Det är ett annat barn som behöver gå bort för att Nikola ska få leva.
Det var ett chockbesked. Jag hade jättesvårt att ta in det först.
Hon hörde ett blåsljud. Det tog fart och han fick göra ultraljud.
Då konstaterade man att han hade hjärtsvikt.
Ont i magen eller förstoppningen berodde på att hans inre organ höll på att kollapsa.
Jag hade svårt att acceptera att han hade kunnat springa för bara några dagar sen.
Det känns jättehemskt. Det är mycket slangar och mediciner som går in i hans kropp.
Han är nersövd. Han har respirator. Han har en pump opererad in i magen.
Samtidigt som man känner en trygghet i den svenska sjukvården-
så vet man att man är på ett ställe där man absolut inte vill vara.
Det kändes väldigt tufft, men jag var inte rädd för att han skulle dö från en dag till en annan.
Om hans hjärta skulle sluta fungera så är pumpen lösningen.
Det som däremot kändes väldigt svårt var att det är ett annat barn som behöver gå bort-
för att Nikola ska få leva.
Det är ingenting som jag ville.
Helst ville jag att det skulle finnas plasthjärtan som skulle fungera väldigt bra-
som man bara kunde ta från ett skåp och operera in.
Men verkligheten ser inte ut så, tyvärr.
Vi befann oss i ett läge där vi verkligen behövde ett nytt organ till Nikolas väldigt fort.
Jag och min man bestämde oss för att gå ut i media-
och berätta om att det finns barn som bor på sjukhus som har gjort det väldigt länge-
och som har fått det här, och vi har fått det väldigt länge.
Vi har fått det väldigt länge, och vi har fått det väldigt länge.
Vi går ut i media och berättar om att det finns barn som bor på sjukhus-
som har gjort det väldigt länge och som behöver organ.
Det finns också de barnen som inte hinner få ett organ, utan som dör i väntan.
När ett barn går bort, oavsett om vårdnadshavarna väljer att donera eller inte göra det-
det kommer inte att förändra det som redan har hänt.
Valet som de personerna gör är om organen ska med under jorden eller brännas-
eller om vi ska rädda upp till åtta andra barns liv.
Så skapades För alla barn på listan, som var bara ett Instagramkonto till en början.
Självklart kände jag tacksamhet.
Tack för att nån har tackat ja till att donera organ.
Samtidigt är man väldigt nervös för att det är ett stort ingrepp.
Nikolaus mår bra idag. Han leker precis som sina syskon.
Den skillnaden som Nikolaus har i sitt liv jämfört med sin tvillingbror-
och jämfört med många andra barn är att han äter väldigt mycket mediciner.
Hans immunförsvar måste hela tiden tryckas ner så att hans kropp inte stöter bort hjärtat.
Det här får han att leva med hela livet, men jag är inte orolig för Nikolas framtid.
Jag har haft svårt att bara lägga på locket efter att Nikolaus fått det han behövde-
för att jag vet att det är fler barn.
Det är fler familjer som bor på sjukhus, som firar jul, midsommar-
och alla årstider är inlåsta med sitt barn.
De kan komma ut och leva ett normalt liv om nån tar det fina beslutet-
det modiga beslutet, det livsviktiga beslutet-
att säga ja till organdonation.
Textning.nu