Ebbas pappa dog i en källarbrand – nu vill hon veta vad som hände
– Jag ser det som en form av upprättelse att han uppmärksammas. Jag tycker inte det ska få gå till på detta viset. Jag hade ändå blivit annorlunda bemött om jag varit dotter till polis, läkare, någon mer respekterad.
Ebba Lundström växte upp i Ängelholm i nordvästra Skåne. Hennes pappa Kenneth, eller Kecke för kompisarna, tog med barnen på skjutbana eller med till förrådet där han skötte sitt företag. Det som han hade vid sidan av det vanliga jobbet som arrestvakt vid polisen i Helsingborg.
– Han sålde fiskeutrustning, gjöt egna fiskedrag och så, berättar dottern Ebba.
Missbruket eskalerade
På bordet framför henne i villan i Munka-Ljungby ligger bilderna på henne och pappa. En där pappa sitter bakom dottern i en sorts snurrbåt på ett lekland. Kenneth kisar mot kameran i solen och håller en skyddande arm om Ebba i tofsar med röda band. På en senare bild har Ebba blivit stor och tittar in i kameran med sin pappa. Kenneths panna skuggas av kepsen. Ebba ler. De är lika över ögonen. Det syns inte att pappan från snurrbåten blivit en annan.
Ebba minns att något hände med honom när hon gick i lågstadiet. Utåt sett hade familjen det bra med sammanhållning och ett nytt hus. Kenneth var en busig pappa med barnasinnet kvar. En sån som kunde sjunga tramsiga sånger och som orkade leka. Men livet gick inte sin gilla gång.
– Pappa drabbades av diskbråck när han var i 25-årsåldern. Han hade mycket besvär av det och fick tramadol utskrivet vilket senare ledde till missbruk. Det eskalerade när jag gick i första eller andra klass. Då hade han börjat blanda tabletter och alkohol.
Det var inte många dagar han var nykter när jag kom hem från skolan
Rånade systembolaget
Kenneth blev av med jobbet och föll ner i en djup depression.
– Vi hade haft det ganska bra ställt. Men när han blev av med jobbet kände han väl att han inte kunde ta hand om familjen. Det var inte många dagar han var nykter när jag kom hem från skolan, säger Ebba och berättar hur hon som nioåring hittade pappa med ett blödande sår på altanen. Hon fick ropa på grannarna efter hjälp.
Visst hade Kenneth kunnat ta en öl tidigare men han skulle inte ha låtit det gå ut över familjen. Nu var det annorlunda. Men det var inte så att hans eller familjens bekymmer var allmänt kända. Åtminstone inte förrän han rånade systembolaget i Ängelholm. Han, en före detta polisanställd, hade blivit kriminell.
– Det gjorde han i ren desperation, sa han sen. Det var som ett rop på hjälp. Men de som blev utsatta för rånet blev så klart jätterädda, säger Ebba som vägrade tro att hennes pappa hade begått rånet först.
Till slut tvingades hon inse sanningen.
Reportrar knackade på och ville ha kommentarer från familjen. När Kenneth fängslades visste hela bygden om vad som hade hänt och vem som hade gjort det.
”Han var mån om mig”
När Kenneth muckade från fängelset hade han fått kompisar därinne. Kriminella kontakter. Äktenskapet med Ebbas mamma tog slut men Kenneth träffade fortfarande sin dotter med jämna mellanrum.
Jag tyckte synd om honom, tänkte att har han inte mig så har han ingenting,
– Då bodde han här i Munka Ljungby i en lägenhet. Jag minns att han köpte glutenfritt till mig, han var mån om att jag skulle trivas. Jag tyckte synd om honom, tänkte att har han inte mig så har han ingenting, säger Ebba som kommer på sig själv med att hon urskuldar sin far i efterhand.
Hon inser att han gjorde många fel men de felen är hans. Samtidigt försökte Kenneth se till att hålla sina världar åtskilda. Åtminstone de kriminella kontakterna och dottern.
Men det blev för mycket spring och sena nätter i lägenheten. Snart klagade grannarna och Kenneth blev vräkt. Nu var han hemlös och fick sova där han kunde. Missbruket hade eskalerat och amfetaminet tagit över. Pappan hade blivit magrare och Ebba träffade honom helst i påverkat tillstånd. Om Kenneth var påtänd var han nästan normal.
Diagnostiserades med ADHD
Ebba berättar att han diagnosticerades med ADHD i vuxen ålder. Det var kanske därför amfetaminet hade en lugnande effekt på honom.
Men Kenneth orkade liksom inte resa sig ur missbruket och bryta den nedåtgående spiralen.
– Samtidigt levde han väl som alla missbrukare i förnekelse. Han ville verkligen vara en bra pappa, det märkte man ju, säger Ebba.
Som barn till en missbrukare och hemlös fick hon vänja sig vid oron över att inte veta var han höll hus eller hur det var med honom. Men det hände att hon övernattade hos sin pappa. Bland annat i ett av de källarförråd han hade tillgång till. Då bäddade hon på pallar.
I skolan kunde hon känna en massa olika känslor. Hon kunde vara förbannad på alla andra från kärnfamiljerna i villamyset.
– Jag kände aldrig att jag var som dom andra. Jag hade mycket ilska inom mig som jag inte kunde ta ut mot pappa eller hemma. Jag var pissjobbig i skolan.
Samtidigt bestämde hon sig tidigt för att inte skämmas för sin pappa.
