De startade punkband på äldre dar – äldsta är 78 år och yngsta 52: ”Bandnamnet säger vad vi vill vara”

Här överraskar Danny Saucedo Min stora dag

Maria Estling Vanneståls trummor börjar mullra taktfast, Sohie Kim Hagdahl slår an de första ackorden på gitarren med sitt gröna plektrum och Inga-Lill Svensson följer efter på sin läckert röda elgitarr.

Den lilla replokalen fylls av musik när de fyra andra kvinnorna börjar sjunga och spela den australiska rockgruppen Midnight Oils gamla klassiker Beds are burning.

– Bra tjejer. Nu går vi direkt över till Dolly Partons World on fire. Den har ni väl alla övat på, hojtar Anneli ­Sundin, som spelar keyboard, för att överrösta musiken.

Det är en söndagskväll och ­Hemmets är på plats i ABF-huset i Växjö där de sju medlemmarna i Tant Grön har samlats för att repa tillsammans.

De ska inom kort uppträda på punkfestivalen Tyrolentrall i småländska Blädinge och de har bara några veckor på sig att repetera in en repertoar.

– Men vi har faktiskt haft våra första spelningar. Vi har spelat på en privat Valborgsfest och på en alternativfestival för fred och hållbarhet inför en publik på 130 personer. Det var nervöst, men jättekul, berättar Birgitta Ingemarsson i en paus i repandet.

Med sina 78 år är hon äldst i den nystartade rockgruppen Tant Grön med den ”punkiga” attityden. Gruppen har sitt ursprung i Rebellmammor och de sju kvinnorna vill med sin musik väcka opinion i miljö- och klimatfrågor.

– Vi vill förmedla ett budskap med vår musik. Det är dags att man tar klimathotet på allvar, säger Christel Sundell som är yngst i Tant Grön med sina 52 år.

Glada nybörjare

Tant Grön bildades så sent som i november förra året och de hade sin första repetition i januari i år. Gemensamt för de sju kvinnorna är, förutom deras gedigna miljöengagemang, att ingen av dem har spelat i band ­tidigare och att flera av dem är nybörjare på sina instrument.

– Några av oss sjunger i kör och några har spelat gitarr och tvärflöjt tidigare. Vi har nog alla drömt om att få spela tillsammans med andra och att ingå i gemenskapen i ett band. Nu har det äntligen blivit av, säger Maria och kickar igång nästa låt med sina trumpinnar.

Det var trummisen Maria som tog initiativ till att Tant Grön bildades. Hon blev inspirerad i samband med en 24-timmars manifestation med Rebellmammorna i Skåne förra året där alla sjöng tillsammans och la ut en efterlysning på nätet efter likasinnade kvinnor som kunde tänka sig att starta en rockgrupp tillsammans med henne.

– Jag har själv spelat i ett band när jag var ung och vet hur roligt det är. Musik är också ett bra sätt att förmedla ett viktigt budskap. Vi är partipolitiskt obundna, men våra texter är politiska och vårt gemensamma mål är att förändra klimatpolitiken, säger Maria.

Gensvaret på hennes efterlysning blev större än hon väntat sig. Det första mötet med fyra av de blivande medlemmarna i Tant Grön hölls i november på en restaurang i Växjö. Därefter tillkom ytterligare några medlemmar.

– Vi har också en gästmusiker som är med ibland och spelar saxofon, berättar Maria.

Spelar för miljön

Redan vid den första träffen på restaurangen började kvinnorna föreslå låtar som de skulle ha på repertoaren. En som kom upp tidigt var Beds are burning av Midnight Oil eftersom de alla tycker att den har ett tydligt ställningstagande för miljön- och rättvisefrågor.

Men ett problem var att de inte kunde spela på sina instrument, än mindre spela tillsammans med andra så att det lät bra. Behovet av en övning och en replokal var skriande.

– Frågan om en replokal löste sig snabbare än vi hade trott. Vi fick erbjudande från flera håll och valde ABF. Där kan vi repa en gång i veckan och vi får även låna instrument, säger Maria.

Från början bestämde de sju kvinnorna att de skulle spela låtar inom olika genrer med fokus på miljö och klimat.

– Ja, vi hade som sagt vår första spelning bokad innan vi ens hade börjat repa tillsammans och flera erbjudanden var vi också tvungna att tacka nej till, säger Birgitta.

Nästa fråga var vad de skulle kalla sig, vad deras band skulle heta. Ett av Marias barn tyckte att de skulle kalla sig The Pissed Elins efter en staty till freds- och miljökämpen Elin Wägners ära.

