Ella Altun ägnar sitt liv åt att hjälpa utsatta kvinnor

Porträtt av Ella som berättar om sin livslånga kamp för att hjälpa kvinnor.

Foto: Theresia Köhlin

Engagemanget för utsatta kvinnor genomsyrar Ellas liv, både på jobbet och privat. Hon vet själv hur det är att fara illa och bli orättvist behandlad. Medan hennes jämnåriga klasskamrater umgicks och hade kul tog hon ansvar för sina småsyskon och arbetade för familjens försörjning.

Kvinnorna hon möter i jobbet hör till samhällets allra mest utsatta. De har ofta blivit föremål för människohandel, kanske tvingats prostituera sig, blivit bortgifta som barn. Ella jobbar på familjeavdelningen på förvaret i Märsta. Här bor människor som fått ett utvisningsbeslut och frihetsberövats, i väntan på att utvisningen verkställs.

– Jag älskar kvinnorna på mitt jobb. De är det bästa med mitt arbete. Jag och mina kollegor gör allt som står i vår makt för att ge dem en så bra vistelse hos oss som möjligt, även om deras situation är svår. Vi är ju sista anhalten innan de tvingas lämna landet. Jag har fått ta del av så många fruktansvärda berättelser, men min tystnadsplikt förbjuder mig att föra dem vidare, säger Ella.

#sistaslaget

33-åriga Ella Altun tycks ha en förmåga att även på fritiden stöta på kvinnor som är förföljda på olika sätt. Och hon kan inte låta bli att engagera sig.

– Jag kan inte vara tyst och stilla när jag ser kvinnor fara illa och bli orättvist behandlade. Det har jag själv blivit sen jag var barn. Jag har också valt att leva ensam, i parrelationer har jag bara sett kvinnor utsättas för orättvisor.

Våld och psykisk kontroll

Och kanske är det så att Ella har särskilt känsliga tentakler. Hon är själv andra generationens invandrare, uppvuxen i en kultur som bygger på skam, skuld och kontroll. Hon berättar att hon tidigt fick ta ansvar och tvingades, tillsammans med sina äldre syskon, att arbeta för familjens försörjning. Efter en lång skolvecka med läxor och prov väntade ingen vila för den 13-åriga Ella. Under helgerna förväntades hon jobba i familjens restaurang, från morgon till kväll.

Ella berättar hur hon råkade tappa en trave nydiskade tallrikar i golvet så att de gick i tusen bitar och hur hon, och systern som tog henne i försvar, blev utskällda efter noter. Hon berättar om skräcken då hon med hot om våld och psykisk kontroll tvingades att arbeta som en vuxen och hur hon drömde om att vara ledig, att umgås med vänner.

– Jag visste att mina klasskompisar umgicks och hade kul men jag hade aldrig någon fritid, säger Ella.

Porträtt av Ella som berättar om sin svåra uppväxt och kamp för att hjälpa kvinnor.

Ella kan känna sig ledsen av allt elände hon möter. Foto: Theresia Köhlin

Hon växte upp i en familj vars regler byggde på gamla traditioner som släkten levt efter i generationer. Ella säger att föräldrarna inte var troende muslimer, men att de kulturella normerna satt djupt nedärvda i ryggmärgen.

Jag längtade efter att slippa arbeta under tvång och helt gratis

– När jag var barn började pappa åka till vårt hemland i långa perioder. Efter en tid visade det sig att han köpt en till fru och levde ett dubbelliv! För mamma betydde pappa allt och hon var beredd att gå långt för att få behålla honom. Kanske skulle fler barn bli ett nytt kitt som höll ihop familjen?

Ella suckar och säger att hon aldrig kallar sina småsyskon för syskon. Hon säger bara ”barnen” när hon pratar om de drygt tio år yngre syskonen.

– Jag blev som en andra mamma för dem. När jag inte jobbade i restaurangen tog jag hand om de små. Men jag längtade efter att slippa arbeta under tvång och helt gratis. Jag ville tjäna egna pengar. Till slut, när jag gick i nian, kunde jag söka ett riktigt extrajobb. Min bästa väns mammas särbo ordnade jobb åt oss båda på ett hotell i vår hemstad och till min lycka fick vi jobba där under helger och somrar som städerskor.

Traditionerna satt djupt

Ella berättar att hon tjänade 32 kronor i timmen och de pengarna ville hon spara för framtiden. Men för att få öppna ett bankkonto som minderårig blev hon tvungen att ta med sig mamman till banken för godkännande. Vid det laget hade pappan lämnat familjen för att leva med sin andra fru.

