Allas.se och Året runts krönikör Lisbeth Lundahl och hennes Hjälte går på Skansen och rättar till en orättfärdighet från 1964.
5 godissorter vi minns från förr
Jag vet inte hur ofta parisarna åker upp i Eiffeltornet eller New York-borna besöker Frihetsgudinnan, men jag har märkt att man lätt blir blasé inför sina egna sevärdheter. Jag bodde i åratal i Stockholm utan att masa mig iväg varken till Slottet eller Vasamuseet, för dit kunde man gå när som helst. Alltså blev det aldrig av.
Så när min vän Hjälten och jag var i huvudstaden nyligen, bestämde vi oss för att uppleva dess mest självklara turistattraktion, Skansen. Där var det gott om utländska besökare som givetvis hade fattat det direkt. Hjältens främsta mål var att köpa spunnet socker. Senast han var på Skansen – vilket var 1964 – hade hans annars så medgörliga moder sagt nej. Nu skulle denna svåra motgång rättas till.
– Jag minns att det fanns en rad små bodar där de sålde sockervadd, sa han.
Bodarna fanns kvar, visade det sig. Och minsann, sockerspinnaren var igång. Man kan lita på Skansen när det gäller att inte förändra saker i tid och otid. Med det fluffiga godiset i högsta hugg tog vi en sväng bland djuren.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Som så ofta i djurparker stod klungor av förväntansfulla besökare och stirrade in i dungar utan att se en skymt av minsta järv eller lo. Det är ändå okej, för det betyder att djuren har någorlunda med plats och kan dra sig undan när de tröttnar på att titta på människor. Till sist såg vi dock rumpan på en visent, och lärde oss skilja en stillasittande lappuggla från en gråsten. Och plötsligt dök en björn upp bara någon meter ifrån oss, på andra sidan en tjock glasvägg.
– Madonna, utropade en italienare när bjässen lojt kom lufsande, och de asiatiska besökarna höjde sina kameror.
Finns mer än Skansen
För oss som älskar gamla hus är Skansen ett eldorado. Hjälten, 192 cm lång, tog sig med möda in i ett torp vars dörröppning var typ 50 cm lägre – och höll sedan på att inte komma ut igen. Jag, med mina 159 cm, hade haft det lättare i Fattigsverige.
Vi enades om att Artur Hazelius, skaparen av världens äldsta friluftsmuseum, var en framsynt man. Museimänniskor har den viktiga rollen att rädda det som vi andra just har tröttnat på och tycker är fult, omodernt eller pinsamt, eftersom det visar hur påvert det nyss var.
Artur ansåg att man förstår sig själv bättre om man lär känna sin kulturhistoria, och på Skansen-berget i Stockholm finns den i koncentrat. Men om man tänker efter så har ju var och varannan by i Sverige en hem-bygdsgård eller ett charmigt museum över hantverk, småindustri, maskiner, jordbruk eller blandade gamla prylar.
Så det gäller att inte förbise sin lokala sevärdhet. Kanske är den inte Versailles direkt, utan bara en torvtäckt ryggåsstuga. Men den kanske är öppen någon gång om året och det kan finnas våfflor och ponnyridning (om än mera sällan sådan extravagans som spunnet socker). Så nu ska jag se till att utforska mitt närodlade kulturarv. Och skänka en uppskattade tanke åt dem som sköter det!
