Emely startade Facebookgruppen Heja livet: ”Vi tjejer måste stötta varandra”

Porträtt av Emely Crona Stenberg som berättar om hur hon startade Facebookgruppen Heja livet.
Fler än 110 000 systrar. Det får man som medlem i nätverket ”Heja Livet”. Nätverket startades av Emely Crona Stenberg, som själv upplevt svåra förluster och vet hur ensamhet och ångest kan påverka negativt.
– Det saknades en plats för oss kvinnor där vi kan dela allt.

Både lägenheten och Emely själv utstrålar värme och gästvänlighet när hon slår upp dörren till sitt hem mitt i huvudstaden. Hit upp kom Emely Crona Stenberg från Höllviken i Skåne för att slå sig fram i reklambranschen.

Ganska snabbt konstaterade Emely att miljön kändes tuff och att det var vassa armbågar som gällde. Inte minst kvinnor emellan.

– Jag kände att vi måste utmana fördomen om konkurrensen mellan kvinnor i grupp, säger Emely när vi slagit oss ner i vardagsrummet med varsin kopp kaffe.

Heja livet på Facebook

Hon berättar hur känslan av den hårda attityden gav henne drivet att skapa nätverket och facebookgruppen ”Heja Livet” som idag, fem år senare, har över 110 000 systrar.

– Att det skulle bli så många medlemmar kunde jag aldrig ana.

Precis vid starten fick Emely med sig kollegan Caroline ”Carro” Levy.

– Vi jobbade på samma PR-byrå tillsammans med två andra. Vi fyra brukade dela allt, högt och lågt, med varandra. Och Carro kände precis som jag, att det saknades en plats för oss kvinnor där vi kan dela allt.

Bottnar i systerskap

Med värderingar som bottnar i systerskap, trygghet och öppenhet engagerar och skapar ”Heja Livet” sammanhang för kvinnor. Det är ett socialt nätverk, en kommunikationsplattform och ett supportforum, som behandlar och förmedlar inom kategorier som hälsa, karriär, psykisk ohälsa och personlig utveckling.

Emely Crona Stenberg och Caroline Levy tittar in i kameran och berättar om sin Facebookgrupp Heja Livet.

Emely startade facebookgruppen tillsammans med kollegan Caroline ”Carro ”Levy. Foto: TT

– Vi lyfter aktivt kvinnor i olika skeden i livet, bryter tabun och värnar om ett sunt klimat kvinnor emellan; från en personlig vinkel till samhällsnivå.

Till en början sköttes nätverket vid sidan av jobbet på PR-byrån, men sedan två år tillbaka jobbar både hon och Carro heltid med ”Heja livet”.

Dolde missbruket i familjen

Emely beskriver sin uppväxt i Höllviken som trygg på många sätt, men det fanns en hemlighet som hennes föräldrar höll för henne och lillebrorsan.

– Det var väl inte så att vi inte förstod, men man pratade aldrig om det; pappas alkoholmissbruk. Pappa betedde sig aldrig illa mot oss, men man kände beroendet genom stämningen och humöret i huset.

Emely beskriver sin pappas alkoholromantik som väldigt utbredd.

– Jag blev den klassiskt duktiga flickan som inte ville vara i vägen eller ta för mycket plats. Varken jag eller min bror gjorde några revolter mot våra föräldrar. Väldigt tidigt fick vi bli vuxna. Jag är väldigt lik min pappa, alltid massor av känslor. Han var den absolut snällaste på denna jord, men vi pratade aldrig om hans missbruk.

Var väldigt ångerfull

Det var först när Emely hittade sin pappas gamla dagböcker som hon förstod hur hennes pappa kämpade med sitt drickande.

Irene lämnade barnen i Alaska för att hitta sig själv

– Han var väldigt ångerfull och jag vet inte om jag var mest ledsen över – skuldkänslan för att jag läste de där anteckningarna eller över vad innehållet stod för. Varje gång blev jag väldigt ledsen i alla fall.

Emelys pappa lyckades vara nykter under en period, i sju år. Men så drabbades Emelys mamma av bröstcancer och då satte drickandet igång igen.

– Jag minns hur mamma sa till pappa ”Jag är sjuk i en sjukdom som man inte kan göra något åt men du kan göra något åt ditt missbruk”.

År 2012 drabbades Emelys pappa av en hjärnblödning och av sviterna av sitt alkoholmissbruk dog han sedan.

– Under en månad var pappa inte kontaktbar. Mellan hägg och syrén somnade pappa in. Sverige vann precis Eurovision och jag blev faderslös, säger Emely.

Hon berättar hur pappan under sin sista tid inte lät en dag gå utan att han sa ”Jag älskar dig” till Emely och hennes lillebror.

Emely Crona Stenberg står lutad mot en vägg och berättar om sitt liv och sin uppväxt.

Emely förlorade båda sina föräldrar inom loppet av tre år. Foto: Frida Fynemyr

Mamma var en förebild

Det skulle bara gå tre ytterligare år innan Emely och hennes lillebror var föräldralösa.

– Mamma visste nog själv hur aggressiv hennes cancer var, men inför oss barn klagade hon aldrig. Precis som med pappas missbruk, pratade hon inte om sin sjukdom.

Emely beskriver sin mamma som sin eviga förebild.

– Den kämparglöden och livslusten hon hade att fortsätta trots cancerbesked efter cancerbesked är för mig beundransvärd. Hon finns inte med mig i fysisk form men ovanför molnen håller hon med all säkerhet hov.

Jag tror inte att jag har bearbetat bortgången och den enorma sorgen helt

– Det har varit en ynnest att få vara med henne, men jag tror inte att jag har bearbetat bortgången och den enorma sorgen helt.

– Jag tror egentligen att det är först nu som jag förstått att hon är borta för evigt. Jag har tänkt att en så stark och levande personlighet inte dör – människor som hon har gjort alldeles för starkt intryck för att bara vara helt borta.

Lider konstant av ångest

Efter sina föräldrars bortgång har Emely mer eller mindre konstant lidit av ångest.

– Det är på senare år som jag insett att ångesten kan ha med min barndom att göra. Den har påverkat synen på mig själv, min anknytning och mina relationer. Det känns som om det är nu som jag hade behövt min mamma som mest, när jag själv är i en ålder då jag har frågor kring relationer, barn och familjeliv.

Lovisa donerar sina ägg: ”Ser mig själv som ett verktyg”

– När mamma dog var det som att kapa en del av mig själv, hennes bortgång tog hårdare på mig än pappas.

Emely hamnade i sorg och relationer med olika pojkvänner är det som tagit mest stryk.

– Jag är egentligen en ensamvarg och jag vill skona mina närmaste från mina problem. Jag tror det är sviterna från mina föräldrar, att jag har svårt att knyta an till mina pojkvänner.

Idag lever Emely tillsammans med pojkvännen Erik, som för övrigt ”hobby-renoverat” hela den fantastiska lägenheten. De träffades år 2015 så Erik har varit med under Emelys tuffa period. De har gjort slut, men sedan blivit ett par på nytt.

– Jag är en superkänslig person och ständigt full av känslor och påverkad av intryck och sinnesstämningar. Erik är mer jämn. Vi kompletterar varandra, men ibland kan det vara frustrerande att han inte reagerar på samma sätt som jag gör, att vi är så olika i våra uttryckssätt.

Parets vänner börjar bilda familjer, men Emely är inte där än.

– Barna-frågan diskuterar vi ofta, Erik och jag. Men jag är så rädd och har svårt att hantera att om våra barn skulle behöva förlora oss och gå igenom det jag gjort.

En styrka att hjälpa andra

Emely har försökt hantera sin ångest med det mesta, terapi och mediciner, men inget gav positiva resultat.

– Att vara så känslig kan vara negativt då dalarna blir väldigt djupa och kan skapa både ångest, oro och påverka självkänslan.

Men hon ser det också som en kraft som gett henne möjligheter att öppna upp och hjälpa andra.

Jag måste lära mig hantera min ångest och mina känslor.

