Dottern tog sitt liv – nu vill Isabell hjälpa andra: ”Nicole ska inte ha dött förgäves”

Porträtt av Isabell som berättar om dotterns självmord och kampen för att hjälpa andra.
När besöket var över och Isabell Tomlinson lämnade den rättspsykiatriska avdelningen var hon säker på att hon skulle träffa sin dotter Nicole igen nästkommande vecka. Men så blev det inte. Några dagar senare, den 1 juni 2017, tog Nicole sitt liv.

Klockan fem över tre på morgonen bankade det på ytterdörren. Utanför stod två poliser, det kunde Isabell Tomlinson se genom fönsterrutan.

– Det första jag tänkte var att det kanske varit inbrott någonstans och att de skulle fråga om jag sett något, förklarar Isabell.

– Jag öppnade dörren, men de sa ingenting, de bara stod där. Till slut frågade de om de fick komma in, och om jag var Nicoles mamma.

Isabell gör en kort paus. Ögonen blänker till. Hon torkar en tår och konstaterar därefter:

– Det är lika hemskt varje gång, att berätta det här… Men de sa ”vi har kommit för att informera om att Nicole är avliden, hon avled fem över tolv”. Då säckade jag ihop. Det var den värsta natten i mitt liv.

Jag har tre barn, det säger jag fortfarande

I vardagsrummet i huset i Rångedala utanför Borås trängs foton av Nicole och hennes två yngre bröder Richard och Emil.

– Jag har tre barn, det säger jag fortfarande, säger Isabell med ett svagt leende.

I oktober i år skulle Nicole ha fyllt 25 år. Isabell lutar sig tillbaka i soffan och berättar sedan att poliserna som kom hem den där juninatten 2017 var otroligt snälla och fina.

– De hette Robert och Robert, säger hon och ler återigen svagt. De hade inte bråttom. Jag bad dem berätta för Nicoles lillebror Emil som också var hemma, och det gjorde de.

Bild av minnestext och bild på Nicole.
Nicole blev bara 22 år. Isabell är troende och tänker att hon nu är hos Gud. ”Det ger mig trygghet och kraft. Och Nicole skickar hjärtan till mig i olika former. En del kanske tycker att man ser det man vill se, men jag tar till mig sådant – det värmer mitt hjärta. Bland annat kissade Nicoles katt ett hjärta i kattlådan.” Foto: Emelie Asplund

När poliserna lämnat ringde Isabell till den rättspsykiatriska avdelning där Nicole vid tillfället var inlagd. En sköterska förklarade att Nicole tagit sitt liv.

– Jag tror inte att Nicole tänkte att hon skulle dö, säger Isabell dröjande. Hon ville bara komma därifrån.

Började må dålig på högstadiet

När Nicole var barn bodde familjen, som även består av pappa Mark, i Malaysia på grund av Marks arbete. Både Nicole och hennes bröder föddes där.

Mammorna som förlorat sina barn stöttar varandra

– Det var en fin tid, säger Isabell. Vi bodde i en liten fiskarby vid havet. Det var nog den bästa tiden i mitt och familjens liv. Nicole var lycklig…

Efter fem år i Malaysia flyttade familjen till Filippinerna – även där blev de kvar i fem år. Men när Nicole gick i fjärde klass fick pappa Mark arbete i Spanien. Isabell och barnen bosatte sig då i Sverige medan Mark pendlade.

– Det var lite jobbigt, fortsätter Isabell.

– Vi levde inte som en familj längre. Men barnen trivdes i skolan, de tyckte att det var exotiskt att komma hit till Sverige. Vi försökte göra det bästa av situationen.

Isabell sitter i en soffa och bläddrar i ett fotoalbum med bilder på dottern som tog sitt liv.
Det är viktigt för Isabell Tomlinson att se tillbaka och minnas alla ljusa stunder. För att bearbeta dotterns död har hon valt att engagera sig i frågor kring psykisk ohälsa, och bland annat träffat socialminister Lena Hallengren. ”Hon fick en tavla jag målat, som påminnelse om att kämpa för dem som lider av psykisk ohälsa”. Foto: Emelie Asplund

Mellan sexan och sjuan började dock Nicole må dåligt, hon sa att hon kände sig konstig.

