Erika: Min pojkväns barn förstörde vår resa – gick över gränsen

3 tips: Så lotsar ni barnen genom skilsmässan

Det var med en känsla av overklighet jag blev singel. Anders och jag hade tagit för givet att vår kärlek skulle vara för evigt, men vi nådde aldrig dit.

Ett några år kom Kristian in i mitt liv. Vi hade ett oerhört romantiskt första halvår. Varje gång jag såg honom kändes det i hela kroppen. Men helt enkelt var det inte. Kristian var skild och hade två tonåringar från det tidigare äktenskapet. Ola, 15, och Stina, 16.

I början var jag naivt optimistisk. Kristian och hans exfru hade varit skilda i flera år. Jag trodde inte att barnen skulle ha något emot att deras pappa träffade en annan.

När vi hade dejtat i fyra månader bjöd Kristian hem mig på middag. Barnen hälsade lite reserverat. Ola var butter och efteråt fick jag fick veta att han hade velat gå på fest med kompisarna i stället. Stina sa inte så mycket och jag antog att hon var blyg.

Pratade knappt med mig

Med tiden skulle jag förstå att Stina fortfarande hoppades att deras föräldrar skulle flytta ihop igen. Då blev jag såklart ett hinder på vägen. Man kan inte klandra barn för att de vill ha sin familj tillbaka, men deras mamma hade gått vidare med en annan man och jag trodde att det skulle bli en ganska enkel process att få dem att acceptera mig. Men så blev det inte.

– De är ju tonåringar, sa Kristian. Du vet hur det kan vara. Vi behöver bara ge dem lite tid.

Men efter flera månader pratade de fortfarande knappt med mig. Efter ett tag slutade jag att försöka vara inställsam. Jag visste inte om det var rätt eller fel men jag började känna mig trött på att inte accepteras. Ändå trodde vi att det skulle funka att åka på en resa tillsammans.

– Ungarna älskar att få komma i väg, sa Kristian. Det kommer att bli skönt för oss allihop att få slappna av i en annan miljö.

Jämförde mig med mamman

De brukade låna en bekants stuga på sommaren och nu skulle jag få följa med dit. Jag tror aldrig att jag hört ”mamma” så många gånger under samma vecka. De jämförde allt vi gjorde med hur de hade gjort när föräldrarna fortfarande var tillsammans och självklart hade jag ingen chans att mäta mig med det.

Jag kom hem ledsen och trött. Extra illa kändes det när jag insåg att barnen faktiskt var medvetna om att de betett sig illa och kände sig nöjda med det. Då brast det för mig.

– Jag tänker inte äta middag med er i kväll, sa jag. Eller någon annan gång. Jag har packat mina saker och åker strax härifrån.

De såg häpet på mig, men ingen av dem hann säga något innan jag fortsatte:

– Jag känner mig utstött och det sätt som ni har behandlat mig på är inte schysst. Jag älskar er pappa, men ni unnar oss tydligen inte att vara lyckliga tillsammans. Så ni får som ni vill. Jag ger upp.

Gränsen var nådd

Så reste jag mig och gick ut i hallen där min väska väntade. Kristian kom efter, upprörd och röd i ansiktet.

– Hur kan du göra så här, utan att prata med mig först?!

– Allvarligt talat, Kristian, sa jag. Du vet hur barnen beter sig mot mig och du har inte tagit itu med det. Nu är min gräns nådd.

Kristian och jag fortsatte att träffas ett tag men vi flyttade aldrig ihop. Kanske älskade jag honom inte tillräckligt. I dag lever han med en annan kvinna och jag har blivit sambo med en man som jag verkligen älskar.