem och lämnade lillkillen kvar på sjukhuset.
– Kuratorn sa till mig att vi kunde ge honom ett namn och ha en begravning. Men vi gjorde aldrig det. Det kändes fel eftersom det var jag som avbrutit graviditeten, säger hon.
Tvingades föda ännu ett dött barn
När Malin sex år senare var gravid med sonen Eddie fick hon i vecka 37 beskedet att läkarna inte hörde något hjärtljud. Än en gång tvingades hon föda ett dött barn. Orsaken till Eddies död var en tyst moderkaksavlossning.
Men den här gången – i mitten av 00-talet – var det annorlunda. Malin fick ett eget rum på förlossningsavdelningen där hon kunde vara tillsammans med Eddie så länge hon ville och slapp se andra mammor och deras nyförlösta friska bebisar.
Jag stannade på rummet med Eddie i fyra dygn innan jag kände att jag kunde släppa taget
– Jag stannade på rummet med Eddie i fyra dygn innan jag kände att jag kunde släppa taget. Min sambo, Eddies bröder och släkt och vänner kunde besöka oss. När jag kände mig redo kom en barnmorska och svepte in Eddie i en filt och bar honom sedan hela vägen till bårhuset, berättar hon.
Men det jobbiga för Malin var att komma hem från förlossningsavdelningen utan sitt barn. Hon kände sig ensam och hade ett stort behov av att prata med någon som gått igenom samma tragedi.
– Jag önskar kuratorn varit mer ihärdig och fått mig att förstå att det varit en viktig del i sorgeprocessen efter lillkillen. Han ligger i en minneslund och när vi senare förlorade Eddie så valde vi en plats i urnlunden precis vid minneslunden så bröderna ligger nära varandra.
Insåg att behovet av ett nätverk var stort
Efter förlusten av sitt andra barn började Malin söka på ”änglabarn” på nätet och fick kontakt med en kvinna som varit i samma situation som kunde stötta henne. Sakta accepterade hon det hemska i att ha förlorat två barn under graviditeten.
Samtidigt insåg hon att behovet av en förening eller ett nätverk var stort. Enligt Socialstyrelsen föds det i snitt fyra döda barn på 1 000 förlossningar i Sverige varje år och Malin fick snabbt kontakt med flera föräldrar i Jönköpingstrakten som varit med om samma sak.
Därför började hon med att starta en grupp på sajten Familjeliv för dem som mist ett barn.
– Det är en grupp som man inte vill ska bli större än vad den är, men tyvärr blir den det. Det tillkommer hela tiden nya medlemmar, säger hon.
Efter några år startade Malin Facebook-gruppen Änglaföräldrar i Jönköping med omnejd. Den vänder sig till föräldrar som förlorat sina barn under graviditeten, förlossningen eller under barnets första levnadsår.
– Vi har medlemmar som mist sina barn från vecka 22 upp till de är ett par år gamla. Före vecka 22 räknas det som missfall. Det är en sorg i sig, men det är inte de föräldrarna vår grupp vänder sig till.
Har mist fyra av sju barn
I dag är de 113 medlemmar i gruppen. De flesta är kvinnor, bara 13 pappor är medlemmar. En av dem är Daniel Isaksson, 36, från Lekeryd.
Han och hans hustru Ewa har sammanlagt sju barn, men fyra av dem ligger i små urnor på kyrkogården i Hakarp.
– Vi har tre söner som är tio, sju och fyra år gamla. För deras skull måste livet gå vidare som vanligt. Vi har olika sätt att hantera sorgen, men för mig är det viktigt att kunna prata med andra i gruppen, säger han.
Det var först efter att deras tvillingar Ruth och Esther dött som Daniel och hans hustru fick en förklaring till varför deras barn dog.
De krävde att det gjordes en ordentlig undersökning och den visade att tvillingarna led av den ärftliga sjukdomen PMM2-CDG. Både Daniel och Ewa bar på varsin gen som när de kombinerades kunde vara dödlig.
När gruppmedlemmarna träffas den här torsdagskvällen sitter Annica Samuelsson, 41, bredvid Daniel. Hon miste sin dotter Melanie efter bara sju månader. Mitt i sorgen drabbades hon även av trippelnegativ bröstcancer.
Man blir en annan människa efter att man mist ett barn
– Man blir en annan människa efter att man mist ett barn, säger hon. Man kommer aldrig mer att bli den man var innan det hände.
Då upptäckte hon knölen i bröstet
Annica blev akut sjuk i havandeskapsförgiftning under graviditeten och Melanie förlöstes i vecka 25. Hon pendlade länge mellan liv och död, men den 21 oktober 2016 avled hon.
