Först kunde jag inte ta in att Max och Saga var döda

Emma Jangestig med bild på Max och Saga.

Foto:TT

Emma Jangestig slogs medvetslös av en främling i sin egen hall. Det första hon frågade efter när hon vaknade upp var barnen Max, 3, och Saga,1. Båda var borta, mördade av den främmande kvinnan i svart. Såret finns där hela tiden. Det läks och rivs upp. – De första tio åren var jag mer ett brottsoffer än en sörjande mamma. Sorgen hade inte riktigt nått mig på det sättet. De två senaste åren har varit ganska tuffa på det sättet.

Emma Jangestig är förkyld och svarar i telefon från en skyddad adress någonstans i Sverige. Barnen Julia, 10, och Caspian, 5, är också hemma. Från sina rum kan de höra brottstycken av vad mamma pratar om. Men det är de vana vid. Att berätta har varit viktigt och Max och Saga har aldrig varit bortglömda.

Besökare vid en minneshögtid
för barnen i Arboga visar sin
aktning, drygt en och en halv
månad efter morden.

Besökare vid en minneshögtid för barnen i Arboga visar sin aktning, drygt en och en halv månad efter morden.

Foto: TT

– Vi säger ju att vi är sex i familjen. De är med hela tiden här hemma, säger Emma.

Händelsen hon berättar om utspelar sig en kväll i mars 2008. Det är kväll och Emma är ensam hemma i huset i Arboga med barnen Max och Saga. Hon har precis pratat med sin syster i telefon när det knackar på dörren. Innan hon öppnar hinner Emma tänka att det förmodligen är hennes sambo med famnen full av instrument som behöver hjälp med att få upp dörren.

– När jag öppnar står den där kvinnan utanför, jag tänker vad gör hon här. Så säger hon ”Hi I’m Tine”. Det ringde en klocka att jag hört det tidigare och sen smäller det till.

Nedsövd i tio dagar

Nästa gång hon vaknar är hon på sjukhuset. Det har gått mer än en vecka. Emma Jangestig har hållits nedsövd i tio dagar för att blödningarna i huvudet ska gå ner. Den närmaste tiden från det att hon kvicknar till beskriver hon som en dvala. Hennes sambo är på hennes rum och hälsar på men Emma är inte medveten om hans närvaro. Och var är barnen?

– Det var det första jag frågade efter, säger Emma.

Hon fortsatte att fråga efter barnen och fick svar. Men det var precis som att det inte gick in i henne.

Mordkvällen, den 17 mars 2008.
Leksakerna i trädgården minner
om de barn som alldeles nyss
levde och lekte här – innan
de attackerades i sitt hem.

Mordkvällen, den 17 mars 2008. Leksakerna i trädgården minner om de barn som alldeles nyss levde och lekte här – innan de attackerades i sitt hem.

Foto:TT

– Jag fortsatte fråga. Till slut kom det in en läkare. Det var när jag låg i Västerås. Jag kommer ihåg när han kom in i rummet att jag visste exakt vad han skulle säga. Det syntes i hans ansikte. Jag ville bara att han skulle gå ut. Men han satte sig ner på sängkanten och sa ”Emma, det är något du inte har förstått, Max och Saga är döda, de finns inte längre”.

Besök på bårhuset

Läkaren ville att Emma skulle följa med till bårhuset och titta på barnen. Hon stretade emot och tänkte att nu visste hon. Det fick räcka med det. Hon ville inte plågas mer. Men till slut lät hon sig övertalas och följde med en sjuksköterska dit. Hon förbereddes med bilder på Max och Saga. Max hade ett bandage om huvudet och såg nästan sminkad ut. Saga hade en mössa på huvudet. Hennes pappa höll henne under ena armen och sköterskan höll den andra när hon leddes in i rummet där barnen låg. Hon tyckte att hon stod precis bredvid barnen men har i efterhand förstått att hon stod tre meter ifrån.

– Jag orkade inte vara närvarande känslomässigt. Jag tyckte att det var så otäckt, lika otäckt som på bilderna. Jag visste ju inte varför de hade blivit dödade.

– I dag är jag tacksam att jag gick in dit. Jag hade ångrat mig om jag inte hade gjort det.