– Jag var bara 14 år gammal men övertygade även mamma, som var analfabet, om att börja spara några hundralappar till sin pension. Det var egentligen först i vuxen ålder som jag förstod att mamma faktiskt var analfabet! Det förklarade varför jag redan som barn alltid fick läsa hennes brev, förutom att jag och mina syskon följde med och tolkade samtalen med myndigheter och skola, och varför hon skrev sin namnteckning som ett barn.

Sara lämnade våldsamma maken – ändå fortsatte terrorn

Så länge mamman var gift tillät maken inte att hon gick på undervisningen svenska för invandrare och lära sig språket. I 40-årsåldern började hon på SFI och lärde sig att både läsa och skriva. Hon lärde sig svenska samtidigt som hon gick en ettårig kockutbildning. Så småningom fick hon ett fast jobb och blev en självständig kvinna. Men de kulturella normerna, med gamla kurdiska hederstraditioner, satt djupt rotade även hos henne.

Ellas storasystrar sattes att vakta Ellas heder. För att hon skulle kunna frigöra sig och leva det liv hon ville tvingades hon att söka sig långt hemifrån.

– Det var därför jag valde att fortsätta plugga direkt efter gymnasiet. Jag sökte kurser på universitetet i Linköping och där blev jag kvar i flera år och läste bland annat Samhälls- och kulturanalys. De första två åren hade jag bara en madrass och en tv på golvet. Jag hade varken råd med mer, eller hjälp att få. Men det spelade ingen roll. Känslan av frihet var det bästa som hänt mig, säger Ella och berättar att hon nu fick bygga upp sitt eget liv, ha ett eget krypin, att gå ut och dansa och dejta killar om hon så ville.

– Nog har jag dejtat lite genom åren, men jag är fast besluten om att aldrig ha en partner som inte accepterar mig som sin jämlike. Aldrig att jag vill vara någon vuxen mans mamma eller dadda. Sådant har jag sett alldeles för mycket av! Moderskapet har jag också valt bort. Det känns som om jag redan gjort allt det där.

Vädjade om hjälp

Ella valde att flytta till Stockholm efter studierna. Här bor hon med sin hund Missi och en katt och njuter av utflykter i naturen och lediga dagar i ett torp, utan el och vatten, som hon köpt i Bergslagen. Det var under en av sina hundpromenader som hon lärde känna en annan kurdisk kvinna som hon erbjöd att hjälpa med vardagliga sysslor.

Ella myser med hunden Missy.

Ella flyttade hemifrån så snart hon kunde för att få skapa sitt eget liv. Här gosar hon med hunden Missy. Foto: Theresia Köhlin

– Jag tog kontakt med dem då de hade en hund som jag såg att de inte var riktigt kapabla att hantera. Snabbt blev jag varse om den svåra och outhärdliga situation de gått och går igenom! De vädjade om hjälp men ingen hjälp finns att få av någon myndighet. De hade hamnat mellan alla stolar och bollades mellan polisen och socialtjänsten, säger Ella och berättar att kvinnan misshandlades och trakasserades av sin man.

Nog har jag dejtat lite genom åren, men jag är fast besluten om att aldrig ha en partner som inte accepterar mig som sin jämlike

– Jag lyckades förmå henne att ta med sina barn och lämna mannen, men trakasserierna har av olika anledningar fortsatt. Jag vände nästan ut och in på mig själv för att hjälpa dem, men till slut fick jag inse att den här kvinnan var för trasig för att jag personligen skulle kunna hjälpa henne och barnen mer. Sådant tär enormt mycket på mig och det värsta är att det finns många, många fler som har det precis som hon, som ännu idag har det lika tufft.

Ella suckar och säger att hon blir dränerad på krafter och ledsen av allt elände hon möter.

– Jag har varit deprimerad och mått dåligt ända sedan tonåren. Inte förrän för tre år sedan tog jag tag i min psykiska hälsa och sökte hjälp inom vården och det har hjälpt mig, säger Ella och berättar att det trots allt är utflykterna i naturen som skänker henne den största glädjen och lugnet.

Det är i skogen hon hämtar kraften att orka fortsätta att kämpa mot orättvisor.

Följer sin inre kompass

Erika misshandlades av sin drömprins: ”Tvingades fly naken”

När människor säger till henne att hon är fantastisk som gör så mycket för andra kvinnor och när hon ser andras glädje över engagemanget kan inte Ella se storheten i det. Hon bara följer sin inre moraliska kompass. Och har, som sagt, extra känselspröt som tycks leta sig till kvinnor i kris.

När det gäller den allra första kvinnan i hennes liv så beundrar hon de steg mamman tagit under de senaste 15 åren.

– Även om jag och mamma inte har den tajtaste relationen så ser jag upp till henne. Hon – den första generationens invandrarkvinna – har skilt sig, lärt sig läsa och skriva och dessutom lärt sig svenska, skaffat en försörjning och nu har hon börjat träna!

Mer intressant innehåll hos allas.se: