Här är kören där alla är välkomna: ”Spelar ingen roll var man kommer ifrån”

Denise: "Min favoritgrej jag gjort med Min stora dag"

Stämningen är laddad den här söndagskvällen när kulturföreningen Gränslösa röster samlas på Timmermansgården på Söder i Stockholm. Det är körrepetition som vanligt, med fika i pausen. Men just den här dagen är speciell. Körledaren Cecilia Öhrwall, som fyller jämnt, ska firas av medlemmarna – fast det vet hon inte ännu.

En efter en droppar de in, hänger av sig och småpratar med varandra innan Cecilia klappar händerna i luften och ber om uppmärksamhet.

– Dags att värma upp våra stämmor, uppmanar hon och ber alla ställa sig i en vid cirkel i salen.

Det blir stretchande av både kropp och röster innan körmedlemmarna – en blandning av yngre och äldre av alla kön – ställer sig på sina platser för att öva inför föreställningen Älskade barn om en dryg månad. De är uppdelade i tre stämmor. Till en början låter det lite skakigt, men snart – med Cecilias hjälp och ledning – tar rösterna plats och lyfter mot taket.

– Bra! Låt hakorna falla, släpp ut rösterna!

I samma ögonblick stiger ­Siyue från Kina fram i rampljuset för att sjunga solot. I sin knallgröna kavaj sticker hen ut – och det gör även rösten. Omfångsrik och lite rockig. Sången slår nästan i taket. När kören sedan kommer in under refrängen är stämningen så tät att den nästan går att ta på.

– Wow, riktigt bra jobbat, säger Cecilia med ett leende.

Nykomlingen Zahra från Uppsala är här i dag för sjunga en afghansk sång som eventuellt kan bli en del av körens repertoar på konserten. Men först ska hon berätta vad den handlar om. Tanken är att kören ska sjunga refrängen tillsammans med Zahra.

– Sången handlar om känslor som berör och om kvinnoförtryck. Det är en viktig fråga för alla kvinnor, inte bara för oss afghaner, säger Zahra och stämmer sedan upp med sin spröda, klara röst.

Melodin är söt och enkel att följa, men orden sjungs på dari och även om refrängen finns översatt till svenska ska kören sjunga den på dari. Inte det lättaste, men alla gör så gott de kan.

Cecilia konstaterar att om de inte hinner öva tillräckligt så får kanske Zahra framföra sången själv under konserten.

Funnits i drygt tio år

I pausen dukas det upp med bröd, kakor, kaffe och en enorm prinsesstårta med Cecilias namn. Någon dyker upp med ballonger och vips har fikapausen förvandlats till ett födelsedagskalas med sång och presenter.

– Men oj, vilken överraskning, jag blir alldeles rörd, säger Cecilia förtjust och öppnar paketen som kören har samlat till.

Det går inte att missta sig på deras kärlek och tacksamhet över sin entusiasmerande körledare, som nu har drivit Gränslösa röster i hela tio år. Medlemmar har kommit och gått under åren, av olika skäl, men det har hela tiden funnits en kärntrupp av svenskar som är kvar.

Hur började det?

– Efter 2015, när många syrier kom till Sverige, ville privatpersonerna Isabella Enbågen och Dahlia Rezai starta en kör för integration. De frågade om jag ville bli körledare och jag sa ja, för jag tyckte det var ett fantastiskt initiativ. Körsång är gemenskap och nyanlända vill komma in i samhället och lära känna svenskar. Så startade Gränslösa röster, säger Cecilia och berättar att de rekryterade sång- och musikintresserade via olika kanaler och organisationer.

En mix av flera kulturer

Det första året sökte 1000 personer till kören, både svenskar och nyanlända.

– Alla nyanlända var välkomna, oavsett tidigare erfarenhet och vana. Däremot ställde vi högre krav på de svenska medlemmarna, eftersom de utgör stommen. Körsången är den röda tråden som binder oss samman, men det viktigaste är gemenskapen och sammanhanget, säger Cecilia.

I början kom asylsökande perser, turkar, syrier och andra med arabiskt ursprung. Senare kom afghaner och ukrainare. I dag är även fjärran länder som Australien och Kina representerade, liksom våra grannländer.

– Vi brukar vara mellan 30 och 50 personer i kören, varav cirka hälften är svenskar. Det är en bra mix. Svenskarna behövs för att visa vägen och stötta. Körsång är ju stort i Sverige, vilket det inte är i alla länder, säger Cecilia.

Hon understryker vikten av att låta alla få dela med sig av sina sångtraditioner; här sjunger man inte bara svenskt utan också sånger från andra kulturer. På så vis sker ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter och kunskap som berikar. Texterna översätts alltid till svenska så att alla ska förstå.

– Det gör att de nyanlända introduceras till vårt språk på ett lustfyllt sätt. Några länder har en körtradition som liknar vår, exempelvis Ukraina. Det gör det förstås lättare att hitta noter till deras sånger, säger Cecilia som är själaglad över att hon gick med i Gränslösa röster.

Körsatsningen har visat sig vara ett lyckokast.

– Här spelar det ingen roll varifrån man kommer, det är musiken och glädjen som förenar oss och att vi bygger något tillsammans. Många har hittat nya vänner som man umgås med även i andra sammanhang, fortsätter Cecilia och berättar glatt att kören bland annat fått vara med på Mello och på ett riksdagsmöte.

– Vi är stolta och tacksamma över de möjligheter vi fått och att vi i vissa fall också fått betalt för våra framträdanden. Det ger oss utrymme att växa. Som nu när vi jobbar med temat barn, och med stöd från Stockholm Stad sätter upp föreställningen ”Älskade barn”, som innehåller både sång och tal. Det känns fint och viktigt att kunna dela våra barndomsminnen med varandra.

Kören är som en extrafamilj

Vid fikabordet går födelsedagstårtan åt i ett nafs och efter presentutdelningen slår sig körmedlemmarna ner där det finns plats för att äta och småprata med varandra.

Irakiska Mona är en av dem som varit med i kören sedan starten 2016. Hon älskar att komma hit och lever upp varje gång.

– Jag gick bara hemma när jag kom till Sverige och kände ett behov av att komma ut och få miljöombyte. Jag ville lära känna svenskar och lära mig språket. Så när jag hörde talas om Gränslösa röster gick jag med och jag har verkligen hittat mig själv här. När jag är här glömmer jag alla bekymmer!

Anne-Marie Möller har också varit med sedan starten och känner att kören har blivit som en extrafamilj.

– Jag har fått många nya vänner från världens alla hörn genom åren. Men här hänger vi inte upp oss på ursprung utan det som förenar oss är musiken och nyfikenheten på varandra som människor. Alla är här på lika villkor, säger hon.

Hon bedömer att ungefär en tredjedel av gänget som är på plats har varit med från början. Resten har tillkommit i olika omgångar genom åren och mixen är perfekt, tycker hon.

– Det finns ett stort hjärta i den här kören och en jättebra stämning. Och så har vi en fantastisk pedagog i Cecilia också!

– Ja, jag kan bara hålla med, inflikar Anne Warren och nickar.

Hon kommer ursprungligen från Australien och sjöng i kör ”down under” också. Så när hon flyttade till Sverige för kärleken på 80-talet kände hon att hon ville fortsätta att sjunga i kör. Inte minst för att det är ett utmärkt sätt att lära känna nya människor och språket.

– Jag sökte till olika körer och var med i två innan jag till slut hittade hit. Jag kände direkt att det här passar mig, här vill jag vara. Stämningen är varm och inkluderande och det är roligt att få sjunga på olika språk.