– Jag tänkte ”det är nog inget allvarligt, det har säkert att göra med att hon kommit i puberteten”, säger Isabell.

Men Nicole mådde allt sämre. Hon förändrades och blev viljelös och passiv.

Använde cannabis för att lindra ”surret”

För att inte höra surret spelade hon hög musik

– Trots otaliga vårdkontakter fick hon ingen lindring i sitt mående. Hon sa ”jag blir bara konstigare i huvudet, det surrar, det går inte att stänga av”. För att inte höra surret spelade hon hög musik. Hon slutade med sina fritidsintressen, men mellan varven var hon ändå glad.

Nicole klarade, det dåliga måendet till trots, av högstadiet och hon kom in på det program på gymnasiet som hon önskat. Men det var även kring den tiden det började gå utför på riktigt. Isabell beskriver hur Nicole kom i kontakt med andra som också mådde dåligt och att hon började röka cannabis.

Bild ur ett fotoalbum där Nicole skrattar och är omgiven av sin familj.
Nicole som barn. Hon skrattar, omgiven av mamma, mormor och de yngre bröderna. En sida i fotoalbumet – och en av många lyckliga stunder. Foto: Emelie Asplund

– Hon berättade att hon använde det då och då för att dämpa surret i huvudet.

Isabell rätar på sig och konstaterar sedan att mycket blev galet, hon upplevde det som att Nicole hamnat i en ond spiral. Hon stängdes av från skolan efter ett drogtest och till slut blev hon inlagd på barnpsykiatrisk avdelning.

– Hon bollades hit och dit, utan att få hjälp. En period var hon på ett öppet behandlingshem, men det blev inte bättre där heller. En dag rymde hon. Det hände en massa hemska saker och hon träffade folk hon aldrig borde ha träffat, farliga människor.

Isabell minns hur hon många gånger åkt runt och letat efter Nicole – för att ibland hitta henne, ibland inte.

– Det blev också flera turer till psykakuten. Men man tappar förtroendet lite... En gång släppte de ut henne klockan två på natten utan att kontakta mig.

Började höra röster

Samtidigt kände både Nicole och Isabell till och från hopp. När det togs ett LVM-beslut (Lagen om vård av missbrukare) tyckte även Nicole att det kändes bra, som Isabell minns det.

– Vi tänkte hela tiden ”på nästa ställe, där måste det väl göras någon slags utredning”. Men när man bor på de här hemmen träffar man också andra i samma sits, och det är inte alltid så lyckat. Det är fina människor men de har sin sjukdomsproblematik och det underlättar inte. Det är en helt annan värld som vi aldrig hade varit i kontakt med innan.

Marleéne fick ett mardrömssamtal: Din son är död

Så småningom började Nicole även höra röster, hon uppvisade psykotiska symtom.

– Då kände jag ”nu är det riktigt illa med henne”. Men hon var här hemma i perioder och vi kämpade på. ”Vad kan jag få för hjälp? Kan jag inte få elchocker eller vad som helst?”, sådant kunde hon säga som en normal människa, för att i nästa stund falla ihop... ”Jag orkar inte mer, stäng av”.

I början av 2016 väntade en rättegång gällande våldsamt motstånd. I samband med det gjordes en rättspsykiatrisk undersökning. Det konstaterades att Nicole var psykiskt sjuk och hon dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård.

– Vi alla var nöjda med det, Nicole också. Det hade varit väldigt plågsamt för hela familjen. Nicole hade gjort galna grejer här hemma. Vi förstod ju att hon var sjuk men pojkarna undrade ”vad är det med Nicole?”. Hon som varit så gullig och snäll…

Fann ro i att måla

Det blev dock inte så som man hoppats på. Enligt Isabell fick Nicole inte den psykologhjälp och behandling hon sett fram emot.

– Det var ett fint ställe, och för första gången på flera år kunde jag slappna av lite. Nicole fick måla och vara på gymmet, men det kändes mest som förvaring. Hon fick ingen behandling, förutom medicin. Det var frustrerande för Nicole, mig och familjen.

