Dna-test gav Susan Tuvebäck en efterlängtad syster

Susans högsta dröm när hon växte upp var en syster. Hon hade två bröder visserligen, men en syster att dela livet med hade varit något speciellt. Innan hon flyttade till Sverige var hemma USA där hon växt upp och hon hade aldrig en tanke på att hon skulle bli en kärleksutvandrare.

– Men jag var tidigt intresserad av andra kulturer och länder. Ville lära känna nya människor, säger Susan Tuvebäck.

Ett sätt som hon snabbt anammade var att söka online på internet redan 1997 när hon var 31 år. Långt före Facebook och Tinder var det enklare chattprogram som användes, men det gick lika bra det också. Hon fick många nya vänner och en av dessa var hennes blivande man Göran Tuvebäck som precis som hon själv var intresserad av datorer.

– Jag lade märke till de lite annorlunda bokstäverna å, ä och ö och blev nyfiken. Sedan spelade vi Backgammon och andra spel tillsammans – det var roligt tills han slog mig. Vi pratade mycket, berättar Susan och skrattar.

Det visade sig att de hade en hel del gemensamt och något år senare träffades de för första gången när Göran åkte till USA.

– Vi klickade rejält direkt.

Det innebar att de började pendla till varandra och till slut flyttade Susan till Sverige för kärleken.

– Han hade två små barn sedan tidigare så det var lättare för mig att flytta.

Från Atlanta till Boden

Susan lämnade ett minst sagt hett Atlanta för ett Boden mitt i smällkalla vintern. Senare flyttade de vidare till Göteborg och hon lärde sig svenska snabbt.

– Det var tufft med hemlängtan i början, men jag fick hjälp av att gå med i en amerikansk kvinnoförening. Sedan åkte vi på semester till USA varje år de första tio åren, berättar Susan.

Sedan tidigare var hon intresserad av släktforskning, men inte haft någon riktig drivkraft eller tid att själv forska särskilt mycket. Hennes mamma var från Kanada, hennes pappa amerikan. Det var inget märkvärdigt med hennes bakgrund vad hon visste.

– Men Göran skojade ofta med mig och sa att jag inte alls var lik mina bröder så jag borde kanske kolla upp mitt dna. Vem vet – kanske hade jag en rik farbror någonstans.

Eftersom det började bli populärt, enkelt och ganska omtalat att testa sitt dna var steget inte speciellt stort.

– Man är ju nyfiken och proceduren är helt okomplicerad. Men jag förväntade mig mer en bekräftelse på att allt var som det verkade, inget mer. Mina föräldrar var döda sedan långt tillbaka och jag kunde inte fråga dem något, säger Susan.

Se också: 6 kändisar med okända tvillingar

Efter reklamen: 6 kändisar med okända tvillingar

Dessutom var de skilda och hon växte upp med sin pappa, och med en styvmamma som hon inte hade någon bra relation med.

Fick ett infall

Sommaren 2018 fick Susan ett infall en dag, skickade efter dna-testet från Ancestry, spottade i plaströret och skickade tillbaka. I augusti kom svaret och Susan kunde logga in på hemsidan för att se vilka hon delade dna med utav dem som registrerat sig på sajten.

– Det fanns inga överraskningar. Mest gemensamt hade jag med en äldre kvinna – min farmors syster. Min pappa var verkligen min pappa, även om mina bröder såg lite annorlunda ut än jag. Det fanns en del franska namn i Kanada på mammas sida.

Men Susan visste också att ju fler som testar sig desto fler träffar skulle det bli, så därför höll hon ett öga på sajten för att se om det blev några uppdateringar.

Och plötsligt hände det något. Den 9 september 2018 var en söndag och också valdag i Sverige. Hon loggade in och där fanns en ny person som hon delade dna med.

En person hon aldrig hört talas om.

– Vi hade mer än 25 procent samma dna så jag förstod ganska snart att vi måste vara halvsyskon. Det var en chock. Vad var det här, tänkte jag.

Till slut vågade hon sig på att mejla och googlade också för att få veta mer.

– Jag hittade en bild och såg våra likheter direkt. Samtidigt visste jag inte vad hon visste för hennes släktträd kunde inte stämma. Ville hon ha kontakt? Det visste jag inte, säger Susan.

Adoptivföräldrarna döda

Men det ville Michele Klawitter som visade sig vara två och ett halvt år år äldre, och bosatt i Minneapolis i USA.

– Michele visste att hon var adopterad. När hennes båda adoptivföräldrar avlidit blev hon intresserad av sitt ursprung och sökte sig till Ancestry. Hon växte också upp med två bröder, så nu har vi båda fått en syster. Helt fantastiskt.

