Emma låg i koma när hon blev mamma till lilla Wilma
Emma och Rikard Claessons första barn, sonen Hugo, kom till dem på naturlig väg, andra sonen Ivan med hjälp av IVF. Precis när de skulle ge upp IVF-försöken för ett tredje barn blev Emma gravid – med lilla Wilma, som idag hunnit bli ett år och fyra månader.
Men det kunde ha slutat riktigt illa för familjens två flickor. När gravida Emma, som alltid varit aktiv och har en elitidrottskarriär inom orientering bakom sig, skulle cykla till jobbet hände det som inte får hända – hon kraschade med cykeln.
Emma minns inte vad som hände den dagen. Det var ingen annan trafik i närheten, varken bilar, cyklister eller gående, och trots att hon hade cykelhjälm landade hon illa och blir liggandes medvetslös.
Wilma måste plockas ut
Hon förs till Falu lasarett där hon sövs ner i koma. Förutom allvarliga hjärnskador hade Emma fått en fraktur på en nackkota, som om den hade gått av skulle ha gjort henne permanent förlamad i hela kroppen.
Se också: Nicolas, 4, lever tack vare ett annat barns hjärta
I början är det ingen som vet om Emma någonsin kommer att vakna igen, och snart inser läkarna att hon behöver vissa mediciner – läkemedel som kan vara skadliga för barnet i hennes mage.
– Läkarna ringde Rikard och barnen och sa att vi måste ta ut barnet NU. En liten stund senare fick han en bild på en nyfödd, frisk flicka. Han var överlycklig för att ha fått barn, men samtidigt så ledsen för min skull, berättar Emma Claesson för Motherhood.se.
Rikard får i uppgift av vårdpersonalen att ge dottern ett namn – något paret ännu inte hunnit prata om. Han bestämmer sig för Wilma.
Skapa ett band – i koma
Snart flyttas Emma och dottern till Falun för att vara närmare familjen, och personalen gör allt de kan för att skapa ett band mellan Wilma och hennes medvetslösa mamma: De lägger Wilma på Emmas bröst, lägger filtar med mammas doft hos Wilma, och kläder med dotterns doft hos Emma.
För även om Wilma föddes frisk och utan men från olyckan så är hon fortfarande för tidigt född, och behöver sondmatning och extra vård, och får inte komma hem till sin pappa och sina bröder.
Efter sex veckor beslutar man att väcka Emma ur koman. Då vet hon inte att Wilma är född – och minns heller inte att hon varit gravid. Idag har minnena återvänt.
– Jag hade jättesvårt att acceptera att hon var ute. Att bli mamma är ju den lyckligaste dagen i livet, men detta var den olyckligaste dagen i mitt liv. Jag fick träffa världens finaste lilla tjej, men jag kunde inte röra mig alls eller ens ta i henne. Jag bara grät när jag såg henne, samtidigt kände jag skuld för att jag ”borde” varit lycklig, berättar Emma i intervjun.
En lång väg tillbaka
Sedan börjar en lång tid med rehab och träning för Emma. I början fick hon hjälp med allt och kunde knappt tala eller röra på sig, men hon gav sig sjutton på att kämpa, och efter några veckor får hon äntligen komma hem till familjen.
Pojkarna Hugo, 10 och Ivar, 5, var så klart glada över att ha mamma hemma igen, men blev också påverkade av händelsen och fick gå hos en kurator en tid.
– Samtidigt är de bara barn och glömmer bort att jag har varit dålig. Ibland kan de säga ”men mamma, gör det snabbare” för det enda de minns är att jag var extremt snabb med det mesta innan olyckan.
Att Emma behövde återhämta sig från en allvarlig olycka och samtidigt ha en nyfödd hemma gjorde att det blev Rikard som fick ta ett större lass med bebisen. Emma behövde sova om nätterna för att ge hjärnan återhämtning, så Rikard fick ta nätterna ensam. Emma tror att olyckan fört dem närmare varandra.
– Vi har blivit bättre på att förstå att vi måste ta hand om varandra.
Att vara vältränad kan ha hjälpt
Idag säger Emma att hon mår sämre än innan olyckan, men bättre än hon gjorde för ett år sedan. Framför allt är det balansen som inte kommit tillbaka, och att hon kanske aldrig blir som förr är något hon får lov att acceptera.
Hennes bakgrund inom elitidrotten tror hon kan ha hjälpt henne med rehabiliteringen. Både att kroppen var stark redan innan, och att hon har pannbenet för att kämpa en vilja och träna hårt.
– Man ska veta att det inte har varit enkelt. Jag har fått lära mig allt jag tidigare kunnat på nytt, genom att kämpa hårt, säger hon.