Emelie var ofrivilligt barnlös i 15 år: ”Det är lätt att lägga skulden på sig själv”
Efter tio IVF-behandlingar och tre äggdonationsförsök blev Emelie Ljungberg äntligen mamma till tvillingarna Sixten och Märta. Då hade hon hunnit bli 48 år. Men än i dag minns hon känslan av det utanförskap som ofrivillig barnlöshet innebär.
– Traumat kring ofrivillig barnlöshet går att jämföra med att förlora en nära anhörig, säger hon.
Det duggregnar under Emelie Ljungbergs promenad med tvillingarna Märta och Sixten som sover i vagnen. De är mirakelbebisarna som efter flera års kamp med IVF-behandlingar både i Sverige och utomlands äntligen kom till världen för drygt ett år sedan genom äggdonation.
– Det var kärlek vid första ögonkastet, utan tvekan, säger Emelie, 49, och ler.
För Emelie, som själv kommer från en stor familj, har det alltid känts självklart att en dag skaffa egna barn. Hur viktigt det faktiskt var för henne blev tydligt när hon som 31-åring träffade sin dåvarande pojkvän. Men när hon efter fyra år tillsammans förklarade att hon kunde kompromissa om det mesta, men inte när det kom till att skaffa barn, gjorde pojkvännen slut inom loppet av några veckor.
– På min 35-årsdag sjönk det in att jag var singel utan barn, och jag minns att jag satt på köksgolvet och grät. Under åren som följde funderade jag på att åka till Danmark och bli förälder på egen hand, men jag landade i att jag ville dela både det jobbiga och det roliga – som det ju innebär att ha barn – med någon.
Emelie blev gravid vid 42
Ju längre tiden gick desto större blev stressen, särskilt som Emelies vänner i det gamla singelgänget började stadga sig och få barn. Men så träffade hon Tobias några månader innan sin 40-årsdag och hoppet blossade upp igen. Till en början var de inte helt i fas angående hur deras relation skulle utvecklas. Men när de väl flyttat ihop och Emelie blev gravid vid 42 års ålder blev de båda jätteglada.
– Jag kände mig stark och frisk och tänkte inte alls på att min ålder skulle vara ett problem. Så när jag började blöda i vecka åtta blev jag chockad. Tanken på missfall fanns inte i min värld.
Missfallet tog Emelie hårt, men nu visste hon i alla fall att hon kunde bli gravid och ville försöka så fort som möjligt igen. Men då hade Tobias börjat tvivla.
Det här är Emelie
Namn: Emelie Ljungberg
Ålder: 49 år.
Bor: Ljungskile.
Familj: Maken Tobias, 47, tvillingarna Sixten och Märta, 1 år.
Gör: Marknadsförare och författare till boken Längtansresan (Idus förlag). Köp den här.
– Det som har varit det jobbigaste under hela den här resan var när vi var på olika platser i vår barnlängtan, vilket i och för sig är vanligt bland par. Och att inte kunna dela sorgen över min barnlöshet med Tobias, eftersom han var orsaken till att vi inte gick vidare, var väldigt tufft.
Emelie och Tobias började gå i parterapi, och kom till slut fram till att de ville försöka få barn ihop. På grund av sin ålder ville Emelie börja med provrörsbefruktning, IVF, direkt. Och eftersom gränsen för att få landstingsfinansierad behandling då var 38 år (i dag är den 40) fick paret vända sig till en privat klinik.
Fyra IVF-försök på ett år
Under ett års tid gick Emelie igenom fyra IVF-försök. Hon fick höra att hennes fertilitet såg bra ut för att vara 43, men inget om den förhöjda missfallsrisken och försämrade äggkvaliteten som kommer med högre ålder.
IVF och äggdonation
- IVF är en förkortning av in vitro-fertilisering. Det betyder befruktning i laboratorium i glaskärl eller provrör. IVF kallas också för provrörsbefruktning.
- IVF är en behandling då ägg plockas ut och befruktas utanför kroppen. Ett befruktat ägg kallas för embryo.
- Några dagar efter befruktningen sätter läkaren in embryot i livmodern. Där fortsätter det förhoppningsvis att sitta fast och utvecklas till ett barn.
- Som kvinna får man göra IVF på de regionala klinikerna innan man fyllt 40 år. Privata kliniker kan ha andra åldersgränser.
- Sedan januari 2019 är det tillåtet för privata IVF-kliniker i Sverige att utföra behandlingar med donerade ägg.
- Vid offentligt finansierad äggdonation får den mottagande kvinnan vara högst 40 år.
- Vid privat finansierad behandling kan åldersgränsen vara något högre, men i regel inte över 46 år.
Källa: 1177.se, Socialstyrelsen
På det andra försöket blev Emelie gravid, men så fick hon missfall igen. Hon läste allt hon kom över på nätet om vad hon själv kunde göra för att öka risken att bli gravid, och testade alltifrån huskurer och kosttillskott till blodförtunnande medicin med starka biverkningar.