När Nicole kom hem vid jul, vid årsskiftet 2016–2017, upplevde Isabell trots allt det som att Nicole mådde bättre. Hon drömde om att åka tillbaka till Malaysia och hon fann ro i att måla. Men så drabbades Nicole av en psykos, som blev långvarig. När hon pratade i telefon med Isabell kunde hon plötsligt börja skratta, hon hörde röster som sa att hon skulle lägga på luren. Det fanns en god och en ond röst.

Isabell, vars dotter Nicole tog livet av sig, visar upp tavlor som hon och dottern målat.
I källaren trängs tavlorna som Isabell och Nicole målat. Ängeln målade Nicole när hon var inlagd på rättspsyk. Isabell målar ofta hjärtan. Foto: Emelie Asplund

– Jag kände att hon tappade det mer och mer, även fast hon sa ”det är okej mamma, jag har koll, jag ska inte göra något dumt, jag vet vad som är rätt och fel”, säger Isabell dröjande.

– Samtidigt blev hon mer och mer förtvivlad. Hon grät när hon ringde ”ta mig härifrån – det är fruktansvärt både här och i mitt huvud”. Men jag kunde ju inte. Vi fick inte ta hem henne och om vi hade fått det så hade hon kanske inte mått bra här heller.

Jag är säker på att vi bägge två var övertygade om att vi skulle ses igen

Isabell minns sista gången hon besökte Nicole. Hon förklarar att det, vid tillfällena då de sågs, även fanns glädje och skratt. När de kramades hejdå sa Nicole ”Jag älskar dig, mamma”.

– Jag är säker på att vi bägge två var övertygade om att vi skulle ses igen veckan därpå, säger Isabell.

Minns lyckliga stunder

Hon lyfter upp ett fotoalbum från vardagsrumsbordet och bläddrar fram en sida med fotografier av Nicole som barn. Nicole skrattar – bredvid henne sitter mamma, mormor och de yngre bröderna.

Bild av Nicole med information om minnesfonden som mamma Isabell har skapat.
Isabell Tomlinson har startat en minnesfond för att hedra dottern. Foto: Privat

– Jag har säkert 100 timmar film också, från när barnen var små. En vän har hjälpt mig samla alla filmer på en hårddisk. Jag är så tacksam över det. Det är fantastiskt fint att ha. Jag har både gråtit och skrattat när jag tittat. Tänk att Nicole fick ha ett så fint liv i alla fall… Inte hela vägen – men allt som var bra var riktigt bra. Jag visste att hon varit lycklig, men jag fick det bekräftat när jag tittade på filmerna.

För att hantera sorgen skriver och målar Isabell. I källaren trängs hennes och Nicoles tavlor. När vi kommer ned för trappan ser vi Nicoles katt Elsa liggande på en soffa.

– När Nicole mådde dåligt gjorde Elsa det också, berättar Isabell. Hon sprang ut och in. Men hon har även varit ett stöd. Hon har lagt sig på bröstet på både mig och Nicole när vi varit ledsna.

Startade minnesfond

Isabell tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

– Det är så tragiskt allt... att det skulle behöva sluta så här. Men så blev det. Jag försökte stötta Nicole – ”lyssna inte på rösterna” – och jag vet att jag gjorde det. Vi hade en fin relation. Jag fanns där hela tiden och hon visste att hon kunde lita på mig, det känns gott nu efteråt. Men jag kunde inte rädda henne.

Familjen förenas i sorgen efter mammans självmord

Något som även hjälpt Isabell i sorgen är arbetet med den minnesfond hon startat för att hedra Nicole.

– Jag vill inte att Nicole ska ha dött förgäves. Genom fonden vill jag hjälpa andra som kämpar och som slussas hit och dit. Jag har lite olika idéer, men kanske någon form av stödperson till människor som lider av psykisk ohälsa.

Efter ytterligare en kort paus säger Isabell:

– I dag när jag tänker på Nicole så tänker jag på alla goa minnen. En fruktansvärd sorg och saknad tynger mig hela tiden, men jag försöker leva och uppskatta livet och mina pojkar. Livet är en gåva man ska ta hand om, och jag vill göra det – även om det är svårt ibland. Det kommer dippar men det går att skratta och vara glad.

Mer inspirerande innehåll från allas.se: