Susannes familj hotades på grund av hennes jobb – flydde till Thailand

Susanne Bohlin på en båt i Thailand – dit hon flydde efter hoten i Sverige.

Foto: Privat
Hon var erfaren i sin yrkesroll som socialsekreterare. Ändå höll hoten och attentaten på att förstöra hennes liv när hon själv drabbades. Hon tvingades fly sitt hem, lämna sitt jobb och leva med skyddad identitet.
– Jag var livrädd för allt och höll på att bli bitter. Jag tog en Thaimout, ett halvår i Thailand, där jag kunde släppa ilskan och sorgen och träffa mig själv igen, säger Susanne.

Att inte bli lyssnad på är förödande och bland det värsta en människa kan tvingas uppleva. Susanne Bohlin vet, av egen smärtsam erfarenhet. Hennes liv vändes upp och ner och all trygghet försvann när hon blev hotad och utsatt för ett attentat i sitt jobb som socialsekreterare. När Susanne som mest behövde stöd och stöttning av sina chefer kände hon sig sviken, ensam, vilsen och övergiven. Först var hon ledsen och rädd.

 Han tog ett hårt grepp om Susanne och tryckte upp henne mot en vägg

– Sedan växte min ilska och bitterhet, något som nästan höll på att kväva mig, berättar Susanne som fann ett sätt att ta sig ur mörkret och som i dag hjälper andra som tappat fotfästet.

Allt började i maj 2015.

Tvångsomhändertog pojke – förstod allvaret direkt

– Min oro hade gnagt inom mig ända sedan socialnämnden i kommunen tagit ett beslut att tvångsomhänderta en pojke med stöd av min och min kollegas utredning efter en orosanmälan från skolan. Tyvärr rådde det inget tvivel om att barnet var väldigt utsatt och var svårt traumatiserat, säger Susanne och hennes röst blir svagare. Det märks att hon än i dag har svårt att tala om det.

Susanne Bohlin som levde under hot på grund av sitt jobb ler på bild.

Susanne Bohlin levde under hot både på jobbet och hemma på grund av en tvångsomhändertagning – något som tärde enormt på alla inblandade.

Foto: Daniel Colegate / @itsworthashoot

– Det var ett väldigt komplicerat fall eftersom pojken hade grava funktionsnedsättningar och hans familj försörjdes av assistansersättningen som båda föräldrarna fick för att vårda honom. De ville av flera skäl absolut inte mista vårdnaden.

– Men vid våra hembesök såg vi hur illa han for, och självklart måste barnet sättas i första rummet. Jag förstod direkt att det här var ett fall som skulle kunna komma att sluta illa, säger Susanne som försökt varna och prata med sina chefer om det, utan att bli tagen på allvar.

”Du förstorar. Ta det bara lugnt så kommer det gå bra”, fick hon höra.

Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara 10 procent av hjärnan kvar

Stämningen var också aggressiv och hotfull då Susanne, hennes kollega och polisen kom för att hämta pojken. Pappan och storebröderna försökte på olika sätt hindra dem.

– Jag kände tydligt att de verkligen trodde att jag personligen var ansvarig för detta, att jag var en ond människa som ville familjen illa. Dagen efter började Susannes mardröm. Det blev ett tumultartat möte på socialkontoret där en av männen som följt med föräldrarna tog ett hårt grepp om Susanne och tryckte upp henne mot en vägg medan han skrek och hotade.

– Det var fruktansvärt obehagligt även om jag inte fick fysiska skador. Naturligtvis blev både jag och kollegan livrädda och jag minns ännu hur jag skakade, säger Susanne och berättar att de verkligen svetsades samman och bar varandra genom skräckmånaderna som följde. Susanne fick ett telefonsamtal där uppringaren bara la på luren.

Hot och bränder

– Jag kände på mig att ”de” kontrollerade min adress vilket också polisen senare kunde bekräfta, och jag fick ett överfallslarm.