– Ju längre man håller på, desto mer desperat blir man. Jag tog bland annat hostmedicin för livmodersekretet, munkpeppar för hormonbalansen, Q10 för äggkvaliteten och testade att äta mjölk-, gluten- och sockerfri kost. Man kan väl säga att det spårade ur, säger Emelie med ett skratt, men tillägger:
– Som kvinna är det lätt att lägga skulden på sig själv – vad gör jag för fel? Vad kan jag göra annorlunda? Man får dessutom olika råd från utomstående, vilket bara ökar skuldkänslorna.
Hon kom också över information om att det egna immunförsvaret kunde ställa till det genom att angripa befruktade embryon, och att vissa länder kommit längre än Sverige med utredning av den problematiken. Emelie tog därför kontakt med en klinik i Grekland där det konstaterades att hon hade höga inflammationsvärden. Parallellt med IVF-försöken i Sverige medicinerades hon via sin grekiske läkare.
Emelie gjorde ytterligare två IVF-behandlingar, som dock inte lyckades. Den svenska kliniken rådde nu Emelie att försöka med äggdonation utomlands, vilket då inte gick att göra på privata kliniker i Sverige. Eftersom hon redan var i kontakt med den grekiska kliniken valde hon att åka dit.
– Där sa läkaren att visst påverkar åldern mina chanser att bli gravid, men att det inte var omöjligt. Jag var inte mentalt redo att släppa mina egna ägg än, så i stället för äggdonation fortsatte vi med IVF. Min pappa hade dessutom gått bort under den här perioden, och att inte kunna se hans drag i mina barn kändes jobbigt.
Pratade inte om sin ofrivilliga barnlöshet
De två första åren pratade Emelie och Tobias varken med vänner eller familj om sin kamp, trots att livet sattes på paus och kretsade kring försöken att bli gravid. Emelie upplevde att det fanns ett tabu att prata om en så privat sak. Först efter sitt andra missfall kände hon att hon måste dela sin sorg med andra.
– Vi berättade inte ens för våra mammor i början. Att få barn är något som ”bara ska funka”, man ska ligga lite och så blir man gravid. Men när det inte fungerar är det lätt att känna sig misslyckad, vilket nog gör att många väljer att inte berätta om sina svårigheter att få barn. Dessutom berättar man ju sällan om sin graviditet innan vecka 12, säger Emelie.
Hon tror att det är svårt att förstå för utomstående vilket utanförskap ofrivillig barnlöshet innebär. Hela tiden blev hon påmind om barn, som när hon såg en mamma med sitt barn på stan eller när kollegorna pratade om luciatåg och skolavslutningar vid fikabordet på jobbet.
– Forskning visar att traumat kring ofrivillig barnlöshet går att jämföra med att förlora en nära anhörig. Jag skulle säga att det ibland är ännu svårare. När någon dör tvingas man till ett avslut, men när man är ofrivilligt barnlös pendlar man hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Man kan aldrig sörja färdigt, eftersom hoppet alltid finns där. På ett sätt flyttar man hela tiden sorgen framför sig och fastnar i någon slags sorglig sörja av avund och längtan, förklarar Emelie.
Fick testa Viagra i Grekland
På grund av att Emelie pressat sin kropp så hårt under året med IVF-försöken i Sverige gick det trögt i Grekland. Antingen skapades inga äggblåsor alls, eller så var äggen omogna eller äggblåsorna tomma när de plockades ut. Hon hade också börjat få problem med livmoderslemhinnan som inte blev tillräckligt tjock för att embryona skulle få fäste.
– Jag fick testa allt möjligt som man inte testar i Sverige, bland annat Viagra som jag tog både vaginalt och oralt, eftersom vissa studier tydde på att det kunde hjälpa livmoderslemhinnan, säger Emelie och skrattar.
Men efter totalt sex fruktlösa IVF-försök i Grekland bestämde sig Emelie för att testa befruktning med ägg från en annan kvinna.
– Till slut var jag så trött på alla motgångar, och när vi väl tog beslutet om att prova äggdonation kändes det inte längre som ett svårt beslut.
Ofrivillig barnlöshet
- Ofrivilligt barnlös betyder att man försökt få till en befruktning i över ett år utan resultat. Det kan gälla ensamstående, personer i en relation där ena parten inte vill ha barn samt personer i samkönade relationer.
- För en tredjedel beror barnlöshet på spermierna, för en tredjedel livmodern eller äggen och en tredjedel på en kombination av olika saker, eller att läkaren inte hittar någon förklaring.
- Några orsaker när barnlösheten beror på ägg eller livmoder är endometrios, att äggledarna fungerar sämre efter infektion som exempelvis klamydia, strålning efter behandling av cancer, polyper eller muskelknutor i livmodern, undervikt och övervikt.