Ett par år senare föddes hennes och sambon Fredriks son Ebbot och det var när han var två år gammal som Annica upptäckte knölen i bröstet. I december 2020 avslutades behandlingen med strålning och cellgifter och allt såg bra ut, men hon vågar inte ta ut någon glädje i förskott.
– Den här gruppen betyder jättemycket för mig. Det är här jag lärt känna Sofi som jag umgås mycket med, säger hon och vänder sig till Sofi Åkesson, 34, som när vi träffas är höggravid.
– Jag har två flickor i livet, men för åtta år sedan miste jag min första dotter Tea i åttonde månaden. Då, när man hamnar i sorgen, känns det som det aldrig kommer att kännas bra igen. Därför är det så viktigt att kunna prata med andra som gått igenom förlusten av ett barn.
Även Katarina Melin, 42, som är med vid träffen den här kvällen är gravid. Hon kommer från Nässjö och fick veta att gruppen fanns så sent som för ett halvår sedan.
– Jag miste mitt första barn i vecka 42 i januari 2019. Jag sökte efter någon grupp för Änglaföräldrar då, men hittade ingen i Nässjötrakten, berättar hon.
En av veteranerna i gruppen som varit med nästan sedan starten är Carola Karlsson, 51. Hon gick med 2007 när hon kände att hon behövde dela sin sorg med andra som förstod vad hon gick igenom.
– Min erfarenhet skiljer sig något från de andra. Min son Emil var drygt två år när han dog av akut blodförgiftning, säger hon.
Enligt Malin Lindell är det just de olika medlemmarnas erfarenheter som gör Facebook-gruppen så stark.
– Vi är olika, men ändå så lika. Vi bor på olika platser, vi har hunnit olika långt i sorgearbetet och vi har mist våra barn på olika sätt. Men vi har varit med om samma sak och förstår varandra, säger hon.
Förlorat vänner i sorgen
I gruppen kan de prata om allt och de får stöd och tröst av varandra. Alla har de varit med om att de förlorat vänner efter att de mist sina barn eftersom en del tycker det är för jobbigt att hantera och har svårt att prata om det.
– Det är svårt att ta när folk säger att sorgen försvinner med tiden. Det gör den inte. Man lär sig att acceptera den och leva med den, säger Anna-Lena Bjelke, 39, som för elva år sedan förlorade en son i vecka 37.
I gruppen kan medlemmarna även prata med varandra om jobbiga saker som andra, som inte förlorat ett barn, har svårt att ge råd om.
– Det handlar bland annat om hur man bör prata med sina andra barn som mist ett syskon. Det är klart de funderar. Våra pojkar kan ibland fråga om de hade funnits om våra barn Alice och Mio levt, säger Daniel.
Sofi Åkesson, som arbetar inom hemtjänsten, har märkt att det funnits ett stort behov bland kvinnor och män i tidigare generationer att kunna bilda en grupp eller förening där de kunnat prata med andra i samma situation.
– Jag har träffat ett antal äldre kvinnor som berättat för mig att de gått igenom precis samma sak, men då helt själva fått hantera sorgen.
Se också: Malin fick elva missfall
Annica Samuelsson säger att det fortfarande finns något tabubelagt med att prata om att mista ett barn under graviditeten eller förlossningen.
– En graviditet ska vara glädjefylld och den ska sluta lyckligt. Något annat vill man inte höra talas om. Så är det bara.
– Tyvärr stämmer det, säger Malin Lindell. I de böcker man får från mödravården står det i stort sett ingenting om att det kan sluta illa, att man kan förlora ett barn och vart man kan vända sig om det händer.
Facebook-gruppen fungerar som ett nätverk där de olika medlemmarna har kontakt med varandra via nätet eller träffas i mindre grupper.
– Men det händer också att vi arrangerar spontanträffar och bestämmer oss för att åka ner till Vätterns strand för att grilla en vacker sommarkväll, berättar Malin.
Men trots att de har stort stöd av varandra och välkomnar nya medlemmar vill de inte egentligen inte bli fler.
– Det knyter sig i magen varje gång vi får nya medlemmar, Samtidigt vet vi att mörkertalet är stort, att det finns många därute som skulle behöva ha kontakt med oss, säger Malin.
Fotnot: Facebook-gruppen ”Änglaföräldrar i Jönköping med omnejd” vänder sig som namnet antyder till föräldrar i Jönköpingsområdet, men likande grupper finns på flera olika platser i Sverige. Googla på ”änglaföräldrar” eller ”änglamammor”. Man kan också söka via Spädbarnsfonden.