Snart började det fästas upp meddelanden med texten: ”Socialtjänsten kidnappar barn. Det är emot lagen” och ”Ni stjäl barn från deras familjer” i kommunen. Det lades ut filmer på Youtube med hot och det började brinna.

Två gånger sattes det eld på socialkontoret, Susannes arbetsplats, nattetid. ”Mordbrand” rubricerade polisen den andra branden.

– Det var väldigt obehagligt, men jag kunde inte med att berätta för mina barn, men lät inte mina döttrar vara ensamma hemma. Vi tog en lång semester, reste utomlands och hoppades på att hoten skulle mattas av under tiden.

I mitten av augusti var Susanne tillbaka på sitt jobb, men bränderna och affischeringen var inte över. Susanne var orolig och både hon och kollegan saknade stöd av sina chefer.

– De sa att hoten var riktade mot socialförvaltningen, inte mot oss som individer.

– Allt var obehagligt. Jag levde med ett ständigt stresspåslag och var alltid på min vakt, med en gnagande känsla att något hemskt skulle hända.

Det gjorde det också. Den 2 september när skulle Susanne köra till jobbet upptäckte hon att någon satt fyr på hennes bil som stod parkerad dikt intill hennes trähus. Bakrutan var krossad och bilinredningen brandskadad, men lyckligtvis hade elden kvävt sig innan den hunnit sprida sig till huset. På tomten fanns även uppklistrade lappar med budskapet att man inte får stjäla barn.

Tvingades fly

– Jag rusade chockad in i huset och ringde 112. Under tiden vaknade min dotter och grät när hon förstod. Polisen kom och höll förhör och sa att de skulle ta in på hotell. Bedrövade började mor och dotter packa i hop sina viktigaste saker.

– Jag levde, men hade förlorat mitt gamla liv

Susanne tvingades fly sitt hem, lämna sitt jobb och både hon och döttrarna fick skyddad identitet. Polisen ordnade en skyddslägenhet. Efter två dagar anhölls tre män misstänkta för mordbrand och anstiftan till mordbrand, men polisen sökte fler inblandade och blåste inte av faran. Tre veckor senare var Susanne tillbaka på sitt jobb.

– Jag levde, men hade förlorat mitt gamla liv. Jag fick åka taxi och en väktare fanns alltid på plats på kontoret. Men både jag och min dotter hade ständiga mardrömmar och varje gång sirenerna drog i gång, och det var ofta eftersom lägenheten låg intill polisstationen, fick jag panik. Vi var traumatiserade, helt galet rädda för allting och vi hade svårt att tänka klart, berättar Susanne som också fick krisstöd av en terapeut.

Susanne Bohlin vars liv ställdes på ända efter ett tvångsomhändertagande

”Jag levde men hade förlorat mitt gamla liv, jag kände mig sviken och arg”, berättar Susanne.

Foto: Daniel Colegate / @itsworthashoot

Dagboken hjälpte

– Det var bra, en hjälp att hålla näsan över vattenytan. Men dagligen tornade nya orosmoln upp så det gick inte att bearbeta något på sikt, berättar hon. Att jag var traumatiserad var tydligt, långt senare fick jag diagnos PTSD. Min dotter läkte betydligt snabbare än jag, tack och lov.

Redan dagen efter attentatet började Susanne skriva dagbok. Hon förstod att det var viktigt i det kaos hon befann sig i. Annars skulle hon glömma, förtränga, röra ihop.

Det var en enda röra av samtal, poliser, facket, arbetsgivare, journalister. ”Jag sitter här i en lägenhet jag vantrivs i, jag mår psykiskt dåligt, jag känner att ingen lyssnar på min syn på hotbilden, jag kan inte flytta hem igen och jag vet inte om jag är arbetsför. Jag vet inte när rättegången startar och ingen pratar med mig om hur jag ska återgå till ett normalt liv”.

Dagboken är på över 300 sidor. Det hjälpte Susanne att skriva av sig under den svåra tiden men framförallt har det underlättat för henne att minnas, reda ut och bearbeta i efterhand.