När jag var lite yngre så kunde jag ju skämmas och sedan kände jag skam för att jag skämdes. Det finns en otrolig skuld i det
– När jag var lite yngre så kunde jag ju skämmas och sedan kände jag skam för att jag skämdes. Det finns en otrolig skuld i det, säger Ebba.
– Men jag kan ju inte skämmas för något jag själv inte gjort.
Intervjuade pappan om hemlöshet
Under projektarbetet i gymnasiet skrev Ebba om hemlöshet. En av de intervjuerna gjorde hon med sin pappa. Och Kenneth var väldigt stolt när hon tog studenten. Han stod och vinkade längs kortegevägen när hennes klass kom åkande på studentflaket. Men han var inte välkommen på mottagningen efteråt. Det var inte Ebbas beslut.
– Det var jättejobbigt. Jag märkte ju hur gärna han ville komma. Han var jättestolt över mig, peppade mig hela tiden. Berättade att jag var kreativ och intelligent.
Far och dotter höll kontakten även om det blev svårare med tiden. Kenneth bytte nummer hela tiden och uppträdde stressat. Han drabbades av psykoser och kände sig förföljd.
Han var så himla rädd, där mot slutet. Paranoid
– Han var så himla rädd, där mot slutet. Paranoid. Han sa att ”händer det mig nåt ska du veta att jag aldrig skulle ta livet av mig”.
Hittades död efter en källarbrand
I november 2010 var Ebba 19 år. Då ringde hennes farmor och berättade att Kenneth var död. Han hade hittats i ett källarförråd han hade tillgång till i samband med en brand.
I de rapporter och PM som Ebba begärt ut om händelsen låter det som en tragisk men enkelt förklarad händelse. Under kvällen finns det flera vittnesuppgifter som talar om röklukt från källaren men det är först fem på morgonen som lukten är så påtaglig att någon slår larm.
Brandkåren kallas dit och lokaliserar branden till det stängda källarförrådet.
”då insatsen övergick i eftersläckning samt fortsatt lämpning av lösöret, påträffades en person omkommen i detta förråd”, skriver räddningstjänsten i sitt sakkunnighetsutlåtande
Den avlidne identifieras av polis 10.15. Det är Ebbas pappa, Kenneth ”Kecke” Lundström.
”med tanke på keckes status de senaste veckorna befarade polis på plats att han kunde finnas kvar i förrådet”, skriver polisen i sitt PM.
Alla rapporter och PM ligger framför henne. Några med hemska bilder från utredningen. Bilder på förrådet och hennes far.
Allting ska ner i kuvertet som är ställt till Leif GW Persson. Ebba hoppas att polisprofessorn ska ta sig an fallet.
För själva utredningen är nedlagd sedan länge. Den lades ner redan i januari 2011 utan misstanke om brott. Ebba berättar att beskedet hon fick från polisen var rakt och enkelt.
De menade att så blir det när man lever det livet han levde. Att han förmodligen varit full och somnat med en cigarett
– De menade att så blir det när man lever det livet han levde. Att han förmodligen varit full och somnat med en cigarett.
Hoppas att Leif GW ska titta på fallet
Vid den rättsmedicinska undersökningen konstaterar man att Kenneth haft en hög halt av metamfetamin i kroppen. "Fynden talar för att dödsorsaken var en samverkan mellan koloxidförgiftning och metamfetaminet".
Just den enkla slutsatsen har Ebba aldrig lyckats få ihop. Det stämmer inte med utredningen, menar hon.
För hans dotter är det uppenbart att Kenneths liv också blev avgörande i hur mycket krut som lades på att utreda hans död. Den siste person som träffade Kenneth förhördes i en kvart över telefon. Kenneths telefon, som låg i källaren, överlämnades till hans mamma redan dagen efter branden utan att tömmas.
Ebba menar att det finns en rad punkter och vittnesmål som komplicerar bilden. Det är vittnesmål som placerar flera personer vid källarförrådet vid brandkvällen. Röster som hörts genom väggen till solariet intill och sättet som pappan låg på när han hittades. Märken på hans hals.
I brevet till GW har hon noggrant spaltat upp sina invändningar. Här berättar hon bland annat att pappan tagit emot ett parti amfetamin värt 250 000 kronor vid tiden för branden.
Knark som aldrig anträffats.
Hennes egen teori är att någon eller några ”hjälpt” Kenneth med knarket och tänt på.
–Jag tror att han har blivit lurad men jag har ju inga bevis, säger Ebba.
Vill att pappan ska få upprättelse
Hon har blivit van vid att svara på frågan om varför hon fortsätter att gräva i detta.
–Jag får ofta försvara att jag vill fortsätta med detta. Men jag mår inte sämre av det, snarare tvärtom. Man kan inte riva upp ett sår som redan är öppet.
–Jag är en glad och lycklig person också.
Mycket handlar om upprättelse för pappan. Jo, han var missbrukare och kriminell men han var också pappan som ville att hon skulle ha det bra och brände cd-skivor med ”deras” låtar på. För henne var Kenneth Lundström en varm och intelligent person. Lite av en konstnärssjäl.
Oavsett vilket så förtjänade hans död en grundligare utredning än vad som gjordes, enligt dottern.
Kenneth fick aldrig träffa barnbarnet Saga, 4, men hennes morfar lever i minnet. Och om de träffar på en hemlös på stan går de inga omvägar. De går fram och pratar, kanske skänker en slant eller något att äta.
– Jag vet hur folk kan vara. Jag har sett blickarna och hur folk drar undan barnen när de ser en hemlös på gatan. Jag har fått de blickarna själv. Saga har inga som helst fördomar mot något, säger Ebba.