Men det namnet bet sig inte riktigt fast. Efter många turer blev det i stället Tant Grön, som har klara associationer till de svenska punkbanden Ebba Grön och Tant Strul – ett utryck för den gröna, rebelliska ådra som förenar de sju kvinnorna. Men också med en tydlig blinkning till Elsa Beskows klassiska barnbok.

– Tant Grön är den trädgårdsintresserade av de tre systrarna i sagan och det passade oss bra att heta det, säger Birgitta som själv är mycket trädgårdsintresserad och som i somras visade upp sin egen i evenemanget Tusen Trädgårdar.

– Namnet sammanfattar också vad vi vill vara. Vi vill spela allt från visor till punk, ­säger Sohie Kim Hagdahl.

Skriver egna låtar

Det är Sohie som tillsammans med sin man har skrivit Tant Gröns första egenproducerade låt, Hur svårt kan det va?. Den handlar i korthet om att politikerna borde lyssna på folket, där 89 procent enligt en opinionsundersökning vill se en skärpt klimatpolitik.

– Jag och min man skrev den för över tio år sedan och först nu har jag hittat ett band som jag kan framföra den tillsammans med, säger Sohie med ett leende och hänger sin elgitarr över sin tuffa, gröna skinnjacka.

– Den hittade jag på en loppis i Helsingborg i helgen som gick. Min man tyckte absolut jag skulle köpa den och ha den på scenen när vi uppträder.

Hur svårt kan det va? har redan blivit något av bandets signaturmelodi. I andra stycket sjunger bandet ”Det är vi som är Tant Grön” och så presenteras alla bandmedlemmarna med förnamn.

– Vi gör om en del låtar med ett bra budskap så att de passar oss, som till exempel Dolly Partons World on fire. I den skäller hon på politiker och kallar dem giriga, berättar basisten Lena Jidne.

Birgitta har översatt People have the power som skrevs av Patti Smith och Fred ”Sonic” Smith i slutet av 80-talet och som är med på Patti Smiths skiva Dream of life.

– Det är en bra låt och jag har alltid gillat Patti Smith, säger Birgitta som däremot aldrig hade hört Beds are burning innan hon började öva in texten.

De spelar också den norska artisten och miljöaktivisten Auroras The seed – en låt som bygger på ett ordspråk från nordamerikanska urfolk om att pengar inte kan ersätta förstörda ekosystem.

Ytterligare en låt som Tant Grön övar på är den gamla progglåten från 70-talet, Staten och kapitalet, som spelades in av den svenska punkens gudfäder i Ebba Grön.

– Den måste vi ha lärt oss till punkfestivalen i Blädinge. Vi inleder hela festivalen och vi måste ha en repertoar på minst en halvtimme. Det börjar bli lite nervöst, säger Maria och pumpar prövande några gånger på pedalen till baskaggen.

Unisont börjar de sju kvinnorna sedan spela de första tonerna till Beds are burning på sina instrument. Det är trångt och varmt i den lilla replokalen, men det syns redan hur framför allt gitarristerna kommer att röra sig i takt till musiken på en scen.

– Vi försöker gå över direkt till World on fire och People have the power så att det blir som ett potpurri. Sedan kör vi vår egen låt. Är det okej med er andra? ropar Anneli i mikrofonen som hänger ner över hennes keyboard.

Vill göra skillnad

Efter några timmars nötande, omtagningar och gitarrer som flera gånger behöver stämmas om i den varma miljön i replokalen, är de sju kvinnorna nöjda med söndagskvällens repetitioner.

– Vi bygger något tillsammans här, säger Maria. Det är inte lika lätt att bilda ett band när man har barn, barnbarn och lika många engagemang som när man var ung, men vi har himla roligt när vi träffas och alla försöker komma till repen så ofta som det är ­möjligt.

De andra medlemmarna i Tant Grön håller med. Brigitta tycker att det är så kul att sjunga i ett band att hon vid ett tillfälle till och med valde bort sitt barnbarns dop.

– Men det har jag nog blivit förlåten för, säger hon med ett leende.

En annan av medlemmarnas barnbarn fick ett utbrott när det inte gick att köpa en cd-skiva med Tant Grön och flera familjemedlemmar har efterfrågat tröjor med deras namn.

– Vi siktar inte på att hamna på Svensk­toppen, men det hade varit kul om vi fick spela på större festivaler, säger Lena Jidne. Vi la ut ett aprilskämt på vårt instagramkonto om att vi skulle uppträda på Sweden Rock nästa år, och nu känns det inte lika omöjligt.

Alla tycker det är lika roligt att få förverkliga den gamla rockbandsdrömmen, men ingen gör avkall på sitt klimatengagemang.

– Vi är ledsna, oroliga och frustrerade på grund av klimatkrisen. Det lättar på trycket att spela och sjunga tillsammans och förhoppningsvis kan vi med vår musik påverka andra, säger Christel Sundell.