- Fertiliteten är individuell, men som kvinna sjunker den kraftigt efter 35 års ålder. Efter 40–42 år är det oftast mycket svårt att få barn.
- Vanliga behandlingar är stimulerad ägglossning, insemination med spermier och provrörsbefruktning, IVF.
- Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom enligt Världshälsoorganisationen, WHO.
Källa: riksdagen.se, 1177.se
När de två första försöken misslyckades började Emelie och Tobias förbereda sig på att de kanske inte skulle bli föräldrar. Den långa och mödosamma resan hade fört paret närmare varandra, och de kände att det skulle vara okej att sätta punkt även om det inte blev något barn. Men med ett par nedfrysta embryon kvar bestämde de sig ändå för att försöka in i det sista.
Emelie blev gravid med tvillingar
På det tredje äggdonationsförsöket testades ytterligare en metod, där Emelies blod centrifugerades till blodplasma och inseminerades i livmodern. På några dagar växte hennes livmoderslemhinna ytterligare ett par millimeter, vilket var vad som krävdes för att hon skulle bli gravid. Dessutom visade det sig att hon bar på tvillingar.
– I början av graviditeten hade jag svårt att lita på att det skulle sluta bra. När man haft flera missfall väntar man till slut på att man ska få missfall i stället för barn. Det var först efter rutinultraljudet i vecka 18 som jag kunde börja lita på att allt var som det skulle.
Men mot slutet av graviditeten kom oron tillbaka.
– Efter alla år av misslyckade försök blir misslyckandet norm, man förväntar sig att allt ska gå åt helvete. Att vänta tvillingar är en riskgraviditet i sig, så det var inte förrän jag hörde den första tvillingens skrik som jag verkligen insåg att det hade gått bra. Att hålla i båda mina barn var en fantastisk känsla, berättar Emelie, som hunnit bli 48 år när hon till slut blev mamma.
Trots sprutor och hormoner, minst tio resor till Grekland och 800 000 kronor mindre på kontot så ångrar Emelie ingenting.
– Däremot hade jag önskat att någon hade planterat tankarna på äggdonation hos mig lite tidigare. Det hade nog förkortat vår process med några år. Ska jag ge ett råd till någon som försöker få barn i min ålder rekommenderar jag att börja tänka på äggdonation ganska tidigt och förbereda sig på det som ett alternativ, säger Emelie.
En fråga som Emelie ofta fått, och som ibland provocerar henne, är varför hon och Tobias inte adopterade i stället.
– Den dörren var stängd för mig redan från början, som 43-åring var jag för gammal för att ens ställa mig i en adoptionskö. Det är också en väldigt dyr och lång process där man ska utredas till höger och vänster, och som ofta tar längre tid än att göra IVF. Dessutom är det inte många som orkar ställa sig i kö till adoption efter en IVF-process.
Hade önskat bättre mentalt stöd
Under de sex år som det tog för Emelie att skaffa barn har hon bearbetat processen på olika sätt. Dels har hon fått stöd av kvinnor i liknande situationer i olika grupper på Facebook, varav några blivit hennes riktiga vänner. Dels har hon skrivit den självbiografiska boken Längtansresan, där hon berättar personligt om alltifrån hormoner och starka mediciner till känslor som ilska, bitterhet och avund.
Efter sitt tredje missfall krävde hon också att få prata med någon professionell och fick komma till en specialiserad kurator.
– Inom vården ser man på missfall som något kliniskt, inte att man förlorat ett helt liv. Vid mitt första missfall fick jag med mig ett papper hem om vad som händer med kroppen. Längst ner stod det en liten rad om att missfall kan vara psykiskt jobbigt. Dessutom gav de samma lapp till kvinnor som gjort abort, vilket jag känner är en helt annan sak, säger Emelie.
Efter sex års försök är känslan av en nära förestående katastrof fortfarande närvarande.
– Att ha varit ofrivilligt barnlös i 15 år och mamma i bara ett år sätter såklart sina spår. Nu kan jag känna oro över att något ska hända mig eller Tobias i stället. Men jag har fått lära mig att inte låta oron äta upp mig.
Märta och Sixten föddes den 25 april 2020. I dag kan Emelie bara konstatera att livet som förälder är fantastiskt.
– Det är så mycket roligare än jag hade föreställt mig! Under alla år som barnlös vågar man inte tänka på drömbilden. Man går omkring som med en grå mantel av sorg och påminns hela tiden om det man själv saknar, som när man ser skolgårdar, gravida kvinnor och liknande. Nu slipper jag det, och det är som att en stor tyngd har fallit från mina axlar.
Det faktum att det till slut blev äggdonation är ingenting som Emelie grubblar över.
– Nu känner jag bara tacksamhet för donatorn, och att det blev just de här barnen jag fick.