– Jag ser saker hos andra som man kan göra något stort av. När jag testade att äta antidepressiva preparat försvann mina starka känslor och jag blev mer jämn. Det var hemskt, en del av mig försvann. Nej, jag måste lära mig hantera min ångest och mina känslor.

– Allt tar sin tid, men jag har tagit itu med mitt förflutna och mår i alla fall bättre idag än jag gjort de senaste åren.

Emely Crona Stenberg sitter vid ett bord och skriver på en dator.

Arbetet med ”Heja livet” ser Emely som ett kall. Foto: Frida Funemyr

Ett nätverk med kvinnors berättelser

”Heja Livet” har blivit Emelys andningshål.

– När man vågar att öppna upp om det svåra möts man av enormt gensvar i detta nätverk. Syftet med sidan var från början att utbyta erfarenheter, kunskap och tankar. Men den har blivit så mycket mer, menar Emely.

– Det är en varm plats där man känner sig välkommen på ett annars väldigt kallt internet. Alla dessa kvinnors fantastiska berättelser. Det fina i hur vi stärker varandra. Det har blivit som en rörelse, en plats som bara växer.

Mammorna i fängelse berättar om livet på anstalt

Som grundare inser hon att hon har ett stort ansvar.

– Jag värderar varje medlem så högt och jag vill dem alla väl. Väldigt sällan har det förekommit nät-troll, men jag är inte rädd för att sätta ner foten och vi väger varje inlägg noga hur och när det ska läggas ut.

– Min vision är att se människors möjligheter som de själva inte ser. Vi delar allt där inne, men tyvärr mår folk väldigt dåligt idag.

Får vänner för livet

Emely erkänner att hon blir påverkad av att se vilken omfattning den psykiska ohälsan och ensamheten har nått. Men hon ser också att nätverket fyller sin funktion:

– I ett community likt ”Heja Livet” så vet jag med säkerhet och erfarenhet att du kan få vänner för livet.

Grundidén med ”Heja livet” är att det ska vara en trygg plats på internet, en famn, att ingen ska känna sig ensam.

Ensamhet är ett stort problem idag, men man ska komma ihåg att EN vän är också en vän.

– Ensamhet är ett stort problem idag, men man ska komma ihåg att EN vän är också en vän. Det är inte mängden som betyder något utan vad just den personen gör för dig eller vem det är. Låt det vara vem som helst, kanske till och med vad som helst.

– Ibland är ensamheten som mest påtaglig när jag är runt massvis av folk. Försök hitta styrkan i att ensam är stark, men också luta dig tillbaka på att det finns någon för alla, även när det gäller vänskap.

Föredrar verkliga möten

Emely älskar internet, men föredrar det verkliga mötet.

– Jag blir lätt förälskad i nya människor och har ett väldigt öppet hjärta. Visst är det en risk, att då bli utnyttjad, men vi får inte förlora de verkliga mötena, det spontana, kroppsspråket och det andra som man missar på internet. Jag känner en sorg över att unga inte verkar umgås in real life så mycket längre.

Emely är glad över berättelser och solskenshistorier där människor som har mötts på ”Heja Livet” utvecklat kompisrelationer, blivit kärlekspar, kollegor eller resepartners.

Hon vet hur det är att växa upp med en missbrukande förälder, hur ett krossat hjärta känns, och hur man inte förstår hur man kan överleva en närståendes bortgång. Men också hur man aktivt hittar ljus i tillvaron och alltid väljer livet – framför allt annat!

Wilhelmina Rudin berättar om sin könskorrigering

Ett kall att jobba med ”Heja livet”

Emely drömmer om ett lugn inom sig, att få bot för den där konstanta ångesten som gnager inom henne. Att jobba med ”Heja Livet” ser hon inte som ett yrke, snarare ett kall. Hennes pojkvän har fått uppmana henne att stänga ner datorn ibland.

– Han menar att jag jobbar hela tiden och att de klarar sig utan mig. Och så är det ju. Samtidigt ger det mig så mycket att se all den där kärleken som vi kvinnor ger varandra där.

– Vi behöver inte konkurrera och armbåga oss fram. Vi kan lyfta varandra och se varandra för dem vi är – både med svagheter och styrkor.