Susan hade många tankar surrande i huvudet inför första kontakten. Hon hade inte haft en aning om att hennes pappa hade ett barn innan hon själv kom till, och som det verkar har troligtvis han inte vetat om det heller.

relationerBröderna Mikael och Mikael fann varandra i tonåren: Vilken lycka!

– Han var bara 17 år och skulle precis in i det militära när han skulle ha träffat Micheles 16-åriga mamma. Men jag vet inte om han visste eller inte.

För Michele var det annorlunda. Hon visste att det någonstans fanns en biologisk pappa och mamma, men det hade varit en stängd adoption så hon kunde inte få veta.

– Jag letade reda på så mycket som möjligt om Michele innan jag tog kontakt. Visste inte om hon tyckte att det var en bra nyhet eller dålig. Jag ville vara försiktig och skrev ganska kort första gången. Det visade sig att hon haft samma tankar om mig som jag om henne.

Glad och överraskad

Som tur var visade sig Michele bli oerhört glad, även om hon var överraskad att få en syster sent i livet.

– Hon visste inget, jag visste inget. Men vi var båda nyfikna på varandra. Jag skrev att jag fanns här om hon ville ha kontakt och det ville hon.

Den stängda adoptionen gjorde de flesta handlingar dolda, men hon visste att hon fötts i Virginia och att det fanns returrätt på henne när hon adopterats bara sju dagar gammal.

– Det var spännande att få veta mer om varandra och vi märkte också att vi var väldigt lika, säger Susan.

Hon och Michele började skriva till varandra nästan varje dag. Två livshistorier knöts samman.

– Vi chattade och gick sen över till Skype. Vi pratade med varandra flera timmar varje lördag på en speciell tid och det vanligaste vi sa var väl ”me too”, jag också. Vi är verkligen så lika.

Varken Susan eller Michele hade egna barn, däremot hade bägge fått två barn på köpet genom sina makar. Deras män gillad båda jakt. Båda var högskoleutbildade med mycket ansvar på jobbet. De hade hundar båda två och det var bara en del av allt som sammanföll.

– Vi var väldigt lika som barn också märkte vi när vi jämförde bilder.

Ingen tid att förlora

Nu när Susan äntligen fått sin efterlängtade syster fanns det ingen tid att förlora och bara några månader senare satt hon och Göran på flyget till Michele och henne man Kyale i Minneapolis.

För Michele var det extra känslosamt för det skulle bli första gången hon träffade en biologisk släkting.

– Hon hade aldrig känt sig bortstött och hon hade varit lycklig i sitt liv, men det var ändå speciellt.

När de till slut såg varandra på flygplatsen blev det med mycket glädje, men också tårar.

– Vi kramades länge och det var starka känslor.

Redan året efter, sommaren 2019, träffades de igen – och då var det Michele som kom på besök.

– Hennes man Kyal hade aldrig varit utanför USA så det var verkligen annorlunda för honom också.

Det som varit en bonus i sammanhanget är att Göran och Micheles man Kyal också funnit varandra. Men ett gemensamt jaktintresse och fruar som är som tvillingar i sättet har det funnits mycket att både prata om och relatera till.

– Det är så roligt att det blivit så.

Michele och Kyal har fått uppleva den svenska naturen, se röda stugor och uppleva allt från turistsightseeing med skaldjurskryssning till vanlig vardag.

– Vi har haft mycket roligt. Michele gillar framförallt att fika – det är hennes favoritord.

Idag har de tät kontakt, skickar bilder och pratar. Egentligen var det meningen att Michele och Kyal skulle komma till jaktsäsongen 2020, men corona satte stopp för det.

– Helst skulle vi vilja ses varje år om det går, men vi får se. Vi har familjer, hundar och jobb som också ska fungera. Nu satsar vi på hösten 2021.

Skapar nya minnen

Susan och hennes syster har ju inga barndomsminnen, utan de får skapa egna nya minnen istället.

– Jag tycker hemskt mycket om henne och hon säger att hon älskar mig så som man gör i USA. Det är mer än att vi är släkt. Vi gillar varandra som personer, tror jag.

Susan är överlycklig över att äntligen ha en syster. Men det är Göran som tar åt sig åtminstone en del av äran.

– Han tycker att det är hans förtjänst som fick mig att skicka iväg dna, skrattar Susan och konstaterar att det inte spelar någon roll.

– Jag är bara glad över att få ha varit med om det här, även om det inte blev någon rik farbror.