Elisabeth: Loppisfyndet blev polissak
I somras ordnades en loppis på en skolgård i mitt kvarter och jag och min väninna Lise-Lotte satte upp två bord bredvid varandra. Jag hade bestämt mig för att sälja lite leksaker, bijouterier, porslin, böcker och en pendyl från 1800-talet, som tillhört min farfar. Jag tyckte att jag var listig och praktisk som i förväg satt prislappar på allt.
Någon gång för länge sedan hade vi lämnat in farfars gamla guldiga pendyl till en urmakare för att få i gång den. Det lyckades inte och den blev liggande i källaren. Nu satte jag priset hundra kronor på den. Jag tänkte att mer vill väl ingen betala för en klocka som inte fungerar.
Innan loppisen officiellt skulle öppna klockan tio gick jag hem för att göra i ordning en termos med kaffe och smörgåsar. Jag hann inte mer än sätta på kaffet förrän Lise-Lotte ringde och sa att det fanns en spekulant på pendylen.
Mitt i telefonsamtalet avbröt hon sig, någon annan kom fram och sa att klockan var värd betydligt mer än hundra kronor. Då sa jag åt henne att avvakta tills jag kom tillbaka. Sedan fortsatte jag att i godan ro att breda mackor, samtidigt som jag gladdes åt att jag nu kunde sälja klockan för lite mer.
Vägrade lämna tillbaka den
När sista smörgåsen var färdig ringde Lise-Lotte och lät panikslagen. ”Du måste komma med en gång, det har blivit bråk.” Jag sprang nerför gatan till skolgården där det var en liten folksamling. I mitten stod en tilltufsad man i blåställ med en flyttkartong i händerna. I den låg pendylen. Intet ont anande stegade jag fram till honom för att ta tillbaka min egendom. När jag tog tag i kartongen spjärnade han emot så våldsamt att lådan gick sönder. Då satte han den på marken och satte sig på huk över den. Och skrek att klockan var hans.
Det som hade hänt under den korta stund jag var borta var följande: När han fick besked om att klockan inte var till salu hade han räckt över en hundralapp till min väninna och sagt att den var reserverad. Hon hade reflexmässigt tagit emot den. Nu ansåg mannen att klockan var hans. Och vägrade ta tillbaka hundralappen.
Jag, min man, Lise-Lotte och tre av loppmarknadsarrangörerna försökte tala honom till rätta. Han uppträdde aggressivt och hotfullt. Han började fäkta med armar och ben så fort någon närmade sig och skrek om att tillkalla polis. Han plockade upp den tunga pendylen och ställde sig mitt på skolgården med den i famnen och skrek desperat: ”Kom inte nära. Då släpper jag klockan i marken.” Till slut började vi hålla med honom om att endast polisen skulle kunna lösa detta.
Alla skulle förhöras
Det var efter mycket övertalning som polisen gick med på att skicka två uniformerade poliser. Så fort de närmade sig mannen med pendylen, började denne skrika och fäkta med armar och ben igen. Poliserna delade upp sig. Kvinnan pratade med klockspekulanten och mannen med mig och loppisarrangörerna. Han konstaterade att det här inte precis var något de brukade åka ut på i vanliga fall.
Som skattebetalare kände jag nästan en skammens rodnad, å ena sidan. Å andra sidan ville jag ha tillbaka min klocka. Till slut tyckte poliserna att saken inte gick att lösa på plats. ”Vi får göra polissak av detta”, sa de.
Nu skulle alla parter förhöras: mannen, Lise-Lotte, loppisarrangören och jag. Det hela var faktiskt ganska komiskt. Och plötsligt var farfars pendyl mig mer kär än någonsin. När förhören var avklarade tog poliserna pendylen och hundralappen i beslag.Väl hemma tittade jag på Blocket vad liknande klockor brukar säljas för, minst tusen kronor var det. Och ännu mer om de fungerade.
Pendylen på hedersplats
Så, i slutet av november, nästan ett halvår senare kom brevet med ”Underrättelse om beslut”. Man hade kommit fram till att klockan var min. Jag avvaktade några veckor med att hämta ut den, för jag ville inte riskera att stöta ihop med min motpart.
Nu har jag lärt mig att inför försäljning kolla upp vad saker är värda och inte bara höfta ett pris. Pendylen hänger numera på hedersplats i vardagsrummet. Jag tog allt detta ståhej som ett tecken på att jag borde värdesätta arvegods mer än vad jag har gjort tidigare.
/ Elisabeth
Foto: Shutterstock/TT