När det var som mörkast hade hon stöd av sina barn och vänner och av kollegan men ingen från jobbet ringde. ”Det är så tyst. Ingen hör av sig, ingen vill lyssna på mig, det är så konstigt, jag förstår inte varför”, står det i dagboken.

I efterhand fick hon veta att kollegorna fått besked om att de inte fick kontakta och ”störa Susanne som behövde lugn och ro”, tvärt emot vad allt krisstöd säger. Någonstans i mörkret fick hon ändå handlingskraft. Hon lyckades sälja sitt hus och skaffa en lägenhet.

Alla 11 dömdes

– Både jag och kollegan kände att vi inte kunde vara kvar på jobbet, jag sökte och fick en ny tjänst.

I början av 2016 hölls rättegångarna. Elva personer stod åtalade, misstänkta för fem brandattentat på socialtjänstens kontor och för hot och förgripelse mot en socialsekreterare.

– Ingen av mina forna arbetsgivare fanns på plats under rättegången, jag kände mig åter så otroligt ensam. Däremot hade jag min advokat som betydde enormt mycket för mig. Efter överklagan dömdes alla elva och Susanne tilldömdes ett skadestånd. Domstolen menade att det var särskilt illa att Susannes dottern lidit skada.

Saknade mitt gamla liv

– Jag var varken glad eller ledsen över domen, bara lättad över att få sätta punkt. Men vardagen blev inte ljusare av sig själv. Susanne kände sig sviken och arg, även om hon till slut fått en viss ekonomisk ersättning, tack vare facket, för den uppeldade bilen och kostnaderna då hon tvingats till flykt och flytt.

Susanne Bohlin på en Thailändsk strand med palmer, blå himmel och klippor.

I Thailands vackra natur fann Susanne kraft att umgås och lyssna på sig själv.

Foto: Privat

– Jag hade nytt jobb men mådde dåligt, jag var rädd för allting och hade absolut ingen energi. Min dotter hade gett sig ut på en långresa och för första gången var jag ensam i en lägenhet jag inte kände mig hemma i. Jag saknade björkarna utanför mitt gamla fönster, jag saknade mitt gamla liv.

– Allt var förstört, och jag orkade inte göra någonting när jag var hemma och sjönk allt djupare ner i soffan, säger Susanne. Hon berättar att hon kände sig avundsjuk på dottern som trivdes i Thailand.

– Jag satt där och deppade och kände att jag också ville kunna åka bort sådär länge. Plötsligt kom tanken ”Varför inte? Vad stoppar mig?”

Susanne minns tydligt hur hon studsade ur soffan fast besluten om att resa.

– Pengarna som jag fått efter rättegången fanns ju och ingenting viktigt höll mig kvar i Sverige. Hon tog tjänstledigt, köpte biljett och nästan 2 år efter att allt började åkte hon.

– Jag tog en Thaimout och gav mig själv fem månader i Thailand, på vinst och förlust.

Det blev en högvinst. Susanne var först helt ensam och det tog tid innan hon kände att hon landat och kunde anpassa sig efter sig själv, förstå att det var hon och ingen annan som styrde hennes vardag och liv.

Jag måste lämna hatet som bara skadade mig

– Varannan dag hade jag ångest, varannan kände jag mig skönt avkopplad. Efter ungefär en månad hände någonting, jag fick ett nytt fokus på kroppens signaler när jag ostört kunde umgås med mig själv. Var jag trött så vilade jag. Jag behövde inte äta vid ett visst klockslag utan när jag var hungrig, säger Susanne som startade dagarna med långa, sköna strandpromenader. Läkningen hade startat. Susanne förstod hur dåligt hon mått.

Turkosblått hav och vit slät sandstrand.

Varje morgon tog Susanne en lång och skön promenad vid stranden.

Foto: Privat

– Jag hade varit så arg, mitt hjärta hade varit besatt av hat, jag ville hämnas mina chefer. Där i Thailand fick jag insikten att jag måste lämna hatet som bara skadade mig själv. Jag var tvungen att släppa det innan jag förlorade ännu mer.