Vid det här laget visste Emma inte vad hon blivit utsatt för, men hon tänkte att barnen kunde fallit offer för samma sak som hon. Att den där främmande kvinnan som slagit henne i hallen gett sig på hennes barn också.

En klar bild

Emma berättade allt hon kom ihåg i förhör och sa att polisen borde kolla upp den där tyskan som hennes sambo hade haft ett förhållande med. Kvinnan som hade sagt att hon blivit med barn.

– Jag hade fått en bild av kvinnan i min hall. Jag hade en klar bild av hur den människan såg ut. Men det var inte helt säkert att det stämde med tyskan och jag ville ju inte anklaga någon oskyldig.

Förhörsledarna tog emot hennes uppgifter och lovade att hon skulle få information så fort de hade någon att ge.

De röjde inte med en min att en misstänkt, tyska medborgaren Christine Schürrer, redan satt häktad misstänkt för morden på Max och Saga och för mordförsök på Emma.

När Emma Jangestig blev utskriven från sjukhuset flyttade hon hem till sina föräldrar. Hon hade sovit sig igenom den första tiden när tragedin var på alla löpsedlar och i alla kanaler. Berörde många Det var hennes föräldrar som fick svara på de första frågorna om vad som hade hänt och varför. Men honmärkte också att det som drabbat henne och familjen berörde fler än bara den innersta kretsen.

Se också: 5 av historiens värsta kvinnliga seriemördare

– Jag var på ett skyddat boende precis efter händelsen, när jag väl kom hem, såg det ut som en blomsterbutik hos mina föräldrar.

Det var blommor i hela huset, nybakt bröd och brev med hälsningar.

– Ganska snart började jag prata med media. Jag är tacksam att jag fick den möjligheten och tog den, för det öppnades en stor kanal till folket. Det var ju folk som stannade mig på stan och grät. Folk som ursäktade sig och sa ”varför står jag och gråter när det är du som är drabbad?”, men jag kände att det var skönt att dela smärtan.

Nekade till brott

”Jag hade fått en bild av hur kvinnan i min hall såg ut”

Christine Schürrer nekade till brott men kunde knytas till Arboga den aktuella kvällen. Bland annat från övervakningsbilder på järnvägsstationen. Emma Jangestig vittnade i tingsrätten sommaren 2008. Hennes vittnesmål lämnades dock utan avseende där eftersom det blev ifrågasatt av den inkallade experten, psykologiprofessor Sven Å Christianson. Hovrätten trodde dock på hennes minnesbilder.

– Och det var ganska viktigt för mig. Det är ju ändå en film som spelas upp i mitt huvud hela tiden.

Både under rättegången och efteråt har Emma genomgående refererat till den dömde mördaren som ”tyskan”.

– Det är ingen utvecklad strategi, det har bara blivit så.

Som en tsunami

Emma Jangestig har en tydlig bild av motivet till varför tyskan kom till deras hem med en hammare.

– Det kom fram ganska klart vid rättegången att hon hade haft en crush på min sambo och att det handlade om svartsjuka. Jag lider inte av att hon inte erkänt det. Jag tror att min sambo haft ett större behov av erkännande. Jag är 100 procent övertygad om att det är rätt människa.

Men är det viktigt att som brottsoffer få veta vilket motiv som utlöst handlingen?

– Jag tror det. Jag är ju ute och föreläser för människor som är anhöriga till våldsoffer och motivet har betytt jättemycket. Det förstår jag.

Utan motiv är det jobbigare att leva med, säger Emma. Hon brukar nämna ”tyskan” som en händelse snarare än en person.

Som en naturkatastrof som svept in och slitit sönder familjen. En tsunami.

– Jag har tidigare känt att man ju inte kan vara arg på en tsunami, men jag har förstått att det är ganska viktigt att ha någon att vara arg på.

Om hon hade varit kvar i Sverige hade Emma fått reda på permissioner och liknande beslut genom kriminalvården. Men eftersom mördaren är i Tyskland har hon fått kämpa för att få samma information.

Christine Schürrer dömdes mot
sitt nekande till livstids fängelse.
2012 flyttades hon från Hinseberg
till ett fängelse i Tyskland.

Christine Schürrer dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse. 2012 flyttades hon från Hinseberg till ett fängelse i Tyskland.

Foto: TT

Bland annat ett kontaktförbud så att Schürrer inte kan komma nära familjen som lever med skyddad identitet.

– Hon skrev ju ett brev till oss från häktet, säger Emma.

– Jag ska få besked om hon ansöker om nåd. Då kan jag som anhörig och brottsoffer få tala i egen sak. Den möjligheten finns inte i Sverige.

Rädsla och utsatthet

Som brottsoffer har Emma Jangestig känt både rädsla och utsatthet. Rädsla för att öppna dörren utan att veta vad som finns på andra sidan. Det kan vara ett ljud eller en lukt som utlöser det. Samtidigt har hon varit bra på att leva och att uppskatta livet. Livet har rullat på trots att såret efter Max och Saga fortfarande finns där. Familjen har utökats med Julia och Caspian, och Emma arbetar. Hon har jobbat med barn genomgående. Först som undersköterska på förlossningen och sedan som förskollärare. I dag jobbar hon som administratör i skolan. Emma berättar att hon hamnade i en svacka för ett par år sedan i samband med att båda barnen fick hjärnskakning med bara veckor emellan.

– Det var jättetufft för mig att hantera. Jag bara grät och grät utanatt förstå varför, säger Emma som sökte psykologhjälp för att fatta.

Inte sörjt färdigt

I de samtalen har Emma insett att svackan, eller sammanbrottet, hörde ihop med hela hennes situation. Förlusten av Max och Saga och barnen hon kom i kontakt med på jobbet.

– Det var de här utsatta barnen som låg mig närmast. Men jag hade inte kunnat göra den kopplingen tidigare, säger Emma.

I samtalen med psykologen insåg hon att hon var långtifrån färdig med sorgearbetet som mamma. Att den sorgen tryckts undan av rollen som brottsoffer. Hon hade inte sörjt tillräckligt och kanske inte tillåtit sig att vara tillräckligt arg på människan som orsakat smärtan.

– Den drabbade mig först får två år sedan. Jag trodde jag var klar med allt men jag har insett att jag är förmodligen inte är färdig nu heller.

Ilskan hon känner handlar till exempel om att det sitter en mördare i fängelse vars handlingar fortfarande påverkar en hel familjs liv. Som hindrar Emma från att fullt ut vara den levnadsglada person hon är. Hon kan till och med galghumoristiskt vara arg på att tyskan kostar henne dryga psykologräkningar.

Sex i familjen

Sorgen och saknaden efter Saga och Max kommer alltid finnas där. Men de är sex i familjen. Hon sambon och de fyra barnen. Det har inte alltid varit lätt men det har gått.

– Vi har kämpat jättemycket. När det inträffade hade vi bara varit tillsammans åtta månader. Den där nykära känslan satt väl i och la grunden till att vi klarat oss. Ibland kan vi inte sätta fingret på vad vi bråkar om. Vi har stått med väskan packad några gånger men nånstans hamnar vi i soffan i alla fall. Barnen håller ju ihop oss men kärleken framför allt.

TIDSLINJE

2008

17 mars: En kvinna tar sig in i Emma Jangestigs bostad i Arboga. Emma misshandlas svårt. Barnen Max och Saga dör.

20 mars: Christine Schürrer, från Hannover, häktas skäligen misstänkt för mordförsök på Emma och morden på barnen i Tyskland. Dna samlades in och jämfördes med spår från brottsplatsen. Senare kunde övervakningsbilder från järnvägsstationen slå fast att Schürrer varit i Arboga vid tiden kring morden. Utredningen visar att en hammare använts som mordvapen.

26 augusti: Christine Schürrer döms i tingsrätten för mord och mordförsök. Motivbilden som kommer fram under förhandlingarna är att Schürrer haft en relation med Emmas sambo ett par år tidigare. En relation som hon inte kunnat släppa trots att det tagit slut och sambon gått vidare till ett nytt förhållande.

2009

18 februari: Hovrätten fastställer domen livstids fängelse och livstids utvisning mot Schürrers nekande.

2012

29 mars: Christine Schürrer lämnar Hinseberg och transporteras till Tyskland och kvinnofängelset Vechta.

7 poddtips om verkliga mordfall: Lyssna på ”true crime”-poddar