– Även organisationen var i kris och de gjorde det de trodde var rätt. Men, det vill jag vara tydlig med, de behöver lära sig mer om krisstöd. Men jag släppte taget.

På ön fick Susanne den avskildhet hon behövde för att hitta tillbaka till sig själv och sin egen röst, sina känslor, sin intuition.

Jag vill inte vara anställd, jag vill bestämma över min tid själv, nu litar jag fullt ut på intuition och kroppens signaler

Där på stranden fattade hon beslutet att vidareutbilda sig till psykoterapeut och att utforska alternativ hälsa och andlighet. Yoga, Buddha och helt nya tankar kom in i mitt liv. Hon blev vegetarian och fick klart för sig vad giftfri kost betyder för kroppen.

Att komma hem efter Thaimouten var tufft, kontrasten var stor. ”Nu är du redo för nya friska tag”, sa hennes chef. ”Nej, nu är jag färdig med det här”, svarade Susanne med ny kraft inombords. Hon sa upp sig, började arbeta halvtid på socialfövaltningen och startade eget företag efter studierna mot psykoterapeut.

Litar på magkänslan

I dag jobbar hon även som kurator innan det sista steget till legitimering tar vid.

– Jag vill inte vara anställd, jag vill bestämma över min tid själv, nu litar jag fullt ut på intuition och kroppens signaler. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och förvandlats från naturvetenskapliga Susanne, som inte kunde ta ett beslut utan att kontrollera och väga allt på våg, till att helt lita på min magkänsla, säger Susanne. Det blev dock tydligt hur utbredd den psykiska ohälsan är i Sverige.

– Så många människor befinner sig i kris och mår inte bra i sina liv. Många är vilsna i dagens samhälle och har fastnat i prestationerna de tror de måste utföra. Människor är så upptagna av att jobba för att få ihop det materiella liv de tror de måste ha, kämpar så att det håller på att ta livet ifrån dem, säger Susanne. Samtidigt är det fantastiskt att få stötta och inspirera dessa att tänka nya tankar vilket visar snabba resultat på det upplevda måendet.

– Corona-pandemin är förstås hemsk men den har haft det goda med sig att många stannat upp och reflekterat. Lyft blicken och funderat på vem som sätter målen och om det är värt kampen. Precis som den gav miljön en chans till återhämtning så fick du en paus. Jag skänker samtidigt tankar till alla de som drabbats svårt av virusets följder.

Hela igen

Susannes tid i Thailand gav henne inte bara livet tillbaka, det gav henne ett mycket bättre liv. Och hon har fortsatt att ge sig själv en Thailandsresa om året.

– Det är inte miljövänligt, vilket känns svårt, men det är den enda flygresa jag gör. Jag måste inte ha nya kläder eller prylar. Däremot behöver jag tid för reflektion, tid att fundera på vad jag vill och inte vill med mitt liv.

I Thailand passar hon också på att vidareutveckla sig själv. Hon har till exempel lärt sig reiki, stresshantering och utbildat sig till thaimassör.

– Både jag och mina barn är hela igen, och det är jag så oändligt tacksam för, säger Susanne.

Detta är Susanne Bohlin

Gör: Socionom, samtalsterapeut, stressrådgivare och mindfulnessinstruktör. Erbjuder bland annat stressrådgivning och läkande skrivande på distans: www.susannebohlin.se
Familj: tre vuxna barn.
Bor: Utanför Stockholm
Ålder: 56 år.
Råd till alla: Du har rösten inom dig, men många tar sig varken tid eller frid att höra den. Distrahera dig inte, lyssna, notera vad din kropp säger. Ta en skogspromenad utan hörlurar, släpp mobilen och TV-kontrollen, var inte rädd för vad som kommer upp i tankarna, släpp fram det så det kan läka. Som spöket under barnens säng, det är där ända tills föräldrarna tittar efter. Dina tankar är sällan så farliga som du tror. Lys på dem.

Mer intressant innehåll hos allas.se: